Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 23 januari 2014

SVINHUFVUD – länge en tveksam ana


En av mina första ”tolvtaggare” var släkten Svinhufvud. OK – jag erkänner – i början var det väldigt spännande att hitta kända släkter bland mina anor. Nu har jag kommit över det, nog huvudsakligen beroende på att mina anor kommer från trakter där det var ”småpotatis” och även jag fick ”en släng av sleven”. Som ni märker ”står metaforerna som spö’n backen”. Åter till allvaret!

Jag hittade min farfar för inte så många år sedan. Det skall jag berätta om en annan gång. Det intressanta var att man, med lite arbete, kunde följa hans anor på faderssidan i 13 generationer till en invandrare från Finland till Övre Starbo i Norrbärke. Det är emellertid inte det jag skall berätta om, utan hur jag fick korn på en ana som verkade leda till Svinhufvudsläkten. 12 generationer från mig själv räknat fann jag flodaprästen Israël Israëlis Nassenius (1619-1693) i Nås, sedermera Floda. På vägen fann jag några andra intressanta personer, men dessa andra personer sparar jag också till en annan gång.

Till hjälp för att finna släkten i Floda hade jag den så kallade Flodaboken, som är sammanställd av skolläraren Elfvin i Floda och utgör ett imponerande arbete. Den fanns på den tiden i Genline. Givetvis innehåller den några övertolkningar och felaktigheter, vilket det med nödvändighet blir när ett så stort material tolkas av en ensam person. Jag insåg snart detta förhållande så jag kollade alla uppgifter i kyrkböckerna och det visade sig att det mesta stämde bra. En annan handling som jag fann på nätet var den äldre versionen av Herdaminne över Westerås stift, författat av Johan Fredrik Muncktell från 1835. Där kunde jag läsa att Israëls far hette Israël Petri Dalecarlius och hans son Petrus Olai Salamontanus och som sig bör kom från Sala. Han var gift med Karin Hansdotter, dotter till Hans eller Jöns Eriksson på Aspeboda i Kopparberget.

Israël Petri antog ett svinhuvud i sitt sigill, vilket berodde, enligt herdaminnet, på att hans mor tillhörde Svinhufvudsläkten. Det är klart jag blev intresserad på vilket sätt hon var släkt med Svinhufvudssläkten och sökte information på nätet om detta. Jag fann då släktforskarkollegan Ingvar Ilebrand, som forskat på samma frågeställning. Han tipsade mig om att det skulle finnas en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson, dels i Uppsala, dels på biblioteket i Falun. Han hade inte sett den själv, men undrade om jag hade möjlighet att titta på den, vilket jag hade eftersom jag vid den tiden hade ärenden till Falun. Där träffade jag den mycket kunniga svinhufvudforskaren Elisabeth Hemström som lät mig studera den gamla domboken under en eftermiddag. Efter vad jag kom fram till där kände jag att det fanns starka indicier på att Israël Petri Dalecarlius val av Svinhufvudsvapnet i sitt sigill inte var taget ur luften. Men för säkerhets skull kontrollerade jag sannolikheten även i Älvsborgs lösen. Hela denna process finns väl beskriven i texten ”Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken”.

Jag kände mig ganska nöjd, men ville ändå försäkra mig om att jag inte var ute och fantiserade. Jag lade därför ut en fråga på Anbytarforum, vilken var första gången. Visserligen fick jag svar, men knappast någon uppmuntran. Jag upplevde att jag inte riktigt hörde hemma där som nybörjare och svaret jag fick hade en någon nedlåtande ton. Att jag inte förstod det där med forskning var ganska uppenbart. Jag fick känna på den attityd som många erfarna släktforskare hade mot nybörjare på den tiden och Bertil Magnusson varnat mig för. Om jag inte hade haft betydligt större erfarenhet av forskning, rent generellt, än de som satte sig på sina höga hästar så kan det hända jag blivit totalt avskräckt från vidare användning av Anbytarforum. Nu tyckte jag bara det var löjligt. Det var emellertid inget fel på sakuppgifterna jag fick, bara sättet de förmedlades på. Jag tyckte emellertid att jag ville skriva en text just om klimatet på Anbytarforum för att varna andra i min situation. Denna upplevelse var också en bidragande orsak till att jag senare startade FB-gruppen ”Släktforskning för noviser” där alla påhopp och nedlåtande attityder är bannlysta och aldrig heller behövt beivras.

Även om jag kände mig ganska säker på att mina rön höll streck, var det ju korrekt att hårda bevis i form av originaldokument, som bevisade alla detaljer i mitt resonemang, inte fanns. Jag förde in uppgifterna i min antavla, med de förbehåll jag visste fanns. Jag blev därför glad när jag flera år senare studerade min farmors far – Karl Johan Jansson Granath och hans modersanor och fann att de ledde till Svinhufvudssläkten på ett sätt som var väl dokumenterat och inte kunde ifrågasättas eftersom de vidimerades av några av landets kunnigaste svinhufvudforskare.

I en av de sista avsnitten i min gratis släktforskarkurs berättade jag att Karl Johans mor hette Johanna Persdotter Olausson (1839- ) och var sonson dotter till bergsmannen Olaus Matsson på Broby, Grangärde (1763-1816) – därav familjenamnet Olausson. Olaus Matsson mor hette Lisa Stina Ullberg (1729-1815) och var dotterdotter till kyrkoherden i Ål Johannes Olai Lundberg, men också dotterdotter dotter till kyrkoherden Laurentius Andreae Fahlander i Grangärde (1653-1713).

Laurentius Andreae (Lars Andersson) var tredje generationen, men inte den sista, i en räcka av präster som härstammade från skräddaren Anders Persson på Falan på Stora Kopparberget. Anders son Lars (ca 1580-1665) är här en nyckelperson. Han var kyrkoherde i Malung mellan 1624 och 1665 och gifte sig med dottern till Vallen Ingelsson Svinhufvud, som var bergsman på Gassarvet i Stora Kopparberg, död 1625. Hans dotters förnamn är inte känt. Lars studerade vid Västerås skola och troligen vid Uppsala universitet, men var med säkerhet inskriven i Wittenberg och försvarade en avhandling 1608 i Rostock, varefter han vid hemkomsten prästvigdes. Han tog namnet Phalander efter födelseplatsen – ursprungligen kallade han sig dock Cupriphalander. Hans hustru NN Vallensdotter Svinhufvud leder sina anor sju generationer bakåt till den förste kände anfadern för Svinhufvudsläkten – Jöns i Höjen Svinhufvud. Lars fader skräddaren Anders Persson blev anfader för ett antal adliga släkter. Från sonen Lars härstammar bl. a. den adliga släkten Edelstam där diplomaten Harald Edelstam nog är den mest kände. Från sonen Erik, som också blev präst, härstammar den finska grenen liksom de adliga släkterna Tigerstedt och Vasastierna.

Att det var så spännande för mig som ny släktforskare att kunna härleda mina anor till släkten Svinhufvud beror nog på att det är en klassisk ”storsvensk” släkt och lite av en favorit inom släktforskningen, som det skrivits massvis om. Namnet väcker ju också fantasin och det var väl inte för inte som man blev så lycklig, i vissa kretsar, när man kunde härleda Daniels Westlings anor till Svinhufvudsläkten. Det finns ju även två adliga grenar av släkten - Svinhufvud av Kvalstad och Svinhufvud av Västergötland. Finlands president Per Evind Svinhufvud (1861-1944) tillhörde den förra grenen.

Det är också spännande att se hur en dotter i en välbärgad och socialt väletablerad släkt som den som min farmors farmor tillhörde kunde ”gifta ned sig” med en stalldräng och sedan när man arbetar sig bakåt i sin forskning finner anor av stort intresse, som verkligen överraskar.

Gång efter gång i min forskning har jag funnit att det oftast döljer sig spännande anor i de ofta svårfunna kvinnliga anorna. Män från enklare förhållanden kunde undantagsvis bryta sina släkttraditioner genom osedvanlig begåvning eller framgångar i krig, men genom kvinnorna kunde en släkt såväl bryta sig in i de högre stånden som genom mesallianser förlora sin sociala position.

Källor
  • Gunnar Ekström, 1971: Västerås stifts herdaminne
  • Johan Fredrik Muncktell, 1835: Westerås stifts herdaminne
  • Antavla för Klara Johansdotter. Denna artikel var ursprungligen publicerad i Dalarötter samt Rötter. Författarna är Torbjörn Näs, Torsten Berglund, Martin Casterud. Jag kan inte finna den efter Rötters omorganisation men den finns nu på en av författarnas egen hemsida - http://genealogi.casterud.com/ancestry
  • Berglund, T., Hemström, E., Olofsson, L. och Winroth. A. 2008: Släkten Svinhufvuds ursprung
  • Kyrkböcker från Grangärde, Floda och Näs socknar
  • Jöns Pederssons dombok vid Falu bibliotek
  • Älvsborgs lösen vid Falu bibliotek
  • Lars Elfvin: Floda sockens släktbok
Vinjettbilden ovan är framställd från mitt släktträd med GeneaNets släkskapsfunktion.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers