Släktforskare och släktsamlare

Det gläder mig mycket att vi mer och mer diskuterar kvalitet kontra kvantitet inom släktforskningen i vår grupp. Mer och mer börjar det höras avståndstagande mot att samla och sprida uppgifter som inte är korrekta. Det man kallar släktsamlare har inget att göra med att man vill hitta så många släktingar som möjligt – det vill vi väl alla till olika grader - bara inställningen till ens hobby. Det handlar om kvantitet eller kvalitet, som så mycket annat i vårt samhälle.

Det finns emellertid en nackdel med diskussionen – nybörjare, som kanske inte lärt sig grunderna inom släktforskning tror att allt som publiceras på Internet eller i olika publikationer är korrekt och skaffar sig på det sättet en flygande start på sin forskning genom att kopiera andras arbeten. Detta är naturligt eftersom Google och Wikipedia och olika fora har blivit nutidens ”universitet” som till och med utgör grunden i den svenska skolans kunskapsbas i brist på resurser till läroböcker och kunniga pedagoger.

Dessa nybörjare kan känna sig påhoppade när de upptäcker att detta ”enkla” sätt att ”släktforska” inte anses helt korrekt bland oss mer erfarna. Eftersom det ju kostar pengar att få tillgång till kyrkböckerna verkar Google eller motsvarande vara en bra lösning tycker många. Dessutom är kyrkböckerna ofta väldigt svåra att tyda, speciellt om man inte lärt sig skriva och läsa ”skrivstil” och även då går man ofta bet. Jag vill därför diskutera skillnaden mellan att vara släktsamlare och att vara släktforskare utifrån hur man ser på kunskap och fakta.

Inom kunskapsteoretisk forskning säger man följande:

Kunskap är inte att veta en mängd svar – man måste också veta vilken fråga som det är svar på. Inte ens det räcker för att ha kunskap – man måste också förstå vägen från frågan till svaret och varför just det svaret är lösningen på den speciella frågan.

En släktsamlare inriktar sig främst på att samla svar (släktingar), ju fler dess bättre. Av bekvämlighet eller av okunskap avstår man från att kontrollera om svaren är korrekta utan för in alla anor man kan hitta i olika källor man finner på Internet eller i tryckta källor. Om ens mål är att hitta så många släktingar som möjligt så långt tillbaka som möjligt eller så intressanta som möjligt kan man lätt frestas att gripa efter varje halmstrå som gör att man kommer ett steg vidare i sitt samlande. Handen på hjärtat så har vi nog alla, åtminstone i början, fallit för den frestelsen någon gång.

För släktforskaren är däremot korrekthet, kunskap och insikt det vägledande. Tvärtom mot samlaren ifrågasätter man allt, ibland in absurdum, och ger sig inte förrän man uttömt alla sina möjligheter att finna ut om en ana är korrekt. Det är mödosamt och går inte så fort, men med hjälp av den utmärkta svenska kyrkobokföringen går det snabbare för oss än för många kollegor i andra länder. Som släktforskare finner man snart att det på Internet ofta förekommer olika svar och tråkigt nog är det ibland så att ofta förekommande svar är felaktiga. Man ser ofta felen ordagrant kopierade från släktträd till släktträd och det kan ju förefalla betryggande och ge intryck att det är korrekt eftersom så många påstår samma sak.

För släktforskaren ligger belöningen i att lösa problemen även om det är jobbigt - för släktsamlaren är målet att komma  vidare på enklaste sätt. Visst - jag generaliserar, men det kanske kan förlåtas av insikten att vi alla har lite av varje egenskap i oss, men låter den ena dominera.

Jag är inte så naiv så jag tror att alla i grunden söker kvalitet och korrekthet framför att bygga det största släktträdet även om det innehåller enstaka felaktigheter. Tävlingsmomentet är inte att förakta och det förekommer att folk även fuskar i patiens för att få den att gå ut. Jag vänder mig emellertid till den förhärskande majoriteten som vill att det skall vara rätt. Jag vill därför trycka på följande:

• Det är inget fel att studera andras forskning, fråga andra till råds eller att ge andra råd och hjälp när det kör fast. Tvärtom är det så man lär sig förutsatt att man inte låter andra göra jobbet bara för att det är enklare än att försöka själv.
• Det är inget fel att dela med sig av sin forskning, men det är fel att inte ange de källor man använt så det går att kolla om det är korrekt. Att man alltid, hur skicklig man än är, gör misstag är ofrånkomligt, men just därför måste det gå att kontrollera av andra.
• Det är inte fel att bygga sitt släktträd på Internet som nybörjare, men eftersom man inte är så erfaren är det en bra idé att göra sina försök privata så inte andra, inte ont anande, nybörjare förleds att kopiera ens misstag. Vill man dela med släkt och vänner finns funktioner så att bara de kan delta.
• Det är inte oförlåtligt att göra misstag – det gör vi alla – men det måste alltid gå att härleda hur man kommit fram till sina lösningar så andra kan bedöma om det är korrekt. Är man osäker redovisar man hur man resonerat.
• Det är inte fel att använda Internet när man själv kör fast i sin forskning för att se om någon annan mött samma problem och kan föreslå en lösning. Det är däremot helt fel att bara acceptera andra lösningar bara för att det ger mig en generation till i trädet, eller föreslår en intressant ana.

En egen historia som exempel
Så sent som igår fick jag ett förslag från Geni som antydde att min egen släkt skulle ha en koppling till min frus släkt långt tillbaka i tiden. När jag undersökte detta utifrån både hennes och mitt släktträd fann jag en skillnad i ett led mellan det jag lagt in i mitt träd och det som föreslogs på Geni. Eftersom detta bland annat berörde en släkt på 1400-talet hade jag ingen hjälp av kyrkböckerna. Jag gjorde en Googlesökning på den person som diskrepansen gällde och fick många träffar från MyHeritage, Geni, Ancestry och mängder från privata släktträd. Jag visste att några skulle anse att min lösning var den rätta, andra att den Geni föreslog var den rätta, men jag visste också att det skulle saknas källor i de flesta fall. Jag hoppade därför inledningsvis över alla dessa träffar och sökte efter något mer seriöst. En träff gick till Anbytarforum där det fördes en initierad diskussion där man berättade att min lösning var vanligt förekommande, men saknade vetenskaplig grund. Man angav det rätta förhållandet som kunde understödjas genom originaldokument och anvisade två texter från Släkt och Hävd från 1950-talet samt ett avsnitt i skriften Äldre svenska frälsesläkter, II, häfte 1 där alla källor redovisades i detalj. Eftersom jag har tillgång till dessa källor kunde jag kontrollera, men utifrån min placering i Frankrike inte kontrollera alla de gamla dokument, som hänvisades till och som bara finns tillgängliga på något Landsarkiv i Sverige så jag fick lita till att artiklarna som skrivits av några av Sveriges skickligaste och mest noggranna forskare var korrekta. Jag gjorde det med övertygelsen att om så inte varit fallet hade detta korrigerats i senare upplagor av de angivna publikationerna eller på annan plats – troligen även på Anbytarforum. Jag kontrollerade att så inte var fallet.

Nåväl jag hade fel i mitt träd, men underligt nog hade faktiskt även det standardverk om svenska adeln som jag litat till fel, vilket senare forskning insett. Så – jag hade således släktband med min fru? Icke så! – när jag studerade nästa släktled bakåt i Genis uppställning förpassades jag till sagornas värld. Där angavs en moder som hade namnlikhet med en person som i vissa spekulationer antogs eventuellt vara identisk med osv. Detta hade någon nappat på och fört in som ett obestridligt faktum i Geni och som sedan gjort att min släkt sammankopplades med min frus. Ibland är det svårt att få det att bli korrekt och ibland omöjligt.

Mitt avslutande råd är att för de som nu frågar sig hur man i allsin da’r skall klara detta. Till att börja med bör ni läsa kapitlet om källhänvisning och källkritik i kursen Släktforskning för noviser och om ni vill veta mer kan ni läsa alla andra texter som jag skrivit som handlar om detta ämne HÄR.

Således – använd alla tillgängliga källor som tips om de för er forskning vidare, men kolla alltid själv om det är korrekt. Tänk också på att ju mer ni vill att en uppgift skall vara korrekt, ju mer noggrant bör ni kontrollera den. De flesta av oss är funtade så att vi har lättare att acceptera en uppgift som vi gillar än en som vi ogillar. Framför all - försök att inte sprida felaktigheter och om ni gör det ofrivilligt - korrigera offentligt!