Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

lördag 3 januari 2009

Att ange källor vetenskapligt korrekt: Är GID-nummer acceptabla?

Jag har deltagit i en intressant diskussion om hur man anger källor inom släktforskningen på Proveniens. Det hela hade sin upprinnelse i en fråga om hur man hittade ett visst GID-nummer. Frågaren var lite besvärad av att man i vissa debattfora om släktforskning angav GID-nummer som källa. För honom var detta helt meningslöst eftersom han hade sina kyrkböcker på film. Det här ledde över på en diskussion kring hur man anger korrekta källor i släktforskning och framför allt ifrågasatte många debattörer GID-numret som en acceptabel källhänvisning.

En viktig invändning var att GID-numren bara kunde användas av Genlineanvändare. En annan att de var ologiskt uppbyggda. En tredje att de skulle förlora sin betydelse om Genline upphör eller ändrar sitt system. Alla de här invändningarna är naturligtvis relevanta och ur ett pragmatiskt släktforskarperspektiv värda att diskutera. Om man ser det strikt enligt vetenskaplig praxis så kan man lägga några andra synpunkter på just angivande av källor.

Som nybörjare inom släktforskning men ganska erfaren som forskare inom andra områden har jag några funderingar kring detta.

Inom forskningen har källangivelserna som syfte att göra det möjligt att bedöma kvalitén på de slutsatser som presenteras. Detta innebär att man alltid anger den källa man faktiskt använt, hur tveksam den än är. Det är själva diskussionen kring källans relevans, trovärdighet och huruvida den tolkats rätt av författaren som är viktig. Att ange en ursprungskälla som man inte läst utan bara hört talas om genom någon annan eller som man citerar från en annan författare är således oriktigt. Ändå måste man ofta göra det och då är det viktigt att man anger vem man har hört det från eller vem man citerar. Man kan ju själv vara en mycket omdömesgill forskare, men den man citerar kan ju vara en slarver som övertolkat originalkällan och då faller kanske ens eget resonemang delvis.

Som släktforskare vill man främst veta var en uppgift ursprungligen kommer från, eller som Torsten Berglund brukar utrycka det – ”när personen förekom första gången.” Man vill ju också hitta tillbaka till uppgiften vid ett senare tillfälle samt göra det lätt för andra släktforskare att hitta en viss uppgift som man lämnat. Det här är inte riktigt samma syfte som det strikt vetenskapliga syftet att undersöka riktigheten av en uppgift. Visst är de mycket närbesläktade och i botten finns naturligtvis denna önskan hos släktforskaren. Det är emellertid de små skillnaderna i syftet med källhänvisningarna som delvis är upphov till debatten på Proveniens och även på det sätt vi släktforskare använder oss av källhänvisningar.

En argumentation som fördes var att man helst skulle använda den korrekta volymen i kyrkböckerna som källhänvisning inom släktforskningen. Ur praktisk synvinkel är detta naturligtvis att föredra och det är väl så vi ofta gör. Det är också så man förstår betydelsen av källhänvisning i de flesta släktforskningsprogram. Frågan är om det är vetenskapligt korrekt eller inte?

Få av oss tvekar att använda en volymbeteckning i kyrkboken som källa. Att vi förmodligen aldrig sett kyrkboken ifråga bekymrar oss föga. Om vi fått uppgiften genom egen forskning med hjälp av Genline, AD eller Släktdata tvekar vi inte att ange uppgiften som om vi läst den i original. Det besvärande med detta är att, åtminstone mellan Genline och AD, volymnumreringarna som hänvisar till originaldokumenten skiljer sig något i vissa fall. Om vi däremot fått volymangivelsen av en annan forskare tror jag de flesta kollar upp det själv.

Frågan i diskussionen var således huruvida ett GID-nummer kunde vara en acceptabel källhänvisning eller inte. Ur vetenskaplig synvinkel är GID-numret en acceptabel källhänvisning om det är Genline man använt som källa. Att ange en volym i kyrkböckerna som källa om man läst den i Genline är ur strikt vetenskaplig synvinkel oriktigt eftersom de finns små men ändå teoretiska möjligheter till fel. Det kan vara alltifrån dålig skanning, dålig datorutrustning till egen oförmåga att tolka resultatet. Nu kan man genom erfarenhet och praxis utesluta rent faktiska fel i Genlines återgivning av kyrkböckerna så därför är det nästan helt - men bara nästan – rimligt att anse att Genlines återgivning som källa är identisk med att använda originalet. Jag har vid några tillfällen gjort andra tolkningar – eller snarare lyckats tolka en uppgift – när jag fått den i AD’s högupplösta färgbild.

Dilemmat blir kanske tydligare om man tar något annat exempel än just kyrkböckerna. I senaste utgåvan av Släktforskarnas Årsbok 2008 från Sveriges Släktforskarförbund skriver Torsten Berglund et al en artikel ”Om Svinhuvudsläktens ursprung”. Artikeln bygger i sin grund på omfattande källforskning i material som för den vanlige släktforskaren är näst intill omöjligt att ha tillgång till. Dels är artikeln ett mycket bra exempel på hur man anger källor dels är det intressant att fundera över hur man skall använda artikelns uppgifter för sin egen forskning. Berglund et al anger tydligt de originalkällor som finns men berättar också varifrån uppgifterna om dessa kommer i de fall de inte är resultat av egen källforskning. Om man vill använda materialet bör man således åtminstone ange Berglund et al som källa tillsammans med ursprungskällan och om man vill vara riktigt noggrann även berätta vem Berglund et al återgivit. Det viktigaste är ändå, om man nu vill strunta i allt det andra, att ange Berglund et al som källa eftersom det ger läsaren möjlighet att genom läsning av artikeln bedöma sanningshalten. Att bara ange exempelvis en dombok som källa är oriktigt ur vetenskaplig synvinkel om man inte läst den själv.

Om man skall vara vetenskapligt korrekt bör man således när man använder Genline eller AD ange både internt ID (GID för Genline) och vilken databas man använt. Om man tar uppgifter från exempelvis DISGEN är det således inte tillräckligt att ange detta utan också vem medlemmen som skickat in uppgifterna är. Samma gäller för Anbytarforum eller privata släktforskarsidor. Man kan mycket väl ange originalkällan, men alltid också berätta varifrån man fått den uppgiften. En http-adress är alldeles utmärkt åtföljt av namnet på sidan skrev jag ursprungligen men fick då en helt korrekt kommentar om hur oriktigt detta är. Se bland kommentarer nedan.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att man alltid anger den källa som man faktiskt fått uppgiften från och inte låtsas att man tagit del av originalhandlingen. Vad gäller de erkända databaserna Genline och AD så kan man nog genom praxis och erfarenhet jämställa dem med originalhandlingen i de flesta fall och vara så ”lättsinnig” så att man anger volymen i kyrkboken som källa, men det skadar inte att berätta var man egentligen fått uppgiften från. Att dessutom ange exempelvis GID-nummer är en bra service för alla dom som använder Genline och skadar ju ingen som inte gör det. Detta gäller emellertid inte de flesta andra databaser på Internet som är kompileringar av medlemsuppgifter med tvivelaktig korrekthet eller uppgifter inmatade av frivilliga från källor närmare originalet.

För den som vill ta del av diskussionen på Proveniens i original finns den här.

Nu blir det uppehåll i bloggandet i ett par veckor då jag befinner mig på Kuba på semester.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers