DNA-tester – ett brott i Frankrike

Jag har förstått att det är i lag förbjudet att göra eller ens föranstalta att göra DNA-tester i Frankrike. Eftersom jag bor i landet sedan snart 10 år har jag försökt att undersöka det här förhållandet närmare.

Till att börja med är det ingen pappersparagraf utan blodigt allvar. Straffet är ovillkorligt ett års fängelse och böter i hundratusenkronorsklassen efter vad jag förstått. Jag har också förstått att det finns mycket små möjligheter att kringgå detta eftersom redan att man beställer en test är ett lagbrott – även om man inte skulle få något användbart resultat. FamilyTree DNA och 23AndMe tar tydligen trots det emot beställningar från Frankrike utan att informera kunderna om riskerna. Inte heller lär man gå fri om man beställer sin test genom tredje person så som lagen är utformad.

Hur kommer det sig då att Frankrike som enda europeiska land har en så här otidsenlig lagstiftning. Om det går meningarna isär, men jag skall spekulera lite utifrån det jag läst i frågan.

Det lär ha funnits ett liknade förbud i Tyskland tidigare, vilket infördes för att skydda kvinnor. Man kanske kan jämföra det med den svenska lagstiftningen på 1800-talet som gjorde det möjligt för kvinnor att föda anonymt. Det franska förbudet, menar man har helt andra syften. Tillbaka i tiden och till helt nyligen fanns arvslagar från Napoleontiden som ställde kvinnor närmast på bar backe när mannen dog. Det var först Sarkozy, som lyckades förändra dessa lagar trots motstånd. Skälet till dessa lagar var att krigande ädlingar var oroliga för vad som skulle hända med deras gods och rikedomar om de dog i kriget och hustrun gifte om sig. Delar av familjens gods skulle ju då skingras – kanske tillfalla en annan familj, vilket skulle förändra den lokala maktbalansen.

Dessa skäl kan ju knappas vara aktuella idag, men många menar att lagarna kring DNA-analyser har ett visst släktskap med dessa gamla traditioner. I Frankrike är den ”självklara” inställningen att familjens manliga överhuvud är far till alla barnen som hustrun får, men det är också självklart och viktigt att de ”äkta” barnen för släkten vidare inklusive namn och ägodelar. Laglotten till barnen vid ena förälderns frånfälle är till och med större än den är i Sverige. Denna inställning att bevara ägodelar och namn till den kommande generationen kan inte acceptera att utomäktenskapliga barn tränger sig in. En annan aspekt är att mäktiga mäns privilegium att ha utomäktenskapliga förbindelser utan att riskera att försmådda frillor senare i livet presenterar DNA-bevis som gör att deras ”bastarder” kan vara med och dela på kvarlåtenskapen. Många anser således att den franska lagstiftningen främst skyddar traditionella inflytelserika mäns privilegier. Lagen gör det ju de facto helt omöjligt för ett barn utom äktenskapet att hävda sin rätt gentemot faderns familj vid dödsfall.

Detta är den ena riktningen som är emot DNA-tester i Frankrike. En annan riktning består av antirasister och vänstersympatisörer som menar att DNA-tester är ett redskap för rasister att bevisa att de är renrasiga och inte har några exempelvis arabiska gener. Nyligen uppstod omfattande protester i Normandie mot ett forskningsprojekt som ville kartlägga inslaget av DNA från skandinaviska vikingar. DNA-tester är nämligen i vissa fall tillåtna som led i officiell forskning.

En fundering från min sida är att antirasister tvärtom borde välkomna DNA-tester eftersom det torde finnas ytterst få människor i södra Europa som inte har inslag av gener från Nordafrika och Mindre Asien i sitt genom. Det kanske skulle ge lite perspektiv på tillvaron för en del stollar – eller också är det vad lagstiftarna har insett. Vad skall man tro?

Det här är vad jag lyckas vaska fram genom lite studier på Internet. Kanske andra kan bidra med ytterligare förklaringar till att Frankrike har denna unika och underliga lagstiftning. Kanske man även i samma kultur kan finna en av orsakerna till svenska hovets upprördhet över att Jan Bernadotte tillhandahåller familjens DNA mot betalning.