Att blanda fakta med väl underbyggd fantasi i släktforskningen

Varje släkts historia är unik och full av spännande händelser. I Sverige har vi en unik möjlighet att finna information om våra anor långt tillbaka i tiden. Det är inte bara husförhören som ger en spännande bild av hur våra anor levde utan också resten av kyrkboksmaterialet, som födelse-  och dopböcker, dödböcker och flyttningsbevis. Därtill kommer mantalslängder och skattelängder för att inte tala om domböcker och bouppteckningar där ibland våra anor figurerar.  Inte sällan resulterar dessa informationer i ganska torftiga beskrivningar där datum och annat radas upp som om det gällde en bokföringsuppgift.

Det finns emellertid oanade möjligheter för oss att försöka sätta oss in i våra förfäders historia  och skaffa oss förståelse för hur deras liv gestaltade sig bakom de torra fakta som de officiella dokumenten ger oss. Genom att läsa litteratur om tiden när det begav sig, skönlitterär eller historiskt korrekta, kan vi bilda oss en mer detaljerad bild av vår egen historia, att försöka sätta oss in vad som låg bakom det vi faktiskt vet och kanske spekulera lite i vad som hände med de mer eller mindre lyckade människor, som på sätt och vis är förklaringen  till att vi själva faktiskt finns och lever det liv vi gör.

Jag har just läst den första delen av Jan Guillous nya romansvit ”Det stora århundradet”. Det är en magnifik läsning, med som alltid av Jan Guillou med ett fantastiskt språk och en imponerande forskningsinsats bakom det han skriver. Boken heter ”Brobyggarna” och behandlar en norsk familjs öden från tidigt 1900-tal fram till slutet av första världskriget.  Som alltid tvekar inte Jan Guillot att förmedla kunskaper om historien som inte överensstämmer med den politiskt korrekta, ofta förenklade, bilden av historien som vi så gärna omhuldar. Jag minns hur jag genom en tidigare bok av Jan Guillou,  ”Häxornas försvarare” lärde mig mycket om min egen ana prästen Skragge i Mora som var en framträdande man och tillskyndare under häxprocesserna.

Dels vill jag rekommendera alla släktforskare att läsa Jan Guillous historriska romaner, dels vill jag föreslå att vi alla läser mer om den historiska tid som våra anor levde i för att på så sätt kunna sätta oss in i det liv de levde och förstå deras göranden och låtanden vid tiden. Att mycket få av oss orkar bedriva den bakgrundsforskning som Jan Guillou gör är nog uppenbart och att än färre av oss förmår att uppamma den inlevelse som krävs föra att formulera en historia kring det vi vet om våra anor är troligt, men nog vore det fantastisk om vi försökte skriva korta eller längre släktkrönikor grundade på det vi vet där vi kan foga in såväl allmänhistoriska fakta som samtida romaner och på så sätt berika vår släktforskning. Detta behöver inte innebära att vi frångår det vetenskapliga förhållningssättet så länge vi är noga med att beskriva vad som faktiskt är fakta och vad vi fyllt i med inlevelsens hjälp utifrån andra källor. Observera dock att jag inte talar om att lättsinnigt härleda anorna från skönlitterära källor. Jag talar om att skriva separata texter av typ släktkrönikor där man försöker beskriva människors livsbetingelser, vad som ligger bakom det som faktiskt hänt och de tankar som ens förfäder kan ha haft vid den tid det begav sig

Jag vill samtidigt säga att Jan Guillou inte är ensam att skriva goda historiska romaner grundade på vetenskapliga fakta som är värdefulla för oss släktforskare. Jag har själv haft mycken glädje av Rune Per Olofssons romaner om bl. a. Bergslagen liksom av Helmer Linderholm som skrivit om samma trakt för att inte tala om de spännande historiska böckerna av akademiledamoten Peter Englund, för att nämna några.