Det blir lite för mycket!

Jag berättade nyligen om hur jag fann att pigan Maria Nilsdotter, min morfars mormors mormor blev med barn med änklingen sergeanten Daniel Styffe på Skog under Vik i Arvika. Dottern hette Maria med patronymikon Danielsdotter. Att hon verkligen är min ana har jag genom omfattande kontroller kunnat fastställa. Likaså framgår det tydligt att fadern var Daniel Styffe då han dels anges som fader i födelseboken, dels att modern Maria och dottern Maria bodde kvar hos Daniels styvmoder, tillika svärmor Hedvig Ljungblom på Skog där också Daniels två ”äkta” barn togs om hand av svärmodern.

Jag angav också i den föregående texten att Daniel på mödernet, via sin mor och mormor – Brita Beata Uggla  -  var släkt med stora delar av den svenska adeln. Jag var då osäker på vart detta skulle leda eftersom min kunskap om den svenska adeln är bristfällig. Många släktforskare skulle se ett sådant fynd som drömmen och höjdpunkten på sin släktforskning, men jag har drabbats av mycket blandade känslor när jag fördjupat mig i några av släktgrenarna. Vad är då mitt problem?

En tjusning med släktforskning är just sökandet i originaldokument bland mestadels obetydliga anor där det blir spännande när man hittar en präst eller bergsman och i förlängningen en anättling som är berömd - kanske Carl Michael Bellman - som var mitt första fynd. Själva motståndet och kämpandet har då ett värde i sig själv.

När det gäller den svenska adeln är förhållandet det motsatta. Här är inte bristen på uppgifter om anorna problemet, utan här blir överinformationen ett problem. Varför skall man grotta ned sig i kyrkböckerna när dussintals erkända släktforskare har skrivit spaltmeter om just de här anorna, när varenda biografi och uppslagsbok behandlar anorna i minsta detalj? Problemet blir istället att viss litteratur presenterar anor som är mer önsketänkande än underbyggd forskning. Arbetet kommer således att bestå mer i att ifrågasätta det man läser och sovra i källorna än att bedriva släktforskning. Det är inte lika roligt som att forska på egen hand och ändå har jag tvingats följa pigan Maria Danielsdotters anor bakåt i tiden till oanade höjder i Sveriges och Europas översta skikt så långt tillbaka att det svindlar.

Återigen frågar en del vad mitt problem är. Problemet är att jag tycker släkttavlor som presenterar anor där Karl den Store, hunnen Attila och de egyptiska faraonerna finns med är lite löjliga och nästan alltid felaktiga. Detta gör att sådana tavlor drar ett oseriöst skimmer över författaren och förutsätts av läsaren vara övertolkade, vilket i sin tur gör att den som presenterar sådana tavlor får även sin övriga forskning ifrågasatt. Jag vill inte råka ut för det.

Jag har nu följt några linjer bakåt i tiden och varit oerhört restriktiv med vad jag tar med. Jag accepterar inga källor på nätet utan sådana som är officiella och vill gärna att två eller tre oberoende källor skall överensstämma för att jag skall föra in resultatet. Ännu har jag inte kommit så långt, men ändå är det är främst två linjer som bekymrar mig på grund av dit de leder.

Den ena är den linje som har sitt ursprung i släkten Roos av Hjelmsäter. Jag kan inte komma fram till annat än att den linjen leder till det norska och danska kungahusen och därifrån ut i Europa till de portugiska, spanska och franska kungahusen. Den andra linjen är den som från Botvid Karlsson Anckars giftermål med Karin Svensdotter Kart leder till släkten Bölja och vidare till Karl Knutsson Bonde och hans anor, bl.a. Bjälboätten. 

Egentligen inser jag att de här släkterna är så väl studerade att de flesta tvivel som finns är redovisade på ett detaljerat sätt. För någon som heter Uggla - som ju ledde in på detta – är det säkert ingen underligt att anorna ser ut så här, men att en fattig piga som attraherat en sergeant i Västra Värmland kan leda till så kosmopolitiska och bemärkta anor får åtminstone mina tankar att svindla. 

När jag så småningom tar mod till mig och presenterar dessa rön så ber jag alla som läser mitt släktträd att omedelbar höra av er till mig och påpeka felaktigheter. Varje felaktighet och övertolkning ni kan hitta åt mig gör det resterande materialet mer värdefullt.