En driftig kvinnas levnadsöde

I flera texter har jag skrivit om Fredrik Bernhard Lustig och myterna kring hans härkomst. Mycket av materialet har forskats fram av Hans E.B. Andersson ättling till densamme och tremänning till min hustru. Hans har speciellt fördjupat sig i Fredrik Bernhards yngsta dotter Ida om vars livsöde han berättar i nedanstående text..

Ida Gustafva Lustigs öden

av Hans E B Andersson

dotterson till Idas bror Per August

Ida Gustafva var min morfars syster och var under min barndom en närmast mytisk person som vi barn hörde talas om men aldrig träffade. Uppgifterna om henne i den muntliga släktberättelsen var sparsamma. Hon var en person som vi då och då hörde omnämnas med aktning men inte mycket mer. Min syster har hört att hon skulle ha en dotter.

Ida föddes i torpet Enlund i Rystad socken, Östergötland den 1 september 1876. Hon var yngsta barnet i en familj som bestod av fadern Fredrik Bernhard Lustig (*1834, †1910), modern Johanna Lustig född Englund (*1833, †1892), syskonen Hulda (*1858, †1931), Karl (*1860, †1883), Axel (*1862. †1941), Amanda (*1865, †1890), Emilia (*1867, †1933), Per August (*1871, †1947) och Anna (*1874, †1961). Fredrik var och sönerna blev möbelsnickare med egen tillverkning och försäljning.
Hon levde fram till mitten av 1920-talet ett rörligt liv och var anställd hos många arbetsgivare, nästan alltid inom restaurangbranschen.

Linköping
Vid 10 års ålder, år 1886, flyttade Ida med familjen från Rystad till Domkyrkoförsamlingen i Linköping, där fadern etablerade sig i byggnadsbranschen.

Östra Harg
Familjen flyttade till Asplund i Östra Hargs socken 1889 där fadern åter tog upp sitt yrke som möbelsnickare. Modern dog där i lungsot i april 1892 och begravdes i Östra Harg.

Linköping
Ett och ett halvt år efter moderns död flyttade Ida med sin far åter till Linköping. Ida blev där piga hos bryggmästare Jon Gustaf Svensson.

Rappestad
Ett år senare, 16 november 1894, flyttade Ida till Ekströmmen Säteri i Rappestad.

Stockholm
Ida flyttade vid 19 års ålder till Jacobs församling i Stockholm, den 20 november 1895. Hon blev där ”kvinnligt biträde” hos Källarmästare Karl August Söderlund på Jakobsgatan 6 (där nu Gallerian ligger).
Hon flyttade 1896 till adressen Herkulesgatan 5 vid nuvarande Malmskillnadsgatan och angavs där höra till Steinwalls Pigor.

Norrköping
Den 18 november 1897 flyttade hon till Hedvigs församling i Norrköping och anställdes på Hejdelberg Standard Hotell.

Linköping
Efter drygt tre år i Norrköping flyttade Ida 13 januari 1901 åter till Domkyrkoförsamlingen i Linköping, till sin fars adress vid Hunnebergsgatan, där hon stannar bara över sommaren. 

Eskilstuna
Ida flyttade till Kloster och Fors församling i Eskilstuna 9 november 1901. Hon noteras där som Källarmästare Johanssons folk, dvs hon blev kvar i restaurangbranschen.

Stockholm
Den 30 december 1904 var det dags för flyttning till Stockholm igen. År 1905 skrivs Ida som Tjänare å Hotell Rydberg. Enligt släktberättelsen blev hon kallskänka där och ansågs duktig.

Finland
År 1909 den 19 november skrevs hon på ”Tillfällig adress i Finland”. Hon var då 34 år. Några uppgifter om anledningen till hennes tillfälliga bosättning i Finland finns inte i arkiven.
Vid bouppteckningen efter Idas far Fredrik Bernhard Lustig den 25 februari 1911 antecknades Ida som boende i Helsingfors. Hon var inte närvarande utan företräddes av brodern Axel Lustig.
Några uppgifter om när hon återvände från Finland har jag inte hittat. Enligt släktberättelsen flydde hon under första världskriget hem till Sverige i en båt med många andra. Möjligen återvände hon till Sverige 1914 på hösten eller möjligen 1915. 

Stockholm
Under åren 1912 – 1918 var Ida skriven i Rote 7 i Jacobs församling i Stockholm. 

Norrköping
Ida flyttade från Stockholm den 4 april 1918 till Norrköpings Norra där hon bodde hon sin syster och svåger.
År 1921 flyttade systerns familj och Ida skrevs ”å församlingen” dvs utan angiven adress. Hon fanns kvar med den beteckningen fram till 1926 då hon formellt flyttade till Helsingfors.

Helsingfors
Den 24 november 1926 fick Ida flyttningsbetyg för flyttning från Matteus församling i Norrköping till Sv. Olaus Petri församling i Helsingfors. Från Magistraten i Helsingfors har jag uppgiften att Ida skrevs in i Svenska Olaus Petri församling den 3 februari 1927.
Men formalia är en sak och verkligheten kan vara en annan. Det jag har funnit om Ida i Finland tyder på att hon troligen fysiskt flyttade till Helsingfors redan 1921 eller 1922 strax efter att systerns familj hade flyttat ut från Norrköping. Hur hon försörjde sig i Helsingfors i början av 1920-talet har jag inga dokumenterade uppgifter om. Släktberättelsen säger att hon var anställd på Operarestaurangen i Helsingfors. Några arkivuppgifter om det har jag inte.

Brunnsgatan 6, Ekenäs

Ekenäs
Det som därefter hände Ida kom att för resten av hennes liv ha samband med två restauranger i staden Ekenäs vid Finlands sydkust ca 8 mil från Helsingfors. Det var sommarrestaurangen Knipan och vinterrestaurangen Monopol. Båda ägdes av Utminuterings- och utskänkningsbolaget. Ida gavs titeln Restauratris dvs. hon drev restaurangerna.
Uppgifterna om Idas engagemang för de båda restaurangerna tyder på att Ida fysiskt bodde i Ekenäs redan från 1926 eller 1927.
År 1929 var hon mantalsskriven i gården vid Guldsmedsgränd 3 (tomt 142 i kvarter 31) som hyresgäst hos handl. W Armfelt. På gården finns idag radhus som byggdes på 1950 – 1960-talen, de gamla husen är rivna.
Ida fick den 7 september 1932 flyttningsbetyg från Svenska Olaus Petri församling i Helsingfors till staden Ekenäs.
Åren 1937 och 1944 var hon mantalsskriven i gården vid Brunnsgatan 6 (tomt 202 i kvarter 41) som hyresgäst hos änkefru E Sundströms arvingar. Den gården ligger i Gamla staden i Ekenäs och husen finns kvar i restaurerat skick.

Att Ida ordnade formalia för flyttning från Norrköping till Helsingfors år 1927 måste ha samband med att hon det året antogs att förestå sommarrestaurangen Knipan och troligen samtidigt även vinterrestaurangen Monopol. Hon kom att stanna på den befattningen i 20 år.

Eftersom Ida fortfarande var svensk medborgare, och förblev så under hela sitt liv, måste hon ha en finsk medborgare som partner och formell föreståndare för restaurangerna. Det blev första året en fröken Forsström, men redan andra året inträdde fru Aina Linderman i den funktionen, vilken hon behöll under alla år fram till 1946.

Restaurang Knipan

Restaurang Knipan
Knipan är en restaurang som ligger ute vid vattnet i Ekenäs hamn. (Se bild) Den första restaurangen med det namnet byggdes 1868. Den blev med tiden sliten och otidsenlig och 1907 byggdes den restaurangbyggnad som fortfarande finns kvar, om än renoverad och tillbyggd vid flera tillfällen.
Restaurangens öden från 1868 och framåt finns beskrivna i boken Knipan av Sture Lindholm. Det är en jubileumsskrift inför den nuvarande restaurangbyggnadens 100-årsdag år 2008.
Lindholm skriver i sin bok om Idas tid på Knipan: ”År 1927 antogs fröken Ida Lustig, svensk medborgare, till ansvarig föreståndarinna för Knipan. I nästan två decennier skulle hon sätta sin prägel på Knipan och hon skötte restauranten förtjänstfullt fram till hösten 1946, dvs. så länge som Knipan drevs av Utminuterings- och utskänkningsbolaget.” Så vitt jag har kunnat finna har ingen annan förestått restaurangen under så lång och sammanhängande tid. Ida var när hon tillträdde 51 år gammal.
Ida höll alltså ut på Knipan i 20 år, även över krigsåren 1939 – 1945. Under åren renoverades Knipan flera gånger och byggdes även ut något. Till säsongen 1946, som blev Idas sista, var restaurangen nyrenoverad och delvis ombyggd för att rymma flera gäster. Restaurangen rymde då 235 gäster mot tidigare 204.
r 1946 såldes restaurangen av Utminuteringsbolaget till Ekenäs stad. Samtidigt slutade Ida och hennes kompanjon Aina Linderman som föreståndare för restaurangen. Ida var då 70 år gammal. Staden behöll restaurangen till 2014 då den såldes till en privat företagare.

Restaurang Monopol låg i huset till höger om Rådhuset på bilden

Restaurang Monopol
Restaurang Monopol öppnades 1916 och stängdes någon gång på 1940-talet, oklart vilket år. Några detaljuppgifter om restaurang Monopol har jag inte lyckats få fram, mer än att den endast var öppen vintertid när Knipan var stängd.

De sista åren
Ida levde sin sista tid på Blomsterhemmet i Ekenäs där hon dog 21 oktober 1957. Bouppteckning förrättades 1 november 1957. Den inlämnades till rådstuvurätten i Ekenäs stad den 12 december 1957.
Till bouppteckningens handlingar hör ett Ämbetsbetyg från pastorsämbetet i Ekenäs församling undertecknat av kyrkoherden och daterat den 1 november 1957. Där står att f.d. restauratrisen Ida Gustava Lustig född den 1/9 1876 dog den 21 oktober 1957. Hon var ogift och inflyttade till Ekenäs församling år 1932 från Svenska Olaus Petri församling i Helsingfors.

Bland handlingarna finns också ett testamente:

”Undertecknad förklarar härmed min yttersta vilja och testamente vara, att sedan jag avlidit, skall all min kvarlåtenskap av vad namn och beskaffenhet den vara må med full äganderätt tillfalla skoleleven Gunvor Cecilia Marianne Nyquist. … ”

Testamentet är undertecknat i Ekenäs den 18 mars 1933. Ingen ålder finns uppgiven för Gunvor. När Ida dog hade Gunvor gift sig och hette då Valovirta.
Enligt släktberättelsen hade Ida en dotter vid namn Gunhild. Rimligen föddes dottern i Helsingfors i början av år 1910 när Ida i Stockholms arkiv skrevs på ”Tillfällig adress i Finland”.
Var Gunvor den dotter Gunhild som släktberättelsen uppger? Det är troligt men några bevis har jag inte kunnat hitta. Om så är fallet var Gunvor troligen född 1910 och var när testamentet skrevs 23 år gammal. Trots det kallas hon ”skolelev” i testamentet. Hon måste ha blivit adopterad till en familj Nyquist i Helsingfors. Några personuppgifter om Gunvor Nyquist har jag inte lyckats få fram. Se dock släktbilden.
Bouppteckningen förrättades i Idas hem på Blomsterhemmet i Ekenäs stad. Enda arvingen var fru Gunvor Valovirta, född Nyquist, med Helga Hällsten som närvarande. Båda anges bosatta i Helsingfors stad.
Var Ida är begravd har jag inte lyckats få något svar på. Enligt uppgift från Ekenäs församling finns inte Ida på någon av Ekenäs begravningsplatser. I så fall är en gravplats i Helsingfors det mest troliga. Gunvor bodde ju där.

Familjen Eckerberg (1) samlad i trädgården till "Kråkslottet" i Tranås,

Mitt intryck av Ida är att hon var en impulsiv och handlingskraftig person som ägnade sig åt byråkratiska formaliteter bara när det blev absolut nödvändigt. På flera sätt liknar hon sin far Fredrik Bernhard. Kanske var det tur att hon hade en kompanjon när hon drev restaurangerna. Rik blev hon i vart fall inte. Vid bouppteckningen framgick det från Gunvor att behållningen bara täckte halva begravningskostnaden.

Källor
Det är inte lika lätt att släktforska i Finland som i Sverige. Arkiven är där ännu inte digitaliserade i den omfattning som de är i Sverige. Dessutom har man en 100-årsgräns för tillgängligheten på internet vilket gör att inga uppgifter från 1900-talet finns lätt tillgängliga. Man får skriva till myndigheter och personer man tror vet något och fråga sig fram. Där har jag mötts av stort tillmötesgående.

I Sverige
Utöver släktuppgifter har jag använt i första hand:

* Arkiv Digitals inskannade material på internet.
* Rotemansarkivet vid Stockholms Stadsarkiv.
* Emiweb.eu.

Jag skrev också till Sveriges Släktforskarförbund och blev hänvisad till Ingemar Ekman i Järfälla som kände till boken om Knipan. Det som stod i den boken öppnade för fortsättningen i de finska arkiven.

I Finland

Jag har frågat mig fram och fått tillgång till det jag har efterfrågat, om det har funnits tillgängligt. I annat fall har man hänvisat till andra.

* Svenska Olaus Petri församling i Helsingfors
* Magistraten i Helsingfors
* Ekenäs församling i Ekenäs
* Raseborgs stads arkiv
* Blomsterhemmets styrelse

Stor hjälp har jag fått från ordföranden för Raseborgs släkt- och hembygdsforskare Anita Valtonen, som vid flera tillfällen har slussat mig vidare.

VIDARE LÄSNING OM IDAS FAR FREDRIK BERNHARD LUSTIG

• http://slaktforskning.blogspot.fr/2008/12/okta-barn-r-ett-elnde-historien-om.html
• http://slaktforskning.blogspot.fr/2009/01/oakta-barn-kan-vara-spannande.html
• http://slaktforskning.blogspot.fr/2009/04/fredrik-bernhards-lustigs-oakta-barn.html

Not 1: Axel Hjalmar Eckerberg, 3:e från vänster i bilden var gift med Idas syster Anna Maria Lustig - 5:e från vänster. Ida står 4:e från vänster. Idas dotter står 2:a från höger. Bilden är tagen omkr. 1936.

Äntligen en riktig bov i släkten?

Visst finns det många skumma typer i min släkt, men inga riktigt erkända bovar. Jag har ett otal präster som tillbringade mer tid vid tinget än i predikstolen, eller som uppvisat bristande människokärlek och empati, eller som den smått galne, men duktige förkunnaren, Aron Kihlgren i Holmedal, den berömde häxbrännaren Elavus Skragge i Mora, den blasfemiske konstmästaren Stor Hemming Andersson i Norrbärke och ett otal personer som skaffat sig pengar, ära och berömmelse på andras bekostnad.

Nu får jag ett meddelande från Geni om att jag har släktband till kungamördaren Jacob Johan Anckarström. Nåja – släkt och släkt. Genis uppfattning om att vara släkt är ganska vidsynt, vilket väl skall förklaras av att man bygger ett världsträd och i slutänden kommer vi ju alla att vara släkt. Hur är jag då släkt mer J J Anckarstöm enligt Geni? Jo “Jakob Johan Anckarström is Jan Granath's 6th great grandmother's husband's wife's brother's wife's husband's first cousin!” Översatt till något man kanske kan begripa innebär det att han är min mf mm ff mm makes hustru i ett tidigare/senare äktenskaps brors hustrus makes mosters son. Hängde ni med? Jag behöver kanske inte säga att jag avstår från att föra in kungamördaren i mitt släktträd.

Hur kommer det sig då att jag får dessa "spännande" meddelanden får Geni? Jo – dels har en medlem i Laxbrosläkten varit vänlig att föra in min gren så jag kan ta del av nytillskott som förs in på Geni. Jag finns således registrerad. En annan anättling, som är mycket aktiv på Geni har funnit att vi är släkt på min mors sida och kopplat på en liten kvist av mitt släktträd. Jag har genom detta ett gratis basabonnemang, men antalet anor som är registrerade av mig eller genom Laxbrosläkten inskränker sig till några dussin. Det är främst genom den senare släktingen, på min mors sida, som alla dessa fantastiska släktband dyker upp varje vecka, med automatik, allt eftersom hon kopplar till fler och fler grenar till sitt träd. Under senaste året har jag också fått veckoliga träffar från MyHeritage eftersom de två tjänsterna är sammankopplade. MyHeritage är emellertid mer återhållsamma i sin syn på släktskap än sin partner Geni.

Varför har jag då en massa olika tjänster igång samtidigt? En förklaring är att jag vill följa med i utvecklingen, Jag insåg emellertid tidigt att jag inte förmår hålla alla a jour så därför är det bara mitt träd på Geneanet som uppdateras regelbundet och som är tillgängligt att läsa - dock på egen risk. Mina andra träd på MyHeritage och Ancestry är privata och kan inte nås av andra. De använder jag bara för att provköra tjänsterna när det kommer nyheter. De små ”kvistar” som ligger på Geni finns där enbart för att de ovan nämnda personerna har önskat samverka med mig om gemensamma anor, vilket är värdefullt.

Jag får nog vänta ytterligare något innan jag hittar min första riktigt hederliga skurk i släkten.

Min farfars gren kontrollerad - Inte bara kyrkböcker

Jag berättade ju nyligen att jag ser över allt jag hittills matat in och kompletterar, restaurerar och underhåller. Nu har jag betat av första grenen av mitt släktträd – det som utgår från min farfar. Att jag berättar hur jag lyckats och hur jag gör beror på att jag dels tror att praktikfall är nyttiga att ta del av för både nybörjare och lite mer vana. De vana kan också känna igen sig i mina vedermödor och känna att de inte är ensamma om att ha klantat till det lite i sina tidiga forskningsaktiviteter. Ett annat skäl är att jag kände mig lite vilsen när jag kom till det stadiet när kyrkböckerna började sina som källor. Jag lärde mig att det finns mycket mer att hämta på andra ställen och det berättar jag om.

Anorna på farfars sida fanns framför allt i Dalarna – Norrbärke och Floda var vanligast förekommande, men några kom också från Grangärde. En liten problematisk gren kom från Värmland, då närmast Lungsund, Övre Ullerud och Filipstad/Nordmark. När jag kom längre tillbaka i tiden dyker det också upp anor från Falun och några få stockholmare. En liten gren fanns också i Västergötland.

Så länge jag kunde förlita mig på kyrkboksmaterialet var allt väl och mitt största bekymmer var bara att hitta och översätta referenserna från Genline till den mer generella källhänvisningen som ArkivDigital kan erbjuda. Turligt nog har just Dalarna ganska gamla kyrkböcker så jag kunde klara mig ganska bra genom 1700-talet och i några fall ända ned i 1600-talet. Att prästernas skrivförmåga och ordningsamhet gav mycket övrigt att önska ställde emellertid till med stora problem.

Min far som ung

En stor fördel för den som forskar på Dalarna är att det allt sedan före 1500-talet varit en industriellt betydande bygd där det funnits skrivkunnigt folk som dokumenterat både det ena och det andra. Detta i kombination till ett nutida mycket aktivt släktforskarintresse gör att det finns många kunniga både amatörforskare och mer professionella som kunnat göra sammanställningar och skrivit böcker om traktens historia även ur genealogisk synvinkel. I flera fall har jag hänvisat till sådana källor i mitt tidiga arbete, men nu måste det kontrolleras. Det är detta kontrollarbete och de källor jag har använt som jag vill förmedla till er. Min målsättning är att byta ut andrahandskällor mot primärkällor där det går eller åtminstone att uppgradera källorna till sådana som har högre trovärdighet. I de fall jag endast kan hitta andrahandskällor strävar jag efter att kontrollera dessa med andra källor av samma dignitet, men inte samma typ. Med detta menar jag att det inte är någon idé att kolla en forskare på exempelvis Disbyt, med en annan på Disbyt, eftersom risken för kopiering är stor. Det måste således vara en annan typ av källa som stödjer andrahandskällans uppgifter.

Norrbärke
Norrbärkes husförhör går tillbaka till 1671, födelseböckerna går tillbaka till 1661, liksom vigselböckerna och död- och begravningsböckerna. Stora delar av de första hundra årens husförhör är emellertid svårlästa och saknar för släktforskaren nödvändig information. De normalt mycket informativa död-och begravningsböckerna är här fram till 1742 bestående endast om notering om inkomster från testamente som socknen fått in. Där finns visserligen namnet på den döde, men exakta datum och annan intressant information saknas. Dock har jag lyckats verifiera det mesta inom den möjliga tidsperioden.

Kjell Vadfors arbeten
När det gäller Norrbärke, Söderbärke och Grangärde finns de sammanställningar som Kjell Vadfors gjort av sina studier av domböcker, byalängder och kyrkboksmaterial. Detta material är inte felfritt eftersom det är en tolkning av gamla primärkällor, men till oerhört stor nytta. Man kan också ta del av domboksmaterialet i renskriven form och göra sina egna fynd. Problemet är att Vadfors inte anger källor till sina fynd.

Lungsund
På den privata sajten http://www.bondetorp.se/lungsund/ finns utskrifter av födda, döda och vigda från slutet av 1600-talet och 100 år framåt.

Flodaboken
Floda har varit ett problem i mitt kontrollarbete eftersom kyrkböckerna är rudimentära. Här finns emellertid en Flodabok sammanställd av folkskolläraren Elfving som täcker större delarna av 1600-talet. Problemet är emellertid två – dels finns den bara digitalt på Genline, numera Ancestry, dels innehåller den en del fel. Jag har studerat den i analog form på biblioteket i Falun och det är ett imponerande verk, men som helt saknar källor. Eftersom jag inte har tillgång till några originalkällor får man helt enkelt hänvisa till boken och inse att längre kommer man inte utan de okända källor 

Elfving använt.

Herdaminne för Västerås stift av Gunnar Ekström
Denna bok har varit till nytta i några fall, men har kommit mer till användning i andra grenar av min släkt. Viktigt är emellertid att använda de senaste versionerna av herdaminnen. Den äldre versionen av Johan Muncktell finns på nätet, men innehåller felaktigheter. Nyare herdaminnen finns på bibliotek och arkiv.

Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott av Bertil Boëthius
Denna bok är ett klassiskt verk om Kopparbergslagen där även många genealogiska uppgifter kan hittas. Kan köpas antikvariskt, samt finns ofta på bibliotek.

Jöns Pederssons Dombok
Detta verk finns i ett exemplar som avskrift i Falu bibliotek och har varit till stor hjälp när det gäller forskning om Svinhufvudssläkten.

Persbo - En by med anor från medeltiden av Lillian Gustavsson

En rikt illustrerad bok om en bergsmansgård och dess ägare och bygden

Torp och Torpare under Starbo Bruk, Skisshyttan och Wäster Silfberg

Ett innehållsrikt grupparbete framställt av Väster Silfbergscirkeln.

Släkthistorisk Forum av Kjell Lindblom, nr 3, 1996: "Fanns släkten de la 

Tuange i Värmland?

DISBYT
I de fall jag inte lyckats finna andra källor har jag litat till ett litet antal erkända forskares bidrag på DISBYT.

Stockholms stads tankeböcker
Dessa har jag främst använt för att följa släktgrenen Westfal, som i generationer var borgmästare i Stockholm från mitten av 1400-talet. Finns numera på nätet.

Släktforskaren – Västerbergslagens Släktforskares medlemstidning
Denna skrift är fullspäckad med artiklar av traktens skickligaste släktforskare som Hans Gillingstam, Anders Winroth, Torsten Berglund, Björn Isheden, Kjell Wadfors, Lisa Norman och många flera. En guldgruva där tidigare artiklar oftast följs upp med rättelser när forskningen gått framåt.

Släkt och Hävd
Denna skrift, som ges ut av Genealogiska föreningen har också mängder av användbara artiklar av kunniga släktforskare. Hos Genealogiska föreningen finns också mängder av andra resurser, bl.a. ett omfattande klipparkiv samt Inrikes pass.

Projekt Runeberg
Vissa äldre biografiska verk samt uppslagsverk finns på nätet och kan vara till hjälp, men bör användas med försiktighet och kontrolleras med senare uppgifter.

Google Books
Även här kan man finna äldre intressanta källor, men samma försiktighet bör vidtas som för Projekt Runeberg

Som ni ser är det ett ganska knepigt arbete att få allt rätt och det krävs många källor, en del svårtillgängliga. Den som försöker ta den enkla vägen och googla sig fram till sina anor eller lita till andras släktträd på nätet kommer att göra sina ättlingar besvikna i framtiden. En tråkig effekt av detta är också att den bild barn och barnbarn haft om din släktforskning allvarligt kommer att få sig en knäck – och kanske inte bara uppfattningen om forskningen.

Trots detta noggranna arbete så vet jag att det fortfarande finns osäkerheter, men förhoppningsvis inga grova felaktigheter. Jag hoppas vidare att framtida läsare kan tydligt se var tveksamheterna och ofullständigheterna finns och främst koncentrera sig på dessa med övertygelsen om att de primärkällor jag angett i de flesta fall är korrekta och kan lämnas därhän.

Bilden ovan visar min farfars far, farfar, samt min halvfarbror

Vad skall man tro på – en betraktelse utifrån Karl Bengtsson?

När jag följer pigan Maria Danielsdotters (1786-1864) anor träffar jag på släkter och sammanhang som jag aldrig hört talas om tidigare. Dessutom är informationen om vissa personer så spretig och motsägelsefull så jag ibland inte vet vad jag skall tro på.

19 generationer tillbaka bland Marias anor träffar jag på Karl Bengtsson (~1350)(mf mm mf mm ff fm mm ff mm far). Jag fann Karl genom hans dotter Ramborg Karlsdotter, som var gift med riddaren Sigge Magnusson till Lagmansö. Ramborg nämndes i flera källor alltid med bestämningen Oxhufvud, dotter till Karl Bengtsson Oxhufvud. Om man får tro dussintals privata släktträd på Internet inklusive flera på MyHeritage, Ancestry, Geni, m.fl. så finns inga tveksamheter. Karl Bengtsson är utrustad med den adliga släkten Oxehufvuds vapen och tillhör således den släkten. Det är bara ett litet problem – i Riddarhusets sammanställning av släkten Oxehufvud finns ingen Karl Bengtsson. Nu är ju det här innan släkten fick sitt adelskap så det kanske är någon medeltida gren som man kan hitta i Medeltida svenska frälseätter - ÄSF, men inte heller där presenteras Karl Bengtsson annat än som riddare och fader till Ramborg. Inga källor nämner ett sammanhang med den adliga släkten Oxehufvud. Till och med på den ofta utförliga sajten Roskildehistorie.dk har man gett Karl Bengtsson ett oxhuvud i skölden, så det måste nog vara så - eller?

Oxhuvud

Nu är det inget ovanligt att senare adlade – och även gamla sådana – inte nöjt sig med att de fått upphöjelse för sina gärningar. De vill även gärna leda i bevis att deras släkt är ännu äldre och mer betydelsefull än den är. I några fall kan man utan sådana motiv och i god tro vilja påvisa urgamla anor. Att finna genealoger som hjälper till verkar inte ha varit några problem. Det kan ju vara så att den 1625 introducerade släkten Oxehufvud nr. 102, funnit Karl Bengtsson Oxhufvud och hans vapen och helt enkelt bestämt sig för att både anta vapen och släktskap och i ett huj fört sitt släktträd mer än 300 år bakåt i tiden. I så fall är ju alla träd som tilldelar Karl Bengtsson hans vapen med ett oxhuvud korrekta, men hans släktskap med de senare Oxehufvud fann jag inga bevis för. Att Karl Bengtsson, eller åtminstone Ramborg, hans dotter förde ett oxhuvud i sitt vapen kan man se på vaxsigill som finns bevarade in Diplomatarium Suecanum (DS) - och finns på avfotograferade brev bland det digitaliserade materialet på Riksarkivet.

Karl är emellertid riddare – det är alla överens om. Han förvärvar också mark av Wårfruberga kloster som han skänker till sin svärson Sigge Magnusson 1333, som Sigge utökar 1334 genom att byta till sig ytterligare mark av abbedissan och börjar bygga herrgården Djura, senare benämnd Djurö. Karl själv dör i digerdöden omkring 1350. I presentationen av godset Djurös historia på Katrineholms hemsida får man reda på att gården sedan går i arv i flera generationer och i slutet av 1300-talet ägs av den befryndade släkten Porse. Här kanske det finns mer information eftersom släkten Porse är fylligt presenterad i Svenskt Biografiskt Lexikon. Icke så – det finns inte ett spår av några anlinjer till Karl Bengtsson i den släkten. Visserligen fanns de två släkterna Oxhuvud och Porse under samma tid, men den senare i Halland och några linjer till Södermanland finner jag inte.

Geet

Däremot är Sigge Magnussons dotter Ingrid Siggesdotter gift med en Peder Porse Jönsson Geet. Här har det tydligen återigen rört till sig. Vad jag kan förstå är Peders patronymikon Jönsson efter fadern riddaren Jöns Geet och Porse bara ett mellannamn, inte ett familjenamn. Troligen kommer uppgiften om att Peder bar familjenamnet från Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från 1849-1870, där det framställs så. Att man i vissa genealogier, endera på grund av feltryck eller missuppfattning dessutom blandat ihop Porse med Posse gör inte saken bättre. Det som rör till det ytterligare är troligen att det i släkten Porse talas om både en Peder Porse d. ä. och en Peder Porse d. y. På vilket sätt de är släkt med varandra diskuteras av Gillingstam i SBL, men de är båda mycket historik betydelsefulla personer, som naturligtvis är attraktiva att inkludera i både antavlor och historiska skeenden från bygden. Att namnet Peder är mycket frekvent i släkten Porse och att flera av dessa levde vid den aktuella tidpunkten, dock inte vad man vet i Södermanland, bidrar kanske till att de placerats på Stora Djulö.

Den adliga släkten Geete No 167 är emellertid väl beskriven av Riddarhuset. Visserligen blev de inte adlade förrän 1627, men i företalet till släkten beskrivs i detalj de medeltida grenarna av den från Danmark inflyttade släkten Geet, som passar väl in med mina anor. På grund av likhet i vapnet menar Riddarhuset att släkten Geet troligen har samma ursprung som den danska släkten Krognos. Om man följer släkten Geet framåt i tiden från den förste kände Geet i Sverige - Jöns Geet - så finner man att förnamnet Porse förekommer i flera följande generationer. Således var det släkten Geet som bodde på Djurö – inte Porse. Åtminstone vad jag kan förstå, eller har jag missat något.

Ribbing

Ett liknande problem finner jag i en annan ana till Maria Danielsdotter, nämligen släkten Ribbing. Denna släkt har antagit samma vapen som den, tidigt från Danmark, invandrade släkten Ribbing som var en av de släkter som bar så kallade sjöbladsvapen i olika färgvarianter. I de flesta källor på nätet och i de flesta genealogier anges dessa vara släkt. Ett skäl till att det är viktigt för många ära att den moderna släkten Ribbing i så fall leder till Heliga Birgitta.

Heliga Birgittas dotter Märta Ulfsdotter Hjorthufvud var gift med Sigvard Sigvardsson Ribbing och de fick sonen Arvid som gifte sig med Ingeborg Magnusdotter. Så här långt vet man att det finns släktband till den äldre Ribbingsläkten. I de gängse genealogierna utpekas Peder Ribbing av den senare Ribbingsläkten som son till Arvid och Ingeborg. Senare forskning menar att det inte finns några belägg för detta. Således är det inte, i så fall, belagt att den senare Ribbingsläkten är släkt med den tidigare. Liksom i det ovanstående fallet bär de emellertid samma vapen. Jag har inte fördjupat mig i detta förhållande, men konstaterar att man ständigt möter den här typen av problem när man forskar på släkter så här långt tillbaka i tiden.

Det som ledde mig in på den här linjen var komplicerade kringelikrokar från Brita Beata Uggla (1693-1738, min mf mm mf mormor) och bakåt. I Katrineholms presentation får man veta att godset Djulö genom komplicerade arvsförhållanden så småningom hamnar hos släkten Uggla, närmare bestämt hos kammarherren Carl Hildebrandsson Uggla (1725-1803) – kammarherre och historiker. Han var emellertid inte Brita Beatas farbror, utan en namne till denne, som var delvis samtida med henne - troligen ett kusinbarn inom Arvikagrenen. Han satt i Kungliga vetenskapsakademin och var så historiskt intresserad att han tillverkade ett stort antal runstenar på sina ägor. Om man nu skall tro på det?

Vad vill jag nu komma med detta? Dels vill jag ta tillbaka lite av vad jag sa i förra texten att det är så enkelt att följa adelssläkterna, dels vill jag visa att det inte är säkert att allt är sant som ”alla”, eller åtminstone en majoritet, är överens om. Eller är det det? Den frågan kan man ställa sig när det gäller annat än släktforskning för övrigt.

Källor

• Riddarhusets stamtavlor på CD, version 3.1 dec 2002
• Äldre Svenska Frälsesläkter - 5 band, utgivna av Riddarhusdirektionen, 1957-2003.
• Diplomatarium Suecanum – DS. Detta material finns tillgängligt från Riksarkivet där delar är digitaliserade, indexerade samt fotograferade. Kan nås på Medeltidsbrev i Digitala forskarsalen. Fyll exempelvis i DS-nummer i fältet ”Tryckt”. 
• Svenskt Biografiskt Lexikon – finns både på CD och på Internet
• ”Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige” som kan nås på Projekt Runeberg
• Den genealogiska förfalskningen - artikel av IngemarCarlsson i Individ och historia - Studier tillägnade hans Gillingstam 1990.
• Kyrkboksmaterial från Arvika med omgivande socknar – Arkiv Digital
• Västerås stifts herdaminne
• Som jämförelse – Svenska Wikipedia samt ett flertal privata släktträd på Internet.

Vinjettbilden föreställer Wårfruberga klosterruin

15 generationer tillbaka - är det möjligt?

Jag skrev en lite provokativ text för några år sedan där jag ifrågasatte om det var lönt att forska längre tillbaka än medeltiden. Jag påpekade då att om jag lyckades fylla min antavlas alla positioner i 20 generationer skulle den innehålla 4 194 304 personer (om jag räknat rätt). Så mycket folk fanns inte i Sverige på den tiden.

Om jag går tillbaka 15 generationer i mitt släktträd år det således av naturliga skäl ganska glest. Det mest påtagliga år just att det är glest. Om jag hade hittat alla mina anor i 15:e generationen skulle det finnas 32 768 personer i just den generationen och jag har funnit bara 63 personer och inte ens de är fullständiga. Många känner jag bara till förnamnet på grundat på närmaste ättlings patronymikon och det är ganska glest med kvinnor. Det är spännande att gå framåt i tiden och se hur kunskapen om anorna ökar för varje generation och att fundera över orsakerna – bortsett från att det är länge sedan.

Studerar jag de anor jag funnit i 15:e generationen ser jag att de källor jag tvingats söka mig till är helt andra än de man normalt använder sig av när man forskar på ”modernare” tid. Kanske en genomgång kan ge någon inspiration att forska på tiden före kyrkobokföringen även om det är svårt.

För att göra studien mer intressant har jag tittat på mina fyra huvudgrenar var för sig och funnit intressanta skillnader.

Farfars anlinje

Farfars anlinje kommer främst från södra Dalarna och domineras av bergsmän och bergsbrukare men det finns också ett antal prästsläkter. Invandrare från Finland är inte ovanliga, samt som sig bör i dessa trakter några utländska grenar som lockats till Bergslagen för att verka inom gruvnäringen.

I denna gren finns endast 9 personer säkert dokumenterade i 15:e generationen. Glädjande nog är min anlinje i ”rakt nedstigande led”, som det ofta kallas när man följer anorna på fädernet, en av de som sträcker sig så långt tillbaka. Vi befinner oss nu vid sekelskiftet mellan 1400-tal och 1500-tal. Jag finner där den finske invandraren Anders Finne på Gammelgården i Övre Starbo i Norrbärke. Anders var född omkring år 1500. Varifrån han kom i Finland är okänt. Anders var verksam inom bergshanteringen och är känd för mig främst genom Kjell Vadfors avskrifter av gamla domböcker samt det utmärkta arbete som Väster-Silfbergscirkeln dokumenterat i skriften ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”. I domboksmaterialet kan man läsa att Anders vid ett slagsmål i Marnäs råkat dräpa Olof Jonsson, ett brott som han gottgjorde Olofs familj för och av rätten därför önskade ett fribrev för att undvika framtida repressalier. Historien finns beskriven i min text ”Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän - ….”. Ytterligare två anor finns dokumenterade från Norrbärke under sent 1400-tal till mitten av 1500-talet.

Ett skäl till att jag haft svårt att finna anor så långt tillbaka som 15:e generationen är avsaknaden av dokumenterade präster vid den tiden. Präster är totalt sett mycket frekventa i mitt släktträd, men kunskapen om dem är liten före reformationen på 1500-talet. Senare, redan från 14:e generationen, har herdaminnen över främst Karlstad och Västerås stift varit värdefulla källor för mig.

Det är också genom att följa prästsläkten Nassenius i Nås och Floda bakåt i tiden som jag finner de nästa två anorna i 15:e generationen – bröderna Erik och Hans Hanssöner Westfal. Om vi går tillbaka två generationer finner vi dels Lambrickt Hansson Westfal, dels Jeppe Hansson Svinhufvud, vilka var respektive svärföräldrar till Hans Lambrechtsson Westfahl och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud, vilka var föräldrar till Erik och Hans Hanssöner Westfal – båda mina anor. Släkten Westfal var den i Stockholm och Kopparbergslagen verksamma släkten, som under en tid på sent 1400-tal tillhörde de styrande i Stockholm.

För att finna dessa personer förslår inte vanliga källor. Här får man studera Älvsborgs lösen, Jöns Pedersson dombok, Stockholms tankeböcker, samt ta del av den källforskning som gjorts kring Svinhufvudsläkten. Inte ens detta har varit nog utan det finns fortfarande vissa osäkerheter om dessa rön, något som jag berättar om i texten ”Svinhufvud – länge en tveksam ana”, med ett antal länkade tidigare texter.

Nästa anlinje i denna generation stannar fortfarande i Norrbärke i Dalarna, men denna gång i Furbo där Esbjörn Gregersson (~1520) vars svärson Mickel Håkansson levde i mitten av 1500-talet. Mickel var anfader till en lång rad bergsmän som kanske är mest kända för eftervärlden eftersom hans sonsons son Herman Michelsson (~1658) var morfars far till skalden Carl Michael Bellman. Att just detta faktum är viktigt i bygden bevisas av att Herman Michelssons gård numera finns på friluftsmuseet i Smedjebacken och kallas Bellmansgården trots att C M Bellman troligen bara övernattade där en natt i slutet av sitt liv.

Nästa ana är från samma tid men från det närbelägna Grangärde. Det är Olof Bengtsson, son till nämndemannen Bengt Nilsson på Sörgovik. Olof Bengtsson svärfar var den välkände bergsmannen Hännicke Bengtsson. Som medlem i Västerbergslagens släktforskare har jag tillgång till stor kunskap om dessa anor och redan i medlemstidningen Släktforskaren 1:1981 behandlas dessa personer av Anders Winroth. Olof Bengtsson och hans hustru Marit Hännickedotter dyker även upp i farmors anlinje nedan.

Farmors anlinje

Farmors anor levde dels, på moderssidan, i norra Västmanland i Ljusnarsbergs socken, dels på faderssidan i södra Dalarna, främst Grangärde socken. Även denna linje domineras starkt av bergsmän och bergsbrukare med ett ännu större inslag av präster än min farfars anor. Det utländska inslaget står främst järnkrämare från nuvarande Holland för. I denna anlinje har jag funnit 27 dokumenterade anor i 15:e generationen. Vi befinner oss även här huvudsakligen under 1500-talet.

Här möter jag återigen Marit Hännickedotter och hennes make Olof Bengtsson i närbelägna Norrbärke och finner även Gosven Hansson, eller Sven i Hagge som han kallades. Han var nämndeman och bergsman och blev uppmanad av Gustav Vasa i ett personligt brev att ta initiativ till att etablera ett bruk vid den silvertäkt som låg vid Biskopsberga. Några år senare tog emellertid kungen ifrån honom rätten till hemmanet Fösarboda, vilket han skänkt till sonen Peder. Senare fick emellertid Peder hemmanet Marnäs i ersättning av Erik XIV. Marnäs är bevarad inom Ekomuseum Bergslagen och kallas idag Ludvika Gammelgård. Även dessa anor har jag kunnat finna genom artiklar i föreningstidningen Släktforskaren.

Omkring sekelskiftet 1400-1500 finner jag anan Olof Invaldsson Guldsmed och hans hustru Brita. Jag har nu förflyttat mig till Stora Skedvi. Jag får här förlita mig på Anbytarforum och den välrenommerade släktforskaren Stefan Jernberg. Kring Olof Ingvaldssons anor finns många diskussioner, men de är så motsägelsefulla och spekulativa så jag inte ens återger dem här.

I Grangärde finner vi den relativt anonyme Hans Larsson som levde under 1500-talet. Han var son till den allt annat än anonyme och oerhört förmögne Lasse Ravalsson och far till den likaledes betydande Vidik Hansson, samtliga i Norrvik. Om denna släkt har det forskats och skrivits mängder och hur släktskapsrelationerna i detalj ser ut genomgår fortfarande omvärderingar. Här är kanske Yaleprofessorn Anders Winroth den främste kännaren och mina uppgifter vilar i huvudsak på artiklar av honom och andra forskare i Västerbergslagens medlemstidning, samt diskussioner via mail och på min blogg direkt med Anders Winroth.

Nästa ana i denna generation är Bengt Nilsson i Persbo i Norrbärke, son till Nils Jonsson som på 1400-talet var en av de första kända innebyggarna. Intressant är att Nils Jonssons gård Lars-Daniels bergsmansgård fortfarande finns kvar och har gått i arv inom familjen sedan 1400-talet. Tack vare en ättling på 1800-talet som var amatörfotograf och historieintresserad känner man till mycket om gården och släktens historia. Detta har dokumenterats och fördjupats i en innehållsrik bok av den nuvarande ättlingen Lillian Gustavsson tillsamman med framlidna släktforskaren Lisa Norman i boken ”Persbo – En by med anor från medeltiden”

Något som slår mig är hur frekvent anförluster är i dessa trakter. Jag kan ofta räkna ett halvdussin olika släktlinjer som leder från mig till var och en av dessa anor i 15:e generationen. Detta gör också att väldigt många av oss som har anor i dessa trakter är släkt och dessutom är floran av anättlingar rik och intressant. En anmärkningsvärt, lite spännande, förhållande är att så många av oss delar mycket musikaliska släktingar, som Carl Michael Bellman, Jussi Björling, Dan Andersson och Kerstin Tohrborg.

Jag förflyttar mig nu över till norra Västmanland och Ljusnarbergs församling, eller Nya Kopparberg som det också heter, där jag finner en spännande anlinje som på 1500-talet leder till Holland. Det är den betydande bergsmannen Michel Hindersson på Laxbro (numera bergsmansgården på Skansen), vars hustru Maria van Gent kom från nuvarande Holland. I 15:e generationen finner vi Peter Switters van Ghent, samt köpmannen Jan Wranckendz de Wael och hans hustru Cornelia Neeltgen van Amerongen från Amsterdam. För dessa rön har jag dels tagit del av den forskning som Göte Klingberg och Yngve Öhman dokumenterat i artikeln "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" i Arboga minne, dels haft ett samarbete med den holländske släktforskaren Marnix Alexander de Paula Lopez som är en anättling, som jag kom i kontakt med genom GeneaNet. Den intresserade kan finna detaljer i texten ”Min fars modersanor - …..” med länkade texter.

En annan exotisk ana finner jag i bergsmannen och finnelänsmannen i Norra Hörken Bertil Bertilsson Kemppainen, som levde i skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Om Bertil, eventuellt hans far, med samma namn, berättar Carl Axel Gottlund att Bertil överfölls i sitt hem i Savolax av sju ryssar som omringat huset. Han hade emellertid med hjälp av sin lobössa, som han ömsom sköt med, ömsom använde som klubba, lyckas dräpa samtliga ryssar. Eftersom han insåg att ryssarna skulle hämnas flydde han med sin familj med Norge eller Sverige som mål. På sin vandring fick han tillfälle att berätta för kungen - troligen Carl IX - om sitt öde. Kungen blev så imponerad av denne kämpe att han gav honom det kungliga byggningsbrev som han önskade. Man tror också att han då fick namnet Kämppainen.

Länsmannen Bertils dotter, eventuellt sondotter, gifte in sig i den svedjefinska släkt som ledde mig in på släktforskning från början. En släkt som felaktigt getts namnet Osmi i tidigare genealogier, men som enligt flera forskare troligen hette Siikainen. Även här finns den mesta expertisen bland medlemmarna i Västerbergslagens släktforskare. Tidigare texter kan man finna genom texten ”Min far modersanor ….”.

Mormors anlinje

Min mormors släkt skiljer sig markant från de andra anlinjerna. Jag har inte förmått att följa en enda linje till 15:e generationen. Det finns emellertid en linje som sträcker sig till 1500-talet men det inträffar redan efter 13 generationer. Det finns förklaringar till detta. Anorna på min mormors sida är främst ägande bönder från Nordmarks kontrakt i sydvästra Värmland. Att följa bönder till före kyrkobokföringen är ett svårt arbete, men inte omöjligt som det visat sig för den släkt som jag kunnat kartlägga till 1500-talet. Mormors släkt är emellertid inte bara bönder, de var även till en mycket hög grad präster, vilket inte förvånar eftersom, så sent som i min barndom, detta var mycket gudfruktiga trakter.

Den släkt som är undantaget och i 13:e generationen kan härledas till 1500-talet är släkten Skragge. Detta är en släkt från Värmlandsnäs som engagerat mångas fantasi och forskarmödor. På grund av att de i hög grad tjänade staten som krigare eller tullnärer har deras ättlingar i flera fall adlats och är därför omskrivna i sina mer bemärkta manliga grenar. Dessa grenar är väl dokumenterade i  Rolf Lagerborgs bok "En Värmlandssläkts Öden". Mina och några andra forskares anor hörde dock till såväl mindre belönade, som kvinnliga grenar, vilket försvårat forskningen. Jag har berättat om den exceptionella kollektiva forskarbragd som vi genomfört på Anbytarforum och som är sammanfattad i texten ”En ny gren av släkten Skragge …” där länkar finns till en detaljerad beskrivning av forskningen.

Denna forskningsinsats visar att det är möjligt att följa även bondesläkter långt före kyrkobokföringen. Det krävs emellertid stor talang att läsa gamla originaldokument som domböcker skattelängder, mantalslängder och landskapshandlingar och det är inte alla förunnat att behärska.

Morfars anlinje

Om min mormors anor utmärkte sig genom att sluta redan i 13:e generationen och vara mycket svårbeforskade, gäller det totalt motsatta för min morfars anor. Detta när man kommit förbi några inledande svåra generationer. Svårast visade sig min morfars farfar vara. Där är det stopp redan efter 3 generationer och det är inte stort bättre vad gäller hans farmors anor. Det blir på min morfars mors sida som släktforskningen blir närmast trivial med i skrivande stund 27 anor i 15:e generationen och de äldsta hittills sträcker sig tillbaka till 35:e generationen. Att de inte är ännu fler kända i 15:e generationen beror endast på att jag inte hunnit gå igenom alla relativt lätt tillgängliga handlingar och hunnit ”skilja agnarna från vetet” i det jag dokumenterat.

I texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland” beskriver jag hur den fattiga pigan Maria Nilsdotter får dottern Maria Danielsdotter med sergeanten och änklingen Daniel Styffe. Detta leder via hans farmor in i den svenska adeln, vidare till de svenska, norska, danska och sydeuropeiska medeltida adeln och kungliga familjerna. Ingången till dessa lättforskade anor var de värmländska grenarna av de svenska adelsfamiljerna – i första hand Daniel Styffes farmor Brita Beata Uggla, men också släkter som Hildring och Roos som levde i trakten. Här finns en så fyllig dokumentation så det knappast kan kallas släktforskning från min sida. Det är inte mycket svårare än att läsa telefonkatalogen. Skillnaden är att telefonkatalogen oftast är korrekt, medan man här får vara mer kritisk till källorna. Det man måste vara observant på är att endast referera till de historiskt säkra linjerna och förkasta alla spekulationer. De namn som här dyker upp i generation 15 är Simla, Svinhufvud, Ekeblad, Anckar, Vångasläkten, Kart, Ulfsax, Ribbing, Stjärna, Gylta, Lillie, m.fl. Här finns mängder av källor där Riddarhuset är en av de viktigaste, men också Svenskt Biografiskt Lexikon - SBL, Store norske leksikon, Norsk biografiskt leksikon, de europeiska kungahusens genealogier, mm. För att vara säker räcker det emellertid inte med en källa, även om den förefaller tillförlitlig. Jag tillämpar sk. triangulering där jag gärna vill ha flera källor från olika tider och olika länder som överensstämmer.

Genom att ganska godtyckligt välja den 15:e generationen ser man hur förhållandena för släktforskning drastisk blir annorlunda när man närmar sig 1500-talet. Det är spännande att se hur bilden av tillgängliga källor förändras om man bara går några generationer framåt i tiden. Jag har nämnt reformationen varefter alla präster täcks in av stiftens herdaminnen. Givetvis är kyrkobokföringens införande på 1600-talet epokgörande, men innan dess finns skattelängder av olika slag samt mantalslängder och domböcker att tillgå. De flesta av dessa är mycket svåra att tolka. Det viktigaste är nog ändå i vilken samhällsklass man finner sina anor. Adeln är närmast trivial att följa, dels för att de är väl dokumenterade dels för att de ”alla är släkt med alla” inom en ganska begränsad krets. Präster är likaså enkla, liksom ofta militärer och utbildade personer. ”Vanligt folk” är svårast, dels för att de ofta inte har efternamn man kan följa och dels inte är speciellt dokumenterade utöver i kyrkböckerna. Fördelen är emellertid att de på landsbygden är relativt bundna till ”sin torva” vilket underlättar.

Således – det finns möjligheter att följa sina anor längre tillbaka än de gängse källorna gör möjligt, men det krävs mycket forskningsarbete, nya färdigheter som forskare och bra kontakter med andra släktforskare. Men – framför allt ett kritiskt sinnelag parat med kreativt tänkande och tålamod.

SVINHUFVUD – länge en tveksam ana

En av mina första ”tolvtaggare” var släkten Svinhufvud. OK – jag erkänner – i början var det väldigt spännande att hitta kända släkter bland mina anor. Nu har jag kommit över det, nog huvudsakligen beroende på att mina anor kommer från trakter där det var ”småpotatis” och även jag fick ”en släng av sleven”. Som ni märker ”står metaforerna som spö’n backen”. Åter till allvaret!

Jag hittade min farfar för inte så många år sedan. Det skall jag berätta om en annan gång. Det intressanta var att man, med lite arbete, kunde följa hans anor på faderssidan i 13 generationer till en invandrare från Finland till Övre Starbo i Norrbärke. Det är emellertid inte det jag skall berätta om, utan hur jag fick korn på en ana som verkade leda till Svinhufvudsläkten. 12 generationer från mig själv räknat fann jag flodaprästen Israël Israëlis Nassenius (1619-1693) i Nås, sedermera Floda. På vägen fann jag några andra intressanta personer, men dessa andra personer sparar jag också till en annan gång.

Till hjälp för att finna släkten i Floda hade jag den så kallade Flodaboken, som är sammanställd av skolläraren Elfvin i Floda och utgör ett imponerande arbete. Den fanns på den tiden i Genline. Givetvis innehåller den några övertolkningar och felaktigheter, vilket det med nödvändighet blir när ett så stort material tolkas av en ensam person. Jag insåg snart detta förhållande så jag kollade alla uppgifter i kyrkböckerna och det visade sig att det mesta stämde bra. En annan handling som jag fann på nätet var den äldre versionen av Herdaminne över Westerås stift, författat av Johan Fredrik Muncktell från 1835. Där kunde jag läsa att Israëls far hette Israël Petri Dalecarlius och hans son Petrus Olai Salamontanus och som sig bör kom från Sala. Han var gift med Karin Hansdotter, dotter till Hans eller Jöns Eriksson på Aspeboda i Kopparberget.

Israël Petri antog ett svinhuvud i sitt sigill, vilket berodde, enligt herdaminnet, på att hans mor tillhörde Svinhufvudsläkten. Det är klart jag blev intresserad på vilket sätt hon var släkt med Svinhufvudssläkten och sökte information på nätet om detta. Jag fann då släktforskarkollegan Ingvar Ilebrand, som forskat på samma frågeställning. Han tipsade mig om att det skulle finnas en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson, dels i Uppsala, dels på biblioteket i Falun. Han hade inte sett den själv, men undrade om jag hade möjlighet att titta på den, vilket jag hade eftersom jag vid den tiden hade ärenden till Falun. Där träffade jag den mycket kunniga svinhufvudforskaren Elisabeth Hemström som lät mig studera den gamla domboken under en eftermiddag. Efter vad jag kom fram till där kände jag att det fanns starka indicier på att Israël Petri Dalecarlius val av Svinhufvudsvapnet i sitt sigill inte var taget ur luften. Men för säkerhets skull kontrollerade jag sannolikheten även i Älvsborgs lösen. Hela denna process finns väl beskriven i texten ”Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken”.

Jag kände mig ganska nöjd, men ville ändå försäkra mig om att jag inte var ute och fantiserade. Jag lade därför ut en fråga på Anbytarforum, vilken var första gången. Visserligen fick jag svar, men knappast någon uppmuntran. Jag upplevde att jag inte riktigt hörde hemma där som nybörjare och svaret jag fick hade en någon nedlåtande ton. Att jag inte förstod det där med forskning var ganska uppenbart. Jag fick känna på den attityd som många erfarna släktforskare hade mot nybörjare på den tiden och Bertil Magnusson varnat mig för. Om jag inte hade haft betydligt större erfarenhet av forskning, rent generellt, än de som satte sig på sina höga hästar så kan det hända jag blivit totalt avskräckt från vidare användning av Anbytarforum. Nu tyckte jag bara det var löjligt. Det var emellertid inget fel på sakuppgifterna jag fick, bara sättet de förmedlades på. Jag tyckte emellertid att jag ville skriva en text just om klimatet på Anbytarforum för att varna andra i min situation. Denna upplevelse var också en bidragande orsak till att jag senare startade FB-gruppen ”Släktforskning för noviser” där alla påhopp och nedlåtande attityder är bannlysta och aldrig heller behövt beivras.

Även om jag kände mig ganska säker på att mina rön höll streck, var det ju korrekt att hårda bevis i form av originaldokument, som bevisade alla detaljer i mitt resonemang, inte fanns. Jag förde in uppgifterna i min antavla, med de förbehåll jag visste fanns. Jag blev därför glad när jag flera år senare studerade min farmors far – Karl Johan Jansson Granath och hans modersanor och fann att de ledde till Svinhufvudssläkten på ett sätt som var väl dokumenterat och inte kunde ifrågasättas eftersom de vidimerades av några av landets kunnigaste svinhufvudforskare.

I en av de sista avsnitten i min gratis släktforskarkurs berättade jag att Karl Johans mor hette Johanna Persdotter Olausson (1839- ) och var sonson dotter till bergsmannen Olaus Matsson på Broby, Grangärde (1763-1816) – därav familjenamnet Olausson. Olaus Matsson mor hette Lisa Stina Ullberg (1729-1815) och var dotterdotter till kyrkoherden i Ål Johannes Olai Lundberg, men också dotterdotter dotter till kyrkoherden Laurentius Andreae Fahlander i Grangärde (1653-1713).

Laurentius Andreae (Lars Andersson) var tredje generationen, men inte den sista, i en räcka av präster som härstammade från skräddaren Anders Persson på Falan på Stora Kopparberget. Anders son Lars (ca 1580-1665) är här en nyckelperson. Han var kyrkoherde i Malung mellan 1624 och 1665 och gifte sig med dottern till Vallen Ingelsson Svinhufvud, som var bergsman på Gassarvet i Stora Kopparberg, död 1625. Hans dotters förnamn är inte känt. Lars studerade vid Västerås skola och troligen vid Uppsala universitet, men var med säkerhet inskriven i Wittenberg och försvarade en avhandling 1608 i Rostock, varefter han vid hemkomsten prästvigdes. Han tog namnet Phalander efter födelseplatsen – ursprungligen kallade han sig dock Cupriphalander. Hans hustru NN Vallensdotter Svinhufvud leder sina anor sju generationer bakåt till den förste kände anfadern för Svinhufvudsläkten – Jöns i Höjen Svinhufvud. Lars fader skräddaren Anders Persson blev anfader för ett antal adliga släkter. Från sonen Lars härstammar bl. a. den adliga släkten Edelstam där diplomaten Harald Edelstam nog är den mest kände. Från sonen Erik, som också blev präst, härstammar den finska grenen liksom de adliga släkterna Tigerstedt och Vasastierna.

Att det var så spännande för mig som ny släktforskare att kunna härleda mina anor till släkten Svinhufvud beror nog på att det är en klassisk ”storsvensk” släkt och lite av en favorit inom släktforskningen, som det skrivits massvis om. Namnet väcker ju också fantasin och det var väl inte för inte som man blev så lycklig, i vissa kretsar, när man kunde härleda Daniels Westlings anor till Svinhufvudsläkten. Det finns ju även två adliga grenar av släkten - Svinhufvud av Kvalstad och Svinhufvud av Västergötland. Finlands president Per Evind Svinhufvud (1861-1944) tillhörde den förra grenen.

Det är också spännande att se hur en dotter i en välbärgad och socialt väletablerad släkt som den som min farmors farmor tillhörde kunde ”gifta ned sig” med en stalldräng och sedan när man arbetar sig bakåt i sin forskning finner anor av stort intresse, som verkligen överraskar.

Gång efter gång i min forskning har jag funnit att det oftast döljer sig spännande anor i de ofta svårfunna kvinnliga anorna. Män från enklare förhållanden kunde undantagsvis bryta sina släkttraditioner genom osedvanlig begåvning eller framgångar i krig, men genom kvinnorna kunde en släkt såväl bryta sig in i de högre stånden som genom mesallianser förlora sin sociala position.

Rättelse i mars 2018: Som ni ser i ett påpekande nedan så vet man nu att det inte finns något belägg för prins Daniels släktskap med Svinhufvudssläkten.

Källor

• Gunnar Ekström, 1971: Västerås stifts herdaminne
• Johan Fredrik Muncktell, 1835: Westerås stifts herdaminne
• Antavla för Klara Johansdotter. Denna artikel var ursprungligen publicerad i Dalarötter samt Rötter. Författarna är Torbjörn Näs, Torsten Berglund, Martin Casterud. Jag kan inte finna den efter Rötters omorganisation men den finns nu på en av författarnas egen hemsida - http://genealogi.casterud.com/ancestry
• Berglund, T., Hemström, E., Olofsson, L. och Winroth. A. 2008: Släkten Svinhufvuds ursprung
• Kyrkböcker från Grangärde, Floda och Näs socknar
• Jöns Pederssons dombok vid Falu bibliotek
• Älvsborgs lösen vid Falu bibliotek
• Lars Elfvin: Floda sockens släktbok

Vinjettbilden ovan är framställd från mitt släktträd med GeneaNets släkskapsfunktion.

KÄLLHÄNVISNING OCH KÄLLKRITIK - Avsnitt 11

KÄLLOR

Källor är definitivt den mest diskuterade företeelsen inom släktforskningen och där det finns flest uppfattningar. Troligen är det också det man mest slarvar med. Man kan emellertid konstatera några förhållanden, som gäller för all forskning och då även släktforskning. Det finns två aspekter på angivande av källor inom släktforskningen – en vetenskaplig och en mer praktiskt betingad.

Den vetenskapliga är enklast eftersom det finns relativt väl utformade regelsystem för detta. Den praktiska aspekten är mer vagt definierad och avgörs i stora delar av släktforskaren själv. Problemet inom släktforskningen är att de två kraven inte alltid är kompatibla, men nästan alltid måste uppfyllas om man inte som släktforskare lever i ett elfenbenstorn utan kontakt med någon annan.

För att ni skall förstå föregår jag resonemanget med följande exempel från ett tidigare kursavsnitt, nämligen när jag fann min morfars farfar med hjälp av ArkivDigital. Källhänvisningen, som genereras om man trycker på tangenterna Ctrl+C, var:

Grangärde C:12 (1865-1879) Bild 204 (AID: v130194.b204, NAD: SE/ULA/12220)

Vi ser på den här hänvisningen bit för bit.

”Grangärde C:12 (1865-1879) Bild 204” är adressen till en sida i en födelsebok så som den är fotograferad av Arkiv Digital. Man kan emellertid inte vara säker på att denna adress gäller för den som använder Ancestry eller tidigare Genline.

”AID: v130194.b204” är en intern snabbadress i ArkivDigital, som är oerhört praktisk att ha för internt bruk när man vill gå tillbaka till rätt sida, samt när man kommunicerar med andra som använder ArkivDigital, men uppgiften säger inte något utanför denna krets. En liknande snabbadress finns i Genline och Ancestry och heter GID.

”NAD: SE/ULA/12220” är adressen till originalhandlingen enligt Nationella Arkivdatabasen - NAD. Den berättar bland annat att originalhandlingen finns på Landsarkivet i Uppsala, en uppgift som för de flesta av oss inte är särskilt praktiskt användbar, men vetenskapligt nödvändig för uttömmande källkritik om någon i framtiden skulle vilja ta del av och kontrollera vår forsknings seriositet.

Ni ser ovan är ett exempel på en källhänvisning som både täcker in den vetenskapliga aspekten och den praktiska. Kanske man dock bör tillägga den praktiska aspekten att även en länskod kan vara bra eftersom det finns flera socknar i vårt land med lika eller liknande namn. För att vara på säkra sidan skulle ovanstående då heta:

Grangärde (W) C:12 (1865-1879) Bild 204 (AID: v130194.b204, NAD: SE/ULA/12220)

Vad är då problemet?

Vi har börjat prata om kyrkböckerna eftersom det är dessa källor dispyten oftast handlar om. De består ju av handskrivna böcker som prästerna förvarat i kyrkorna genom tiderna. Att dessa är de ursprungliga källorna är det ju ingen tvekan om och svårare skulle det ju inte behöva vara. Om man bara anger rätt sida i en viss volym från ett visst år i en viss församling i ett visst län (sid/volym/år/församling/län) som källa så skulle ju problemet vara ur världen. Exempelvis:

Sid. 48 i husförhör från 1751-1755 för Holmedals församling i Värmlands län.

Det huvudsakliga vetenskapliga syftet med att ange källor är emellertid att vem som helst i efterhand skall kunna gå till det dokument du hänvisar till och kontrollera om du läst och tolkat uppgiften rätt. Nu är det så att alla originalböcker har samlats på olika landsarkiv runt om i landet och är inte längre praktiskt tillgängliga för gemene man. Vi är således hänvisade till andrahandsuppgifter i form av avbildningar av originalhandlingen. Mormonerna fotograferade kyrkböckerna på film, som sedan överfördes till microkort och i senare tid har företag som Genline, SVAR och Arkiv Digital avbildat kyrkboksmaterialet så att de kan nås via Internet. I några fall har man avbildat de gamla filmerna och microkorten i andra fall har man, som Arkiv Digital, nyfotograferat alla böcker i färg.

Problemet är att vid varje överföring till ett nytt format har katalogiseringen av materialet ändrats något lite, ibland ganska mycket. En viss sida i kyrkboken har fått en ny adress i den nya databasen. Det innebär att om du finner en sida i en kyrkbok genom en Internettjänst så kan du inte vara säker på att den går att återfinna för någon som använder en annan tjänst. Speciellt jobbigt blir det om man fått ärva gamla släktböcker där källorna hänvisar till vissa microkort. Det är här åsikterna skiljer sig om hur man skall gå tillväga. 

Det finns en skola som menar att man alltid skall ange den plats där originalkällan kan beskådas. Detta innebär att man måste veta var en viss originalkyrkobok arkiveras och ange detta som adress förutom givetvis sida/volym/år/församling/län. 

Som jag sa ovan är det vetenskapliga kravet att vem som helst i framtiden skall kunna kolla dina uppgifter och dess tolkningar. För din egen bekvämlighets skull är det viktigt att du när som helst skall kunna hitta tillbaka till den källa, eller snarare den avbildning av källan, där du funnit dina uppgifter. Följden av dessa två krav är att - nu blir jag tjatig - du alltid måste ange vilken typ av volym du använt (husförhör, födelsebok osv.), vilket årtal det gäller, vilken församling det gäller samt sidan du hittade uppgiften på, i den mån det finns en sidnumrering. För att inte blanda ihop församlingar med samma namn bör du också ange länet.

Eftersom det inte alltid finns sidnummer i kyrkböckerna och dessutom ibland finns flera volymer för samma år som har samma sidnumrering i flera volymer så räcker inte detta för att hitta tillbaka till rätt sida. Om man går in i exempelvis Genline ser man att kyrkböckerna namnges på ett visst sätt. AI:1-AI:nn anger exempelvis husförhör. Dessa beteckningar är i det närmaste identisk mellan de olika tjänsterna men inte alltid och inte fullständigt. Det kan skilja så till vida att ett visst årtalsintervall har getts olika nummer i olika arkiv, men det märker man ju om man angett året rätt. Däremot kan de interna numreringen av bilderna i volymerna skilja mellan exempelvis Arkiv Digital och Genline. Detta innebär att det underlättar att veta vilken tjänst som använts om man vill hitta tillbaka till samma sida i en kyrkbok. I Genline och ArkivDigital har man infört ett interna ID - GID resp. AID, som identifierar sidan exakt vid sökning, men det har man ju bara nytta av om man använder Genline eller ArkivDigital. SVAR och Arkiv Digital använder dessutom det ID som Nationella Arkivdatabasen använder, vilket gör livet lite lättare för oss ur vetenskaplig synvinkel.

Ur vetenskaplig synvinkel är således adressen till NAD den bästa, men för en del svår att få reda på, svår att återkomma till i det dagliga arbetet och jobbig att i efterhand kontrollera. Som komplement kan man då använda ovanstående system (sid/volym/år/församling/län) kompletterat med vilken tjänst det hänför sig till. Ursäkta upprepningen, men det är viktigt.

Allmänt om källor och källkritik
Man bör inte blanda samman källhänvisning med källkritik. En korrekt angiven källa år en förutsättning för seriös källkritik.

• Källhänvisning har som huvudsakliga vetenskapliga syfte att göra det möjligt för vem som helst att i efterhand kontrollera att de uppgifter man presenterar är korrekta. Det skall således vara möjligt för en läsare att gå till den källa man anger och kontrollera om uppgiften är korrekt tolkad.
• En källhänvisning har ett värde även om den tolkning man gjort av källan är felaktig. Först när läsaren kan ta del av källan man hänvisar till kan man bedriva källkritik.
• Av detta skäl är det viktigt att som källhänvisning ange den källa man faktiskt tagit del av – inte någon annan som kan betraktas som mer tillförlitlig. (Om man exempelvis i vanlig forskning citerar en svensk översättning av Heidegger skall man ange detta även om originaltexten bättre beskriver Heideggers tankar).
  På samma sätt skall man ange den bild i exempelvis ArkivDigital som man faktiskt läst – inte låtsas som att man läst originalboken, även om det i just ArkivDigitals fall är så nära man kan komma utan stora besvär. För källkritikens skull är det emellertid viktigt att ange en adress som gör att man faktiskt kan hitta uppgiften oavsett vilken tjänst man använder. Tjänsten kanske inte finns kvar om 15 år. Om man skall vara riktigt petnoga så skulle man således skriva ovanstående hänvisning till Nationella arkivdatabasen som följer: ”NAD: SE/ULA/12220, enligt ArkivDigital”, eftersom man ju inte satt sin fot på Landsarkivet i Uppsala och studerat originalhandlingen. Nu får vi anse att det är underförstått på grund av helheten.
• Om man citerar en annan forskares uppgifter bör man ange detta. Om denne forskare gjort en källhänvisning bör man ange att det är en andrahandsuppgift genom att skriva ”Grangärde (W) C:12 (1865-1879) Bild 204 osv. enligt Bengt Gustafsson”, eller ”… enligt Bengt Gustafsson i ´Klanen Gustafssons Genealogi´, http://www.gustafsson.com” (påhittat). Att föredra är naturligtvis att gå till källan och kontrollera själv. Då kan man strunta i Bengt Gustafsson totalt, även om det var han som satte oss på spåret.
• I de fall man citerar en annan forskare, som man av någon anledning litar på, men som inte angett källa, bör det framgå att så är fallet genom att man skriver "källa saknas" eller liknande.
• Ett vanligt problem är att man inte, trots ett kritiskt sinnelag, kan avgöra om en uppgift är korrekt eller inte. Olika forskare har olika uppfattningar, källor är motsägande, indicier är olika starka, man är osäker på tolkningen av kyrkböckerna. Man bör då redovisa de faktorer som talar för och emot, vilka andra tolkningar som finns - med angivande av källor. Slutligen bör man redovisa sin egen slutsats och sedan lämna till läsaren att själv göra en bedömning – kanske läsaren även kan komplettera med faktorer som gör att frågan väger över till ena eller andra sidan. Ett sådant resonemang finns här, som berör Laxbrosläktens ursprung.

Källkritik
Två aspekter är viktiga vid källkritik - hur tillförlitlig källan är och huruvida källan är rätt tolkad. En källa är inte tillförlitlig bara för att den är tryckt eller publicerad. Inom vårt område har flera släktutredningar publicerats som inte ens var korrekta och inte heller hade för avsikt att vara det när de kom till och många som en gång var korrekta, enligt den tidens vetenskapliga rön, men som senare har visat sig felaktiga då nya rön och metoder nu finns till hands. Detta problem har förvärrats oerhört i och med Internet. Kommersiella tjänster inom alla vetenskaper tjänar idag pengar på att presentera förment vetenskapligt seriösa uppgifter som ibland helt saknar grund eller åtminstone inte uppfyller vetenskapens krav. (Ledaren i tidskriften Allt om vetenskap 11/2013 refererar en undersökning som tidskriften Science gjort i den frågan.)

Läs även:

• Epokgörande rön om Greta Garbos härkomst
• Vilka krav skall vi ställa på vår facktidning Diskulogen

Inom vårt område har vi ett antal källor som anses vara tillförlitliga i olika grad. Ett exempel är Svensk Biografiskt Lexikon - SBL. Även där finner vi emellertid återkommande rättelser av tidiga rön som visat sig vara ofullständiga eller felaktiga. Samma sak gäller Riddarhusets Cd-skivor och den utmärkta tidskriften Släkt och Hävd, m.fl. Även här förekommer inte sällan revideringar. Det är därför viktigt att ta del av de senaste rönen i en fråga som led i sin källkritik. De ovanstående och många andra källor kan man emellertid betrakta som mycket tillförlitliga. Det är emellertid viktigt att läsa igenom källan själv för att försäkra sig om att man själv eller andra inte misstolkat texten, som ibland kan vara ganska snårig. Man kan också, om man är väldigt ambitiös och kunnig, gå till de källor som anges i dessa skrifter och kritiskt granska även dem. Det överstiger emellertid förmågan och möjligheterna för de flesta av oss och vi kan dessutom vara ganska säkra på att feltolkningar i det ledet med det snaraste skulle påpekas av någon kunnig person och föranleda en rättelse.

En hjälp till källkritik
Ett mycket bra och trevligt sätt att ange källor och underlätta källkritik är att bifoga en bild av källtexten i sin släktutredning. Frågan är då om detta är tillåtet, vilket inte var självklart för mig efter att ha läst de största tjänsternas användarregler. Jag beslutade mig därför att ta reda på hur det förhåller sig.
Läs följande texter MED kommentarer:

• Öppet brev till ArkivDigital
• Hur får vi använda ,,,,?
• Nu vet vi hur vi får använda ...

EN REFLEKTION I TIDEN

I dagarna har vi kunnat läsa i DN under rubriken "Adlig brödratrios 400-åriga bluff" (2013-11-24) om forskare som med DNA-analys lett i bevis att den adliga släkten Bure med all sannolikhet inte är släkt med den gamla Bureätten. (Artikeln är bakom betalvägg, men kan läsas av prenumeranter) Man har funnit manliga ättlingar till såväl den gamla Bureätten som den adliga Buregrenen och genom DNA funnit att de inte kan vara släkt. Nu framgick inte av artiklarna hur man i detalj gått tillväga. I artikeln står följande: "Släktforskarna lyckades leta fram tre män som via raka manslinjer var ättlingar till tre bröder på 1400-talet i den ursprungliga släkten Bure, och tre män som härstammade från en man i den adliga Bureätten"

Om jag skulle spela "djävulens advokat" så blir min fråga hur man kan vara säker på att de nutida ättlingarna faktiskt bär de manliga Y-kromosomerna från den ursprungliga Bureätten, respektive från de adlade bröderna. Om de tre äkta Bureättlingarna har samma Y-kromosomer kan det anses vara säkert, men när det gäller den adliga grenen är det mer tveksamt så som det beskrivs av DN. Man har testat tre ättlingar till en man . Frågan är om denne man var en av de adlade bröderna eller ej. Det krävs ju bara ett snedsteg under 400 år från den äkta sängen, beroende på från vilken generation den nämnda enstaka anan kom, av en av hustrurna till en ättling till denne adlige Bure för att det skall vara någon annans manliga DNA som förts vidare, inte de adlade brödernas. I ett sådant fall kan de tre bröderna ändå vara äkta medlemmar av den gamla Bureätten.

Nu skall det sägas att jag egentligen inte tvivlar på forskarnas slutsatser, däremot kan man inte utifrån DN:s rapportering sluta sig till det rubriken påstår. Det ger mig ett utmärkt tillfälle att ge ett exempel på källkritik, i det här fallet av en andrahandskälla - DN.

En helt annan reflektion är att de tre bröderna troligen, att döma av deras CV, skulle ha blivit adlade ändå, dock med ett annat namn, så som tiden var.

Man kan läsa mer om detta i Släkhistoria 2013, novembernumret, samt en diskussion som fördes av Urban Sikeborg på Anbytarforum.


Vinjettbilden föreställer en skvader.

Till nästa avsnitt

ATT NOTERA SINA ANOR - Avsnitt 10

HUR MAN NOTERAR I SITT SLÄKTFORSKNINGSPROGRAM

Många är osäkra på hur man skall föra in uppgifter i sitt släktforskningsprogram. Mycket är det beroende på tycke och smak, men till stor del också en fråga om att kunna söka bland sina poster och även att kunna använda uppgifterna för vidare forskning.

Jag vill inte göra anspråk på att ha rätt svar på detta, men skall ändå försöka beskriva var tveksamheter kan uppstå.

Efternamn
Huvudprincipen är att alltid använda det namn som en person har vid födelsen. Namnet vid födelsen är nämligen länken till personens föräldrageneration, vilket är viktigt i släktforskningen. För män är det här ofta enkelt, men för kvinnor kan det vara knepigare - åtminstone på senare tid.

Traditionellt har man i Sverige använt patronymikon och först på 1800-talet blev det mer allmänt att man brukade ärvda efternamn i familjen. Ärvda namn kallas även familjenamn, släktnamn eller borgerliga namn.

Ett patronymikon bildas av faderns förnamn. Om fadern heter Erik kommer således sönerna att heta Eriksson och döttrarna Eriksdotter. Ofta förenklades emellertid patronymikon så att Eriks barn hette Ersson och Ersdotter. Det speciella med patronymikon var att kvinnorna behöll det efter giftermålet. För den som studerar sina matrilinjära rötter är patronymikon mycket underlättande.

På 1860-talet upphörde bruket av patronymikon successivt och förbjöds i 1901 års namnförordning. Detta innebar att barn ärvde faderns efternamn och från 1920 måste kvinnor anta mannens efternamn. Dessa regler gällde med upprepade förändringar fram till 1982 års namnlag då friheten att välja efternamn blev avsevärt större, men för oss släktforskare knepigare. Man kan ofta idag inte sluta sig till varken släktskap eller äktenskap grundat på efternamnet. En ytterligare komplikation för oss är att kvinnor alltmer ofta väljer dubbla efternamn, vilket faktiskt inte tillåts av nuvarande namnlagen. Återigen, men idag osäkrare, är det viktigt att använda det namn en person fick vid födelsen. Upprepade giftermål, samboförhållanden och nya familjekonstellationer gör livet komplicerat för oss släktforskare.

2016 har efter långt utredande av två regeringar ett nytt förslag till namnlag lagts fram - http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22631122.ab

Tidiga familjenamn
Adeln antog tidigt ärftliga efternamn som överensstämde med figurer i släktvapnet, som Stjärna och Svinhufvud. Inom borgarklassen i städerna och i bruksorter började man redan från 1400-talet använda ärvda familjenamn som komplement till patronymikon. Dessa namn kunde syfta på någon dygd eller egenhet personen hade, var personen kom ifrån eller hans yrke eller de var helt enkelt påhittade. Soldater fick namn som ofta hänsyftade på byn de tillhörde eller någon soldatmässig egenskap. I Dalarna utvecklades en tradition där man kombinerade patronymikon med ett familjenamn utgående från familjegården. Exempelvis kunde man då skilja Back Anders Persson från Sund Anders Persson eftersom den enes släkt härstammade från gården Backen och den andra från gården Sundet (påhittade namn).

När det gäller präster och vissa andra akademiker kan det vara lite knepigt eftersom de hade både ett svenska patronymikon och ett latinskt. Det som ytterligare krånglar till det är att man under studietiden fick bära namn efter varifrån man kom. Inom prästerskapet latiniserade man sina namn och lade dessutom till en latinsk form av sin födelseort. 1500-talsprästen Hans Michelsson på Kopparberget som Rune-Per Olofsson skriver om i sin Kopparbergstrilogi hade således prästnamnet Johannes Michaelis Cuprimontanus. Johannes var en latinisering av Hans, Michaelis var ett patronymikon, som kom från hans faders namn Michael eller kanske Mickel medan Cuprimontanus är en översättning av Kopparberget till latin. Man använde ofta både sitt svenska namn och latinska. För att ytterligare krångla till det tilldelades akademiker ett latinskt namn under studietiden som visade varifrån man kom. Studerade man i Uppsala kunde man få namnet Vermlandius och om man studerade i Tyskland namnet Swecus för att visa att man var svensk. När man sedan blev prästvigd och fick en tjänst ändrade man ofta sitt namn för att visa var man var född. Moreus kommer således från Mora och Nassenius från Nås. I dagligt tal, men också exempelvis i domböcker kallades emellertid prästen vid förnamn med titeln Herr. Den ovan nämnde Johannes Michaelis Cuprimuntanus titulerades således helt enkelt Herr Hans.

På liknande sätt som för präster anges vissa äldre adelsmän med hänvisning till sitt gods. Exempelvis finns en släkt Roos av Hjelmsäter och en annan Roos av Ervalla, som var befryndade. Hur man gör med dessa bestämningar är mycket en smaksak. Själv skriver jag ut så mycket jag kan – exempelvis anger jag både latinskt och svenskt namn på präster både i för- och efternamnsfältet.

En kontroversiell fråga för släktforskare är huruvida man skall normalisera namn eller inte. Detta betyder att man anger en modern form av namnet oavsett hur det skrivs i olika tider. Många hävdar, med starka skäl, att man skall använda det namn som en person fick i födelse- eller dopboken med exakt den stavningen. I husförhören ser man emellertid att namnen ändras både till stavning och lydelse – en Eriksson blir en Ersson eller Ericsson etc.


I vissa fall upprör normalisering vissa forskare eftersom olika grenar av släkten under senare generationer valt olika stavningar av efternamnet och därför starkt motsätter sig en normalisering. En diskussion nära mina egna anor är huruvida släktnamnet Grufman är mer rätt än Gruvman. Båda namnen har etablerats i olika grenar av släkten.

Förnamn
För förnamn gäller samma huvudregel, dvs. att använda det namn som står i dop- eller födelseboken. Det är det namnet som blir länken till nästa generation när det gäller faderns namn. I husförhören kan namnen förändras från år till år och från präst till präst. En Katarina kan få heta både Karin och Kajsa med olika stavningar under sitt liv. Även här finns det de som föredrar normaliseringar, dvs. Per, Pehr, Pär och Pähr normaliseras till det moderna Per, vilket gör det enklare att söka.

Yrke/titel
Man måste skilja på yrke och titel, vilket många inte gör. En präst är alltid en präst, men vissa präster är dessutom pastorer, andra kyrkoherdar, åter andra komministrar. Präst är ett yrke som betecknar en person som genomgått prästutbildning och blivit prästvigd. Kyrkoherde, komminister och pastor är titlar prästen får när han tillträder en viss tjänst. En arbetslös präst är fortfarande en präst. Samma gäller militärer, akademiker och många andra yrken. En teologie doktor är alltid en teologie doktor, men kan också vara prästvigd och därmed präst, men han kan också vara kyrkoherde. Vidare kan han bära titeln professor i praktisk teologi vid universitetet i Storstad, eller biskop i Västerås stift under en viss tid av sitt liv. Jag brukar ange båda. Exempelvis: ”präst, kyrkoherde i Järnboås socken 1723-1745” eller ”officer, major vid Närkes kompani”. I vissa fall kan yrke och titel sammanfalla, som exempelvis mästersmed, eller bergsman. Även hederstitlar bör man föra in som exempelvis sexman och häradsdomare.

När det gäller personer som gjort en karriär inom sitt yrke brukar man ange den högst uppnådda titeln, dvs. oftast den titel de hade när de pensionerades eller dog. Vill man redogöra för deras olika karriärsteg görs det lämpligen i biografin.

Ofta anges inga titlar eller yrken på majoriteten av personer i husförhören. Yrkesbenämningar förekom dock som bonde, samt titlar som ägare, hemmansägare och torpare. Lite "finare folk" är emellertid alltid inskrivna med sina titlar. Ibland kan det som anges vara lite förvillande för oss nutida människor eftersom vi använder språket annorlunda än man gjorde då. Ogifta kvinnor benämndes exempelvis pigor på den tiden och pojkarna kallades drängar. Att de ibland också tjänade som, det vi idag tänker på, som pigor och drängar är en helt annan sak. Ibland ser man då titlarna tjänstepiga och liknande. Social position var viktigt, varför man i Bergslagen ofta ser titlarna bergsmansson och bergsmansdotter. Titeln hustru betydde helt enkelt gift kvinna. Om man avser någons hustru så står hon tillsammans med mannen. Om det, som exempelvis i en födelsenotis står att ett av vittnena var ”hustru Carin Persdotter” betyder detta att hon var gift. Det är inte säkert att hennes man var ett av vittnena. Om så är fallet så framgår det eftersom det då ofta står ”och hans hustru …”.

Om de ogifta kvinnorna var av finare, men ofrälse, familj kallades de oftast jungfru eller mamsell medan titlarna fru och fröken länge var förbehållet adliga kvinnor.

Platser
Även här finns två skolor – normalisering eller inte. Namn och stavning på orter ändras över tiden, vilket kan utgöra problem vid sökning i databaser. Samtidigt är de olika namnen historiska företeelser som många vill bevara. Jag brukar i normalfallet använda de namn och stavningar som anges i SOFI – Institutet för språk och folkminnen. I SOFI kan vi också finna ut om ett platsnamn representerar ett torp, en gård, en by eller något annat. En annan nyttig förteckning är Skatteverkets uppställning av Sveriges församlingar genom tiderna.

Födelse och död
Huvudregeln är återigen att det som står i födelseboken och dödboken skall anses vara det korrekta. Ibland finns bara uppgift om dop- och begravningstillfälle och då får man nöja sig med det. Speciellt på landet kunde det på vintern dröja mellan födelse och dop respektive död och begravning. Viktigt är att det anges vilken uppgift man för in om man inte har tillgång till båda.


Familjeförhållanden
De föräldrar som anges i födelseboken bör anses vara de korrekta, även i de fall då mycket tyder på att så inte är fallet. Vi vet att en viss procent av dessa uppgifter, av olika skäl, inte är korrekta. Har man tvivel får man ange detta och skälen för tvivlen i anmärkningar eller i biografier. Det låter kanske underligt, men det är ibland skillnad på sanning och det som vetenskapligt kan bevisas vara sant. Vetenskapligt sett anser vi det vara sant som kan stödjas med de redskap vi har inom vetenskapsdisciplinen. Att något är vetenskapligt sant innebär emellertid inte att andra tolkningar automatiskt är osanna – bara att vi inte med säkerhet kan påstå att de är sanna. Inom släktforskningen har kyrkböckerna hittills varit det bästa redskapet såvida vi inte inom arkivforskning kan finna andra dokument som säger något annat. Dagens DNA-teknik har emellertid öppnat oanade möjligheter, som gör att vi kan ifrågasätta och även med säkerhet motbevisa det som står i våra historiska dokument. I sådana fall måste avvikelser från det som står i kyrkboken redovisas och styrkas med källhänvisningar.

Skapad med GeneaNet

Namn på anor och anättlingar
En diskussion har uppkommit på Facebook om vad man kallar släktingar i Sverige. Lite tillspetsat kan man säga att man är överens om vad ett syskon är och till nöds vad en kusin är. Därutöver skiljer det sig över landet. Ibland kastar men dessutom om beteckningarna från landsända till landsända. Det finns emellertid ett entydigt sätt där man använder systemet med n-männingar. Man talar då om syskon, kusiner, tremänningar, fyrmänningar osv. Även om man i den lokala dialekten använder andra beteckningar rekommenderar jag det senare systemet, som förutom att vara entydigt även gör att vi kan tala om avlägsna släktskap som exempelvis 9-männingar. Läs om detta i texten
"Skall vi kalla våra syskon för våra enmänningar?" (Ovanstående bild visar släktskap mellan syskongrupper i varje generation).

Vi har ett mycket väl fungerande system för att beteckna släktskap i Sverige som vi bör vara rädda om. Jämför bara det dansk-norska "tip-tip-tip-tip-oldemor" som inte säger något om huruvida det är på faders- eller moderssidan, eller det amerikanska systemet med "second cousin twice removed", som börjar dyka upp på grund av amerikaniserade släktforskartjänster. Då är mormors mormors mormors mor och tre-männings barnbarn betydligt enklare och entydigare.

Källor

Källor och källkritik är kanske den fråga som ger upphov till mest diskussioner och där flest åsikter förekommer bland släktforskare. Det är också en fråga som medför mest arbete utöver själva forskningen. Vi skall därför ägna hela nästa kursavsnitt åt denna fråga.

LITE ÖVRIGT

Praktiska aspekter för släktforskare
Lite mer om varför det är viktigt hur du registrerar korrekt kan du läsa om här - http://slaktforskning.blogspot.fr/2013/07/efternamn-sokbarhet-och-slaktskap.html

Anor i andra kulturer
Om man har anor i andra kulturer eller använder utländska tjänster bör man vara observant på att namnskicket ser olika ut i olika kulturer. Släktforskartjänsten GENI tar exempelvis lite hänsyn till det svenska namnskicket i sin databas. Man använder sig exempelvis inte av patronymikon utan ger automatiskt hustrun mannens efternamn med det korrekta namnet inom parentes. Detta är inte bara irriterande för många som tilldelas namn de aldrig haft utan kan även vara helt felaktigt. Om det är möjligt bör du vid användning av dessa tjänster ställa in det så att personerna (främst kvinnor) får rätt namn genom att sätta födelsenamn som preferens.

Mer om andra kulturers namnskick kan du läsa här - 
http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/03/arvda-namn-i-andra-kulturer.html

Ett besläktat svenskt problem upplever vi som använder DISGEN och vill exportera våra anor till något annat program eller tjänst. Den Gedcomfil som exporteras från Disgen viger nämligen alla som har gemensamma barn. Detta skapar viss irritation hos personer som får ta del av det färdiga resultatet och som blivit bortgifta med personer som man kanske inte ens levt samman med. Dessa problem har mestadels eliminerats i Disgen 2016, men kvarstår vid överföring till vissa program.

Råd om stavning

Vad gäller stavning av namnet kan man välja att följa Sveriges Släktforskarförenings rekommendationer.
Vad gäller ortsnamn har jag tagit för vana att använda mig av Ortsnamnsregistret hos Intitutet för språk folkminnen - SOFI som norm. Man söker på Google enligt följande exempel: "Gränge Sofi" där Gränge är ett gammalt namn för Grangärde.

Soldater

De indelta soldaterna fick sitt namn av byn eller regementet när de gick i tjänst. Jag har i början som släktforskare blivit vilseledd att tro att knekten Lustig som står under soldattorpet är far till den yngre knekten Lustig som, med sin fru, står längre ned på sidan. Så var inte alls fallet eftersom namnet följde med tjänsten och torpet. Den äldre Lustig var helt enkelt företrädaren till den yngre. 

En person som gick under många namn
Jag hade väldiga problem med min frus farmor farmors mor Catharina Schutz som under åren i olika kyrkböcker ståtade med inte mindre än sex varianter på sitt efternamn. Först när jag fann hennes patronymikon kunde jag lokalisera hennes föräldrar. Läs denna sedelärande historia om hur man kan gå vilse i kyrkböckerna:
"Urhström och Scheutz - eller jakten på min frus farmors farmors föräldrar".
"Schütz och Wiesel - det börjar klarna kring min frus anor".
"För snabba slutsatser och slarv leder mig till fel stad utan att jag märker det".
"Johanna Ulrika Uhrströms anor - en delvis löst gåta".

Att söka någons matrilinjära rötter
Att söka sina anor på mödernet kan vara ett svårt detektivarbete. Läs här om hur sådant detektivarbete kan läggas upp:
"Att söka sina matrilinjära rötter".
"Forskning i min fars matrilinjära rötter - några ytterligare erfarenheter".

Präster i släkten
Om du har präster i släkten bör du läsa texten om hur man hittar uppgifter om dessa:
"Att ha präster i släkten är en välsignelse".

Om man vill se ett exempel på Herdaminnen kan man läsa hela Westerås Stifts Herdaminne av Joh. Fr. Muncktell här. Använd dock denna utgåva med försiktighet - felaktigheter finns. Det finns en senare upplaga av Ekström som är mer korrekt.

Till nästa avsnitt