Certifiering av släktforskare?

Bloggaren Helena Björk har föreslagit certifiering av släktforskare. I förstone kan det förefalla vara en bra idé, men certifiering innebär också en hel del mer än att bara upprätta viss kvalitetspraxis. Det finns väl utarbetade procedurer och tankar kring certifiering av professioner på internationell nivå.

Att certifiera släktforskare innebär att man utnämner släktforskningen till en profession. Definitionen av en profession är att den behärskar ett område som är alltför komplicerat för lekmän att själva utöva. De äldsta professionerna är präster, läkare och jurister. De behärskar i ordning  kunskapen om guds vilja, hur man bota sjuka och det juridiska systemet.

Generalreglerna för en profession är att de 1) alltid måste sätta kunden/klientens intresse före professionens, 2) alltid sätt kundens/klientens intresse före sina egna. Av den exklusiva kunskapen följer att ingen annan än professionen själva kan avgöra vad som är god praxis. Av detta följer att professionen själva måste sätta upp kriterierna för god praxis och även se till att de efterföljs. Man måste utarbeta en uppsättning etiska regler.

Om det uppenbarligen är så att professionens utövning strider mot allmänt rättsmedvetande, moral eller sunt förnuft så kommer professionen ifråga att få dåligt ryckte och förlorar sitt anseende.

Ofta fungerar det på så sätt att dålig praxis straffas hårdare av professionen själv än av rättssystemet (uteslutning). De regler som sätts upp är emellertid ofta tveeggade. Den advokat som företrädde Tomas Qvick menade exempelvis, grundat på yrkets etiska regler, att det var i klientens intresse att bli dömd för ett stort antal brott för att få uppmärksamhet. Att då hävda att klienten fabulerade skulle strida mot klientens intresse även om advokaten som professionell jurist misstänkte detta. Att således verka för ett friande av en klient som vill bli dömd vore enligt denna logik oetiskt.

Samma problem kan otvetydigt uppstå för en släktforskare som förväntas finna nobla anor för en klient där sådana uppenbarligen inte finns. Alternativet är att man bara regelstyr procedurer, inte resultatet, som i ISO-standard och då är man lika illa ute avseende kvalitén på resultatet. Man kan mycket väl utföra allt rätt, men komma fram till fel resultat, lika väl som man kan komma fram till rätt resultat på okonventionella vägar eller fabricera logiska beviskedjor som leder till fantasiresultat som många av våra historiska genealoger har gjort.

Frågan är om genealogin har ett så stort ekonomiskt och allmänt intresse att man behöver certifiera det som profession. De flesta av oss ser väl släktforskningen som en hobby och i de fall vi tar hjälp av genealoger av yrket så får vi nog söka värdera deras arbete själva från fall till fall. Att någon av de stora släktforskarföreningarna skulle upprätta någon sorts checklista för vad en som säljer sina släktforskarkunskaper borde räcka.

Ovanstående text är utdrag och bearbetning av föreläsningar i ämnet professionell etik som jag hållit vid Chalmers tekniska högskola och Hong Kong Polytechnic University.