Karin och Anton – en olycklig kärlekshistoria

Jag har tidigare berättat om hur jag sökt mina anor på min fars sida. Historien bakom mina anor på den sidan är både tragisk och romanisk, men också ett tidsdokument över dubbelmoral och heder i en gammal bruksort.
Jag har aldrig haft någon farfar! Min far berättade om sin barndom, hur han blev bortadopterad och flyttades från fosterhem till fosterhem allt eftersom kommunen hittade lämplig familj att ”utackordera” honom till. Min farmor Karin var en främmande människa som jag bara träffade några enstaka gånger i vuxen ålder. När jag nått mycket mogen ålder löstes gåtan med min farfar, som jag emellertid aldrig fick träffa, men jag fick en halvfaster som är årsbarn med mig själv. Här kommer historien om Karin och Anton:
Anton och Karin hade, vad man förstår, sällskap i slutet på 10-talet då de båda var i tjugoårsåldern. Familjerna umgicks med varandra och ungdomarna blev förälskade. Detta ledde till att Karin blev gravid, vilket av någon anledning inte kunde accepteras av föräldrarna. Vilka skäl de hade för en så oförsonlig hållning eller vem som var drivande i händelseutvecklingen vet ingen idag. När jag senare i min forskning upptäckte att Karins mor också varit oäkta barn föreföll det än mer besynnerligt. Karin blev emellertid skickad till Kungsholmen i Stockholm där hon den 2 juli 1921, på Fleminggatan 23A, födde sonen Nils Erik, som kom att bli min far. Antons far tog med sonen på en resa till Tyskland och Berlin i förhoppningen om att han skulle bli distraherad och glömma.

Både Karin och Anton levde under lång tid ensamma men Karin gifte sig 20 december 1939 med Waldemar och Anton gifte sig 1928 med Wiola med vilken han fick två barn. Karin och Waldemars äktenskap blev barnlöst.
Huruvida någon kontakt förekom mellan Karin och Anton under åren vet vi inte men deras förhållande hölls hemligt för deras barn. Antons barn hade ingen aning om att de hade en halvbror och för Nils var hans ursprung en gåta större delen av livet. Nils hade viss kontakt med sina morföräldrar, eller rättare sagt, de höll reda på var han fanns och skickade några år julklappar till mig och min bror. Någon gång då och då besökte jag tillsammans med min mor Kopparberg för att ”visas upp” för Hilma och Karl Johan, min Farmors mor och farmors far. Jag minns att de bodde i ett mycket imponerande hus med torn. Min far Nils följde aldrig med på dessa resor.
Så länge Waldemar levde tog inte Karin kontakt med min far men efter Waldemars död bjöds vi, en gång per år, under några år till Bromma och gick ut och åt på någon fin restaurang. Något närmare familjeliv uppstod emellertid aldrig och hon nekade envist att avslöja vem min farfar var, vilket gav upphov till många spekulationer. Karin dog 7 januari 1996, 96 år gammal utan att ha avslöjat något för någon.
Samma år kontaktades Nils av Kerstin, Antons dotter - Nils halvsyster. Även i den familjen hade förhållandet med Karin och existensen av ett tidigare barn varit okänt. Det visade sig emellertid att Anton aldrig förmådde glömma sin ungdomskärlek eller slutade fundera över sin son. Han hade sparat alla foton av Karin, klippt ur hennes vigselannons och gjort anteckningar om sin förste sons födelse. Han höll till och med reda på adressen till Nils fosterföräldrar. Allt detta hade han sparat i en ask. Strax innan sin död 1988, när han efter ett stroke inte längre kunde tala utan endast kunde kommmunicera med lappar, kallade han till sig sin son Mats och visade sina minnen och berättade mycket känslosamt att syskonen hade en halvbror.
Ödet har gjort att min far och hans halvbror under lång tid, även innan de kände till varandra, bott i samma stad. Jag har sporadisk kontakt med min nyvunna faster eftersom vi båda är frankofiler och vistas stora delar av året i samma sydfranska trakter.

Tillägg i september 2016: Min fars släkt har inte velat acceptera Antons uppfattning att han är min farfar. I dagarna har jag fått kontakt med två personer vars DNA visar att de är rellativt nära släkt med mig och som har samma anor som Anton. Detta indikerar att Anton verkligen var min farfar - vi får se om det håller för vidare granskning.