Min farfars gren kontrollerad - Inte bara kyrkböcker

Jag berättade ju nyligen att jag ser över allt jag hittills matat in och kompletterar, restaurerar och underhåller. Nu har jag betat av första grenen av mitt släktträd – det som utgår från min farfar. Att jag berättar hur jag lyckats och hur jag gör beror på att jag dels tror att praktikfall är nyttiga att ta del av för både nybörjare och lite mer vana. De vana kan också känna igen sig i mina vedermödor och känna att de inte är ensamma om att ha klantat till det lite i sina tidiga forskningsaktiviteter. Ett annat skäl är att jag kände mig lite vilsen när jag kom till det stadiet när kyrkböckerna började sina som källor. Jag lärde mig att det finns mycket mer att hämta på andra ställen och det berättar jag om.

Anorna på farfars sida fanns framför allt i Dalarna – Norrbärke och Floda var vanligast förekommande, men några kom också från Grangärde. En liten problematisk gren kom från Värmland, då närmast Lungsund, Övre Ullerud och Filipstad/Nordmark. När jag kom längre tillbaka i tiden dyker det också upp anor från Falun och några få stockholmare. En liten gren fanns också i Västergötland.

Så länge jag kunde förlita mig på kyrkboksmaterialet var allt väl och mitt största bekymmer var bara att hitta och översätta referenserna från Genline till den mer generella källhänvisningen som ArkivDigital kan erbjuda. Turligt nog har just Dalarna ganska gamla kyrkböcker så jag kunde klara mig ganska bra genom 1700-talet och i några fall ända ned i 1600-talet. Att prästernas skrivförmåga och ordningsamhet gav mycket övrigt att önska ställde emellertid till med stora problem.

Min far som ung

En stor fördel för den som forskar på Dalarna är att det allt sedan före 1500-talet varit en industriellt betydande bygd där det funnits skrivkunnigt folk som dokumenterat både det ena och det andra. Detta i kombination till ett nutida mycket aktivt släktforskarintresse gör att det finns många kunniga både amatörforskare och mer professionella som kunnat göra sammanställningar och skrivit böcker om traktens historia även ur genealogisk synvinkel. I flera fall har jag hänvisat till sådana källor i mitt tidiga arbete, men nu måste det kontrolleras. Det är detta kontrollarbete och de källor jag har använt som jag vill förmedla till er. Min målsättning är att byta ut andrahandskällor mot primärkällor där det går eller åtminstone att uppgradera källorna till sådana som har högre trovärdighet. I de fall jag endast kan hitta andrahandskällor strävar jag efter att kontrollera dessa med andra källor av samma dignitet, men inte samma typ. Med detta menar jag att det inte är någon idé att kolla en forskare på exempelvis Disbyt, med en annan på Disbyt, eftersom risken för kopiering är stor. Det måste således vara en annan typ av källa som stödjer andrahandskällans uppgifter.

Norrbärke
Norrbärkes husförhör går tillbaka till 1671, födelseböckerna går tillbaka till 1661, liksom vigselböckerna och död- och begravningsböckerna. Stora delar av de första hundra årens husförhör är emellertid svårlästa och saknar för släktforskaren nödvändig information. De normalt mycket informativa död-och begravningsböckerna är här fram till 1742 bestående endast om notering om inkomster från testamente som socknen fått in. Där finns visserligen namnet på den döde, men exakta datum och annan intressant information saknas. Dock har jag lyckats verifiera det mesta inom den möjliga tidsperioden.

Kjell Vadfors arbeten
När det gäller Norrbärke, Söderbärke och Grangärde finns de sammanställningar som Kjell Vadfors gjort av sina studier av domböcker, byalängder och kyrkboksmaterial. Detta material är inte felfritt eftersom det är en tolkning av gamla primärkällor, men till oerhört stor nytta. Man kan också ta del av domboksmaterialet i renskriven form och göra sina egna fynd. Problemet är att Vadfors inte anger källor till sina fynd.

Lungsund
På den privata sajten http://www.bondetorp.se/lungsund/ finns utskrifter av födda, döda och vigda från slutet av 1600-talet och 100 år framåt.

Flodaboken
Floda har varit ett problem i mitt kontrollarbete eftersom kyrkböckerna är rudimentära. Här finns emellertid en Flodabok sammanställd av folkskolläraren Elfving som täcker större delarna av 1600-talet. Problemet är emellertid två – dels finns den bara digitalt på Genline, numera Ancestry, dels innehåller den en del fel. Jag har studerat den i analog form på biblioteket i Falun och det är ett imponerande verk, men som helt saknar källor. Eftersom jag inte har tillgång till några originalkällor får man helt enkelt hänvisa till boken och inse att längre kommer man inte utan de okända källor 

Elfving använt.

Herdaminne för Västerås stift av Gunnar Ekström
Denna bok har varit till nytta i några fall, men har kommit mer till användning i andra grenar av min släkt. Viktigt är emellertid att använda de senaste versionerna av herdaminnen. Den äldre versionen av Johan Muncktell finns på nätet, men innehåller felaktigheter. Nyare herdaminnen finns på bibliotek och arkiv.

Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott av Bertil Boëthius
Denna bok är ett klassiskt verk om Kopparbergslagen där även många genealogiska uppgifter kan hittas. Kan köpas antikvariskt, samt finns ofta på bibliotek.

Jöns Pederssons Dombok
Detta verk finns i ett exemplar som avskrift i Falu bibliotek och har varit till stor hjälp när det gäller forskning om Svinhufvudssläkten.

Persbo - En by med anor från medeltiden av Lillian Gustavsson

En rikt illustrerad bok om en bergsmansgård och dess ägare och bygden

Torp och Torpare under Starbo Bruk, Skisshyttan och Wäster Silfberg

Ett innehållsrikt grupparbete framställt av Väster Silfbergscirkeln.

Släkthistorisk Forum av Kjell Lindblom, nr 3, 1996: "Fanns släkten de la 

Tuange i Värmland?

DISBYT
I de fall jag inte lyckats finna andra källor har jag litat till ett litet antal erkända forskares bidrag på DISBYT.

Stockholms stads tankeböcker
Dessa har jag främst använt för att följa släktgrenen Westfal, som i generationer var borgmästare i Stockholm från mitten av 1400-talet. Finns numera på nätet.

Släktforskaren – Västerbergslagens Släktforskares medlemstidning
Denna skrift är fullspäckad med artiklar av traktens skickligaste släktforskare som Hans Gillingstam, Anders Winroth, Torsten Berglund, Björn Isheden, Kjell Wadfors, Lisa Norman och många flera. En guldgruva där tidigare artiklar oftast följs upp med rättelser när forskningen gått framåt.

Släkt och Hävd
Denna skrift, som ges ut av Genealogiska föreningen har också mängder av användbara artiklar av kunniga släktforskare. Hos Genealogiska föreningen finns också mängder av andra resurser, bl.a. ett omfattande klipparkiv samt Inrikes pass.

Projekt Runeberg
Vissa äldre biografiska verk samt uppslagsverk finns på nätet och kan vara till hjälp, men bör användas med försiktighet och kontrolleras med senare uppgifter.

Google Books
Även här kan man finna äldre intressanta källor, men samma försiktighet bör vidtas som för Projekt Runeberg

Som ni ser är det ett ganska knepigt arbete att få allt rätt och det krävs många källor, en del svårtillgängliga. Den som försöker ta den enkla vägen och googla sig fram till sina anor eller lita till andras släktträd på nätet kommer att göra sina ättlingar besvikna i framtiden. En tråkig effekt av detta är också att den bild barn och barnbarn haft om din släktforskning allvarligt kommer att få sig en knäck – och kanske inte bara uppfattningen om forskningen.

Trots detta noggranna arbete så vet jag att det fortfarande finns osäkerheter, men förhoppningsvis inga grova felaktigheter. Jag hoppas vidare att framtida läsare kan tydligt se var tveksamheterna och ofullständigheterna finns och främst koncentrera sig på dessa med övertygelsen om att de primärkällor jag angett i de flesta fall är korrekta och kan lämnas därhän.

Bilden ovan visar min farfars far, farfar, samt min halvfarbror

15 generationer tillbaka - är det möjligt?

Jag skrev en lite provokativ text för några år sedan där jag ifrågasatte om det var lönt att forska längre tillbaka än medeltiden. Jag påpekade då att om jag lyckades fylla min antavlas alla positioner i 20 generationer skulle den innehålla 4 194 304 personer (om jag räknat rätt). Så mycket folk fanns inte i Sverige på den tiden.

Om jag går tillbaka 15 generationer i mitt släktträd år det således av naturliga skäl ganska glest. Det mest påtagliga år just att det är glest. Om jag hade hittat alla mina anor i 15:e generationen skulle det finnas 32 768 personer i just den generationen och jag har funnit bara 63 personer och inte ens de är fullständiga. Många känner jag bara till förnamnet på grundat på närmaste ättlings patronymikon och det är ganska glest med kvinnor. Det är spännande att gå framåt i tiden och se hur kunskapen om anorna ökar för varje generation och att fundera över orsakerna – bortsett från att det är länge sedan.

Studerar jag de anor jag funnit i 15:e generationen ser jag att de källor jag tvingats söka mig till är helt andra än de man normalt använder sig av när man forskar på ”modernare” tid. Kanske en genomgång kan ge någon inspiration att forska på tiden före kyrkobokföringen även om det är svårt.

För att göra studien mer intressant har jag tittat på mina fyra huvudgrenar var för sig och funnit intressanta skillnader.

Farfars anlinje

Farfars anlinje kommer främst från södra Dalarna och domineras av bergsmän och bergsbrukare men det finns också ett antal prästsläkter. Invandrare från Finland är inte ovanliga, samt som sig bör i dessa trakter några utländska grenar som lockats till Bergslagen för att verka inom gruvnäringen.

I denna gren finns endast 9 personer säkert dokumenterade i 15:e generationen. Glädjande nog är min anlinje i ”rakt nedstigande led”, som det ofta kallas när man följer anorna på fädernet, en av de som sträcker sig så långt tillbaka. Vi befinner oss nu vid sekelskiftet mellan 1400-tal och 1500-tal. Jag finner där den finske invandraren Anders Finne på Gammelgården i Övre Starbo i Norrbärke. Anders var född omkring år 1500. Varifrån han kom i Finland är okänt. Anders var verksam inom bergshanteringen och är känd för mig främst genom Kjell Vadfors avskrifter av gamla domböcker samt det utmärkta arbete som Väster-Silfbergscirkeln dokumenterat i skriften ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”. I domboksmaterialet kan man läsa att Anders vid ett slagsmål i Marnäs råkat dräpa Olof Jonsson, ett brott som han gottgjorde Olofs familj för och av rätten därför önskade ett fribrev för att undvika framtida repressalier. Historien finns beskriven i min text ”Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän - ….”. Ytterligare två anor finns dokumenterade från Norrbärke under sent 1400-tal till mitten av 1500-talet.

Ett skäl till att jag haft svårt att finna anor så långt tillbaka som 15:e generationen är avsaknaden av dokumenterade präster vid den tiden. Präster är totalt sett mycket frekventa i mitt släktträd, men kunskapen om dem är liten före reformationen på 1500-talet. Senare, redan från 14:e generationen, har herdaminnen över främst Karlstad och Västerås stift varit värdefulla källor för mig.

Det är också genom att följa prästsläkten Nassenius i Nås och Floda bakåt i tiden som jag finner de nästa två anorna i 15:e generationen – bröderna Erik och Hans Hanssöner Westfal. Om vi går tillbaka två generationer finner vi dels Lambrickt Hansson Westfal, dels Jeppe Hansson Svinhufvud, vilka var respektive svärföräldrar till Hans Lambrechtsson Westfahl och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud, vilka var föräldrar till Erik och Hans Hanssöner Westfal – båda mina anor. Släkten Westfal var den i Stockholm och Kopparbergslagen verksamma släkten, som under en tid på sent 1400-tal tillhörde de styrande i Stockholm.

För att finna dessa personer förslår inte vanliga källor. Här får man studera Älvsborgs lösen, Jöns Pedersson dombok, Stockholms tankeböcker, samt ta del av den källforskning som gjorts kring Svinhufvudsläkten. Inte ens detta har varit nog utan det finns fortfarande vissa osäkerheter om dessa rön, något som jag berättar om i texten ”Svinhufvud – länge en tveksam ana”, med ett antal länkade tidigare texter.

Nästa anlinje i denna generation stannar fortfarande i Norrbärke i Dalarna, men denna gång i Furbo där Esbjörn Gregersson (~1520) vars svärson Mickel Håkansson levde i mitten av 1500-talet. Mickel var anfader till en lång rad bergsmän som kanske är mest kända för eftervärlden eftersom hans sonsons son Herman Michelsson (~1658) var morfars far till skalden Carl Michael Bellman. Att just detta faktum är viktigt i bygden bevisas av att Herman Michelssons gård numera finns på friluftsmuseet i Smedjebacken och kallas Bellmansgården trots att C M Bellman troligen bara övernattade där en natt i slutet av sitt liv.

Nästa ana är från samma tid men från det närbelägna Grangärde. Det är Olof Bengtsson, son till nämndemannen Bengt Nilsson på Sörgovik. Olof Bengtsson svärfar var den välkände bergsmannen Hännicke Bengtsson. Som medlem i Västerbergslagens släktforskare har jag tillgång till stor kunskap om dessa anor och redan i medlemstidningen Släktforskaren 1:1981 behandlas dessa personer av Anders Winroth. Olof Bengtsson och hans hustru Marit Hännickedotter dyker även upp i farmors anlinje nedan.

Farmors anlinje

Farmors anor levde dels, på moderssidan, i norra Västmanland i Ljusnarsbergs socken, dels på faderssidan i södra Dalarna, främst Grangärde socken. Även denna linje domineras starkt av bergsmän och bergsbrukare med ett ännu större inslag av präster än min farfars anor. Det utländska inslaget står främst järnkrämare från nuvarande Holland för. I denna anlinje har jag funnit 27 dokumenterade anor i 15:e generationen. Vi befinner oss även här huvudsakligen under 1500-talet.

Här möter jag återigen Marit Hännickedotter och hennes make Olof Bengtsson i närbelägna Norrbärke och finner även Gosven Hansson, eller Sven i Hagge som han kallades. Han var nämndeman och bergsman och blev uppmanad av Gustav Vasa i ett personligt brev att ta initiativ till att etablera ett bruk vid den silvertäkt som låg vid Biskopsberga. Några år senare tog emellertid kungen ifrån honom rätten till hemmanet Fösarboda, vilket han skänkt till sonen Peder. Senare fick emellertid Peder hemmanet Marnäs i ersättning av Erik XIV. Marnäs är bevarad inom Ekomuseum Bergslagen och kallas idag Ludvika Gammelgård. Även dessa anor har jag kunnat finna genom artiklar i föreningstidningen Släktforskaren.

Omkring sekelskiftet 1400-1500 finner jag anan Olof Invaldsson Guldsmed och hans hustru Brita. Jag har nu förflyttat mig till Stora Skedvi. Jag får här förlita mig på Anbytarforum och den välrenommerade släktforskaren Stefan Jernberg. Kring Olof Ingvaldssons anor finns många diskussioner, men de är så motsägelsefulla och spekulativa så jag inte ens återger dem här.

I Grangärde finner vi den relativt anonyme Hans Larsson som levde under 1500-talet. Han var son till den allt annat än anonyme och oerhört förmögne Lasse Ravalsson och far till den likaledes betydande Vidik Hansson, samtliga i Norrvik. Om denna släkt har det forskats och skrivits mängder och hur släktskapsrelationerna i detalj ser ut genomgår fortfarande omvärderingar. Här är kanske Yaleprofessorn Anders Winroth den främste kännaren och mina uppgifter vilar i huvudsak på artiklar av honom och andra forskare i Västerbergslagens medlemstidning, samt diskussioner via mail och på min blogg direkt med Anders Winroth.

Nästa ana i denna generation är Bengt Nilsson i Persbo i Norrbärke, son till Nils Jonsson som på 1400-talet var en av de första kända innebyggarna. Intressant är att Nils Jonssons gård Lars-Daniels bergsmansgård fortfarande finns kvar och har gått i arv inom familjen sedan 1400-talet. Tack vare en ättling på 1800-talet som var amatörfotograf och historieintresserad känner man till mycket om gården och släktens historia. Detta har dokumenterats och fördjupats i en innehållsrik bok av den nuvarande ättlingen Lillian Gustavsson tillsamman med framlidna släktforskaren Lisa Norman i boken ”Persbo – En by med anor från medeltiden”

Något som slår mig är hur frekvent anförluster är i dessa trakter. Jag kan ofta räkna ett halvdussin olika släktlinjer som leder från mig till var och en av dessa anor i 15:e generationen. Detta gör också att väldigt många av oss som har anor i dessa trakter är släkt och dessutom är floran av anättlingar rik och intressant. En anmärkningsvärt, lite spännande, förhållande är att så många av oss delar mycket musikaliska släktingar, som Carl Michael Bellman, Jussi Björling, Dan Andersson och Kerstin Tohrborg.

Jag förflyttar mig nu över till norra Västmanland och Ljusnarbergs församling, eller Nya Kopparberg som det också heter, där jag finner en spännande anlinje som på 1500-talet leder till Holland. Det är den betydande bergsmannen Michel Hindersson på Laxbro (numera bergsmansgården på Skansen), vars hustru Maria van Gent kom från nuvarande Holland. I 15:e generationen finner vi Peter Switters van Ghent, samt köpmannen Jan Wranckendz de Wael och hans hustru Cornelia Neeltgen van Amerongen från Amsterdam. För dessa rön har jag dels tagit del av den forskning som Göte Klingberg och Yngve Öhman dokumenterat i artikeln "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" i Arboga minne, dels haft ett samarbete med den holländske släktforskaren Marnix Alexander de Paula Lopez som är en anättling, som jag kom i kontakt med genom GeneaNet. Den intresserade kan finna detaljer i texten ”Min fars modersanor - …..” med länkade texter.

En annan exotisk ana finner jag i bergsmannen och finnelänsmannen i Norra Hörken Bertil Bertilsson Kemppainen, som levde i skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Om Bertil, eventuellt hans far, med samma namn, berättar Carl Axel Gottlund att Bertil överfölls i sitt hem i Savolax av sju ryssar som omringat huset. Han hade emellertid med hjälp av sin lobössa, som han ömsom sköt med, ömsom använde som klubba, lyckas dräpa samtliga ryssar. Eftersom han insåg att ryssarna skulle hämnas flydde han med sin familj med Norge eller Sverige som mål. På sin vandring fick han tillfälle att berätta för kungen - troligen Carl IX - om sitt öde. Kungen blev så imponerad av denne kämpe att han gav honom det kungliga byggningsbrev som han önskade. Man tror också att han då fick namnet Kämppainen.

Länsmannen Bertils dotter, eventuellt sondotter, gifte in sig i den svedjefinska släkt som ledde mig in på släktforskning från början. En släkt som felaktigt getts namnet Osmi i tidigare genealogier, men som enligt flera forskare troligen hette Siikainen. Även här finns den mesta expertisen bland medlemmarna i Västerbergslagens släktforskare. Tidigare texter kan man finna genom texten ”Min far modersanor ….”.

Mormors anlinje

Min mormors släkt skiljer sig markant från de andra anlinjerna. Jag har inte förmått att följa en enda linje till 15:e generationen. Det finns emellertid en linje som sträcker sig till 1500-talet men det inträffar redan efter 13 generationer. Det finns förklaringar till detta. Anorna på min mormors sida är främst ägande bönder från Nordmarks kontrakt i sydvästra Värmland. Att följa bönder till före kyrkobokföringen är ett svårt arbete, men inte omöjligt som det visat sig för den släkt som jag kunnat kartlägga till 1500-talet. Mormors släkt är emellertid inte bara bönder, de var även till en mycket hög grad präster, vilket inte förvånar eftersom, så sent som i min barndom, detta var mycket gudfruktiga trakter.

Den släkt som är undantaget och i 13:e generationen kan härledas till 1500-talet är släkten Skragge. Detta är en släkt från Värmlandsnäs som engagerat mångas fantasi och forskarmödor. På grund av att de i hög grad tjänade staten som krigare eller tullnärer har deras ättlingar i flera fall adlats och är därför omskrivna i sina mer bemärkta manliga grenar. Dessa grenar är väl dokumenterade i  Rolf Lagerborgs bok "En Värmlandssläkts Öden". Mina och några andra forskares anor hörde dock till såväl mindre belönade, som kvinnliga grenar, vilket försvårat forskningen. Jag har berättat om den exceptionella kollektiva forskarbragd som vi genomfört på Anbytarforum och som är sammanfattad i texten ”En ny gren av släkten Skragge …” där länkar finns till en detaljerad beskrivning av forskningen.

Denna forskningsinsats visar att det är möjligt att följa även bondesläkter långt före kyrkobokföringen. Det krävs emellertid stor talang att läsa gamla originaldokument som domböcker skattelängder, mantalslängder och landskapshandlingar och det är inte alla förunnat att behärska.

Morfars anlinje

Om min mormors anor utmärkte sig genom att sluta redan i 13:e generationen och vara mycket svårbeforskade, gäller det totalt motsatta för min morfars anor. Detta när man kommit förbi några inledande svåra generationer. Svårast visade sig min morfars farfar vara. Där är det stopp redan efter 3 generationer och det är inte stort bättre vad gäller hans farmors anor. Det blir på min morfars mors sida som släktforskningen blir närmast trivial med i skrivande stund 27 anor i 15:e generationen och de äldsta hittills sträcker sig tillbaka till 35:e generationen. Att de inte är ännu fler kända i 15:e generationen beror endast på att jag inte hunnit gå igenom alla relativt lätt tillgängliga handlingar och hunnit ”skilja agnarna från vetet” i det jag dokumenterat.

I texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland” beskriver jag hur den fattiga pigan Maria Nilsdotter får dottern Maria Danielsdotter med sergeanten och änklingen Daniel Styffe. Detta leder via hans farmor in i den svenska adeln, vidare till de svenska, norska, danska och sydeuropeiska medeltida adeln och kungliga familjerna. Ingången till dessa lättforskade anor var de värmländska grenarna av de svenska adelsfamiljerna – i första hand Daniel Styffes farmor Brita Beata Uggla, men också släkter som Hildring och Roos som levde i trakten. Här finns en så fyllig dokumentation så det knappast kan kallas släktforskning från min sida. Det är inte mycket svårare än att läsa telefonkatalogen. Skillnaden är att telefonkatalogen oftast är korrekt, medan man här får vara mer kritisk till källorna. Det man måste vara observant på är att endast referera till de historiskt säkra linjerna och förkasta alla spekulationer. De namn som här dyker upp i generation 15 är Simla, Svinhufvud, Ekeblad, Anckar, Vångasläkten, Kart, Ulfsax, Ribbing, Stjärna, Gylta, Lillie, m.fl. Här finns mängder av källor där Riddarhuset är en av de viktigaste, men också Svenskt Biografiskt Lexikon - SBL, Store norske leksikon, Norsk biografiskt leksikon, de europeiska kungahusens genealogier, mm. För att vara säker räcker det emellertid inte med en källa, även om den förefaller tillförlitlig. Jag tillämpar sk. triangulering där jag gärna vill ha flera källor från olika tider och olika länder som överensstämmer.

Genom att ganska godtyckligt välja den 15:e generationen ser man hur förhållandena för släktforskning drastisk blir annorlunda när man närmar sig 1500-talet. Det är spännande att se hur bilden av tillgängliga källor förändras om man bara går några generationer framåt i tiden. Jag har nämnt reformationen varefter alla präster täcks in av stiftens herdaminnen. Givetvis är kyrkobokföringens införande på 1600-talet epokgörande, men innan dess finns skattelängder av olika slag samt mantalslängder och domböcker att tillgå. De flesta av dessa är mycket svåra att tolka. Det viktigaste är nog ändå i vilken samhällsklass man finner sina anor. Adeln är närmast trivial att följa, dels för att de är väl dokumenterade dels för att de ”alla är släkt med alla” inom en ganska begränsad krets. Präster är likaså enkla, liksom ofta militärer och utbildade personer. ”Vanligt folk” är svårast, dels för att de ofta inte har efternamn man kan följa och dels inte är speciellt dokumenterade utöver i kyrkböckerna. Fördelen är emellertid att de på landsbygden är relativt bundna till ”sin torva” vilket underlättar.

Således – det finns möjligheter att följa sina anor längre tillbaka än de gängse källorna gör möjligt, men det krävs mycket forskningsarbete, nya färdigheter som forskare och bra kontakter med andra släktforskare. Men – framför allt ett kritiskt sinnelag parat med kreativt tänkande och tålamod.

SVINHUFVUD – länge en tveksam ana

En av mina första ”tolvtaggare” var släkten Svinhufvud. OK – jag erkänner – i början var det väldigt spännande att hitta kända släkter bland mina anor. Nu har jag kommit över det, nog huvudsakligen beroende på att mina anor kommer från trakter där det var ”småpotatis” och även jag fick ”en släng av sleven”. Som ni märker ”står metaforerna som spö’n backen”. Åter till allvaret!

Jag hittade min farfar för inte så många år sedan. Det skall jag berätta om en annan gång. Det intressanta var att man, med lite arbete, kunde följa hans anor på faderssidan i 13 generationer till en invandrare från Finland till Övre Starbo i Norrbärke. Det är emellertid inte det jag skall berätta om, utan hur jag fick korn på en ana som verkade leda till Svinhufvudsläkten. 12 generationer från mig själv räknat fann jag flodaprästen Israël Israëlis Nassenius (1619-1693) i Nås, sedermera Floda. På vägen fann jag några andra intressanta personer, men dessa andra personer sparar jag också till en annan gång.

Till hjälp för att finna släkten i Floda hade jag den så kallade Flodaboken, som är sammanställd av skolläraren Elfvin i Floda och utgör ett imponerande arbete. Den fanns på den tiden i Genline. Givetvis innehåller den några övertolkningar och felaktigheter, vilket det med nödvändighet blir när ett så stort material tolkas av en ensam person. Jag insåg snart detta förhållande så jag kollade alla uppgifter i kyrkböckerna och det visade sig att det mesta stämde bra. En annan handling som jag fann på nätet var den äldre versionen av Herdaminne över Westerås stift, författat av Johan Fredrik Muncktell från 1835. Där kunde jag läsa att Israëls far hette Israël Petri Dalecarlius och hans son Petrus Olai Salamontanus och som sig bör kom från Sala. Han var gift med Karin Hansdotter, dotter till Hans eller Jöns Eriksson på Aspeboda i Kopparberget.

Israël Petri antog ett svinhuvud i sitt sigill, vilket berodde, enligt herdaminnet, på att hans mor tillhörde Svinhufvudsläkten. Det är klart jag blev intresserad på vilket sätt hon var släkt med Svinhufvudssläkten och sökte information på nätet om detta. Jag fann då släktforskarkollegan Ingvar Ilebrand, som forskat på samma frågeställning. Han tipsade mig om att det skulle finnas en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson, dels i Uppsala, dels på biblioteket i Falun. Han hade inte sett den själv, men undrade om jag hade möjlighet att titta på den, vilket jag hade eftersom jag vid den tiden hade ärenden till Falun. Där träffade jag den mycket kunniga svinhufvudforskaren Elisabeth Hemström som lät mig studera den gamla domboken under en eftermiddag. Efter vad jag kom fram till där kände jag att det fanns starka indicier på att Israël Petri Dalecarlius val av Svinhufvudsvapnet i sitt sigill inte var taget ur luften. Men för säkerhets skull kontrollerade jag sannolikheten även i Älvsborgs lösen. Hela denna process finns väl beskriven i texten ”Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken”.

Jag kände mig ganska nöjd, men ville ändå försäkra mig om att jag inte var ute och fantiserade. Jag lade därför ut en fråga på Anbytarforum, vilken var första gången. Visserligen fick jag svar, men knappast någon uppmuntran. Jag upplevde att jag inte riktigt hörde hemma där som nybörjare och svaret jag fick hade en någon nedlåtande ton. Att jag inte förstod det där med forskning var ganska uppenbart. Jag fick känna på den attityd som många erfarna släktforskare hade mot nybörjare på den tiden och Bertil Magnusson varnat mig för. Om jag inte hade haft betydligt större erfarenhet av forskning, rent generellt, än de som satte sig på sina höga hästar så kan det hända jag blivit totalt avskräckt från vidare användning av Anbytarforum. Nu tyckte jag bara det var löjligt. Det var emellertid inget fel på sakuppgifterna jag fick, bara sättet de förmedlades på. Jag tyckte emellertid att jag ville skriva en text just om klimatet på Anbytarforum för att varna andra i min situation. Denna upplevelse var också en bidragande orsak till att jag senare startade FB-gruppen ”Släktforskning för noviser” där alla påhopp och nedlåtande attityder är bannlysta och aldrig heller behövt beivras.

Även om jag kände mig ganska säker på att mina rön höll streck, var det ju korrekt att hårda bevis i form av originaldokument, som bevisade alla detaljer i mitt resonemang, inte fanns. Jag förde in uppgifterna i min antavla, med de förbehåll jag visste fanns. Jag blev därför glad när jag flera år senare studerade min farmors far – Karl Johan Jansson Granath och hans modersanor och fann att de ledde till Svinhufvudssläkten på ett sätt som var väl dokumenterat och inte kunde ifrågasättas eftersom de vidimerades av några av landets kunnigaste svinhufvudforskare.

I en av de sista avsnitten i min gratis släktforskarkurs berättade jag att Karl Johans mor hette Johanna Persdotter Olausson (1839- ) och var sonson dotter till bergsmannen Olaus Matsson på Broby, Grangärde (1763-1816) – därav familjenamnet Olausson. Olaus Matsson mor hette Lisa Stina Ullberg (1729-1815) och var dotterdotter till kyrkoherden i Ål Johannes Olai Lundberg, men också dotterdotter dotter till kyrkoherden Laurentius Andreae Fahlander i Grangärde (1653-1713).

Laurentius Andreae (Lars Andersson) var tredje generationen, men inte den sista, i en räcka av präster som härstammade från skräddaren Anders Persson på Falan på Stora Kopparberget. Anders son Lars (ca 1580-1665) är här en nyckelperson. Han var kyrkoherde i Malung mellan 1624 och 1665 och gifte sig med dottern till Vallen Ingelsson Svinhufvud, som var bergsman på Gassarvet i Stora Kopparberg, död 1625. Hans dotters förnamn är inte känt. Lars studerade vid Västerås skola och troligen vid Uppsala universitet, men var med säkerhet inskriven i Wittenberg och försvarade en avhandling 1608 i Rostock, varefter han vid hemkomsten prästvigdes. Han tog namnet Phalander efter födelseplatsen – ursprungligen kallade han sig dock Cupriphalander. Hans hustru NN Vallensdotter Svinhufvud leder sina anor sju generationer bakåt till den förste kände anfadern för Svinhufvudsläkten – Jöns i Höjen Svinhufvud. Lars fader skräddaren Anders Persson blev anfader för ett antal adliga släkter. Från sonen Lars härstammar bl. a. den adliga släkten Edelstam där diplomaten Harald Edelstam nog är den mest kände. Från sonen Erik, som också blev präst, härstammar den finska grenen liksom de adliga släkterna Tigerstedt och Vasastierna.

Att det var så spännande för mig som ny släktforskare att kunna härleda mina anor till släkten Svinhufvud beror nog på att det är en klassisk ”storsvensk” släkt och lite av en favorit inom släktforskningen, som det skrivits massvis om. Namnet väcker ju också fantasin och det var väl inte för inte som man blev så lycklig, i vissa kretsar, när man kunde härleda Daniels Westlings anor till Svinhufvudsläkten. Det finns ju även två adliga grenar av släkten - Svinhufvud av Kvalstad och Svinhufvud av Västergötland. Finlands president Per Evind Svinhufvud (1861-1944) tillhörde den förra grenen.

Det är också spännande att se hur en dotter i en välbärgad och socialt väletablerad släkt som den som min farmors farmor tillhörde kunde ”gifta ned sig” med en stalldräng och sedan när man arbetar sig bakåt i sin forskning finner anor av stort intresse, som verkligen överraskar.

Gång efter gång i min forskning har jag funnit att det oftast döljer sig spännande anor i de ofta svårfunna kvinnliga anorna. Män från enklare förhållanden kunde undantagsvis bryta sina släkttraditioner genom osedvanlig begåvning eller framgångar i krig, men genom kvinnorna kunde en släkt såväl bryta sig in i de högre stånden som genom mesallianser förlora sin sociala position.

Rättelse i mars 2018: Som ni ser i ett påpekande nedan så vet man nu att det inte finns något belägg för prins Daniels släktskap med Svinhufvudssläkten.

Källor

• Gunnar Ekström, 1971: Västerås stifts herdaminne
• Johan Fredrik Muncktell, 1835: Westerås stifts herdaminne
• Antavla för Klara Johansdotter. Denna artikel var ursprungligen publicerad i Dalarötter samt Rötter. Författarna är Torbjörn Näs, Torsten Berglund, Martin Casterud. Jag kan inte finna den efter Rötters omorganisation men den finns nu på en av författarnas egen hemsida - http://genealogi.casterud.com/ancestry
• Berglund, T., Hemström, E., Olofsson, L. och Winroth. A. 2008: Släkten Svinhufvuds ursprung
• Kyrkböcker från Grangärde, Floda och Näs socknar
• Jöns Pederssons dombok vid Falu bibliotek
• Älvsborgs lösen vid Falu bibliotek
• Lars Elfvin: Floda sockens släktbok

Vinjettbilden ovan är framställd från mitt släktträd med GeneaNets släkskapsfunktion.

Djupdykning i Järnboås socken med GIDx

DIS och Genline har startat projektet GIDx för att underlätta för oss släktforskare att hitta rätt i Hfl. Jag tyckte att jag ville bidra till utvecklingen av GIDx genom att adoptera en socken. Min första tanke var att adoptera Floda socken i Dalarna eftersom de kyrkböckerna inte har något by- och gårdsregister och det därför ständigt är ett problem att hitta rätt. Hoppas någon annan tar sig an den socknen snarast. Jag valde emellertid en socken som jag inte alls forskar på men känner väl till eftersom jag är uppvuxen där, nämligen Järnboås socken i Örebro län. Jag hade baktanken att det skulle vara enklare eftersom jag har bra lokalkännedom och att det kanske inte skulle vara alltför komplicerat eftersom antalet byar är ganska begränsat. Oj, vad jag bedrog mig. Vad jag visste, men inte insett till fullo, var att Järnboås var ett viktigt industricentrum ett par hundra år tillbaka i tiden. Antalet torp under de olika bruken var otaliga och namnen osannolika. Jag begriper inte hur någon som inte är uppvuxen i trakten skulle kunna lista ut vad de heter, vilket också visar sig när man läser befintliga gårdsregister. Vad sägs om namn som Kåtarheden, Orotorp, Vederlaget, Vaskstället, Tolvsbörd, Penningbäcken och Rävabacken. En annan underlighet som för mig är naturligt är att torpens namn inte har bestämd form. Det heter således Sandvikstorp inte Sandvikstorpet som det skulle göra på normalsvenska.

En annan intressant sak var att gruvor och hyttor som jag minns från min barndom bara som namn, som ruiner, öde platser eller i bästa fall namn på en gård, en gång i tiden varit storindustrier med mängder av anställda och haft stor ekonomisk betydelse. Man lär sig mycket av att gå igenom en socken på det här viset.

När jag besökte Sverige för en vecka sedan passade jag på att göra en rundresa i socknen och fann många av de gamla torpnamnen runt om i skogarna. De är numera uppköpta av sommargäster som renoverat dem och nogsamt angett de gamla namnen på skyltar vid vägen. Det är underligt att tänka sig att det mitt i dessa närmast öde vidsträckta skogsområden en gång fanns en livaktig industri. Ett besök på Slåtterbergets gruvområde i norra delen av socknen lärde mig hur omfattande verksamheten var en gång. Där fanns flera brytningsställen, vattenjhul och konstgångar som överförde kraften. Nu är det mest en trollskt vacker natur där man kan ser rester av de gamla gruvanläggningarna.

Om någon skulle börja forska på släktingar i Järnboås hjälper jag gärna till med att tolka orternas namn nu när jag lärt mig så mycket.

Vad innebär det då att adoptera en socken i GIDx-projektet? Enkelt beskrivet skall man tolka alla förekomster av ort- gårds- och torpnamn på varje sida i husförhörslängderna och föra in det i GIDx databas. Man får en bra beskrivning hur man gör rent tekniskt när man startar så det är inte så svårt. Programvaran som är inbäddad i Genline fungerar utmärkt. Jag har emellertid kommit på en del viktiga saker som kan underlätta arbetet.

Först och främst - ta rådet att börja med de senaste böckerna först, på allvar. De är dels tydligare skrivna och är därför lättare att tyda, dels har man nytta av eventuell lokalkännedom. Namn som är helt omöjliga att tyda i de tidiga böckerna blir självklara när man skaffat sig kunskap genom arbete med de senare böckerna.

Ett annat viktigt råd är att använda frågetecken i stället för bokstäver man inte kan tyda. Man kan sedan gå tillbaka och hitta dessa tveksamheter när man funnit ut vad som avses genom att läsa en tidigare bok där texten kan vara skriven av en präst med bättre handstil. Om man skulle misstolka ett namn genomgående eller göra något annat fel som är återkommande kan man få hjälp från teknikerna i projektet. Dom kan enkelt gå in i databasen och ändra om man konsekvent har stavat fel på några hundra ställen i sin inmatning. Skicka ett mail till: gidx@genline.se

Man får som hjälp skivan Svenska Ortsnamn och rådet att i första hand använda den för att normalisera ortsnamnen. Man finner snart att både stavning och namnform ändrats genom åren. Nu är inte Svenska Ortsnamn till mycken hjälp, åtminstone inte vad gäller Järnboås. Det är få av de gamla torpnamnen som finns med där. Tur att jag känner till dom ändå. Min bästa källa är Ortsnamnsregistret från Institutet för språk- och folkminnen - SOFI som klarar av 90% av alla förekommande namn. Den databasen tar upp alla förekomster av ett namn i olika skrivna källor och är oerhört bra. Den databasen använder jag också för att få veta om ett namn avser ett torp, en gård eller en by eftersom dessa uppgifter finns angivna. Enklaste sättet att hitta rätt är att skriva ortsnamnet samt SOFI (ex. SOFI Järnboås) i Google. Man hittar då ett resultat som ser ut ungefär som så här:





Nu har jag insett att även om man lusläser varje sida i husförhören så missar man några namn. De kan vara skrivna i marginalen, med pytteliten text, med samma stil som namnen på personer eller man är helt enkelt trött och ouppmärksam. När jag är klar med socknen gör jag därför på följande sätt: Jag letar fram bya- och gårdsregistret för socknen i Genline för ett visst år och skriver ut det på min skrivare. Här kommer mitt favoritprogram SnagIt väl till pass. Det är så välordnat i inmatningsprogrammet att man kan sortera det man matat in på alla tänkbara kategorier så jag sorterar således fram de år jag är intresserad av. Gör så här:




Du har valt socken och det aktuella husförhöret med Genlines Sekvensknapp. Tryck nu på den nya knappen GIDx-inlägg som du fått, därefter på Sök. Klicka nu på rubriken Plats i tabellen – alla inlägg ordnas nu i bokstavsordning. Du kan skifta mellan stigande och fallande genom att trycka en gång till på Plats. Tryck därefter på År. Nu sorteras alla inlägg efter år och alla orter efter bokstavsordning. Gå till det år du vill kontrollera – under Plats har du nu namnen i ordning som de står i Bya- och gårdsregistret. För exempelvis Järnboås 1805 börjar det med Bastbergshult på sidan 111. Klicka på den första förekomsten av Bastbergshult i tabellen; sidan 111 i Genline öppnas och du kan se att där står Bastbergshult. På så vis kollar jag alla namn i Bya- och gårdsregistret och prickar av dem. När jag kommer till Dammåsen i registret kan jag inte hitta det bland de namn jag registrerat. Det skall finnas på sidan 71. Jag går nu till den sidan i Genline och mycket riktigt, där står, förutom Bovik, även Dammåsen med pyttesmå bokstäver en bit ned. Det hade jag missat. Det är lite genant eftersom där låg en av mina bättre kantarellställen när jag var ung. Du behöver inte gå igenom alla förekomster av ett namn i tabellen, bara kolla att första sidan stämmer med registret i husförhörslängden.

Lycka till med slitgörat!

En nyhet är att jag skaffat en ny gadget på min hemsida som visar var mina besökare hör hemma. Klicka gärna på kartan till höger så ser ni hur spridda svenska släktforskare är över världen. Kul, eller hur!?

Gamla Svinhufvudsätten och Israel Petri Dalecarlus

I förra inläggget berättade jag hur Israel Petri Dalecarlus tar Svinhufvudsvapnet i sitt sigill. Det antas att det kommer från hans mor som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Hans mor var Chatarina Hansdotter och hans far Petrus Olai Salamontanus. Morfar är Hans Eriksson i Aspeboda. Hitillsvarande forskning har inte kunna visa på vilket sätt Israel Petris mor var befryndad med Svinhufvudsätten. Det fanns vid tiden två betydande gårdar några hundra meter från varandra i Aspeboda, nämligen Lilla Aspeboda och Gunnarsbo. Gunnarsbo ägdes av 1490-1500 av Hans Lambrechtsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. De hade två söner Jacob och Erik Hansson Westfal samt en dotter Gertrud. Erik Hansson var en av Gustav Vasa mycket betrodd man och valdes till Bergsfogde och Domare 1525-1530, medan brodern Jacob figurerade i motståndet mot Kungen. Jacob Hansson ägde Gunnarsbo 1530 men gården konfiskerades av Kungen 1533 på grund av inblandningen i de olika dalaupproren. Han återfick emellertid gården 1542. Vid tinget i Tuna socken 1545 bjöd han ut gården och Peder Hyulmakare antog budet. Vid tinget efterföljande år visade det sig att Peder Hyulmakare inte förmått erlägga köpeskillingen varför gården återgick i Jacobs ägo. Gården bjöds inte ut vidare utan förblev i Jacobs ägo åtminstone till 1559. Mellan 1560 och 1571 ägdes gården av Hans Eriksson – som troligen var Israel Petris morfar - som omnämns som en mycket rik man och taxerades för stora summor i Älvsborgs lösen 1571. Lilla Aspeboda ägdes 1491-1524 av Lyder Henriksson och Agneta Jeppesdotter Svinhufvud, syster till Birgitta. 1524 säljer Agneta gården till systersonen Erik Hansson Westfal. Inga försäljningar utom släkten är registrerade i Domboken. Dock vet man genom noteringar från en arvstvist att Jöran Eriksson ägde gården 1563-1588. En hypotes, som hittills inte kunnat beläggas, har varit att Hans Eriksson, är son till Erik Hansson och därmed sonson till Birgitta Jeppersdotter. Jacob Hansson skulle då vara hans farbror. Tidigare har inga dokument visat på detta släktskap. Jöns Pederssons Dombok visar emellertid att i flera ting i Tuna socken uppträder Hans Eriksson och Jacob Hansson i gemensam sak. 1549 förde de talan mot Erick Persson i Roma som fått två silverskålar i pant för 26 marc. Erick hade sedan lämnat dessa vidare mot en högre pant vilket Hans och Jacob protesterade mot. Det avgörande dokumentet finner vi emellertid i samma Dombok från 1552. Den lyder omskriven till nutidssvenska:”Lasse Seffredson kom till tinget och böd ut en täkt som Bengt Skrivare hade i pant av Erik Hansson. Då kom Hans Eriksson fram med två efterkommande beskedliga män, Nils Hansson och Jacob Hansson, som vittnade att Morten Skinnare tog dessa fyra – namngivna – Nils Hansson, Jacob Hansson, Peder Andersson i Kniva och Jöns Nilsson till sina egna vittnen på att han gav tillbaka ovan nämnda täkt till Erik Hanssons barn. Sedan vittnade Anders Persson i Götegården att han hade fått Konungslige Maij:ts allra värdigaste, allra nådigaste herres brev där på, att hans nåds herre hade efterskänkt Erik Hanssons barn alla skulder till Morthen Skinnare. Ärendet sköts upp eftersom Bengt Skrivare inte själv var närvarande. ”Detta dokument gör det mycket troligt att Hans Eriksson var son till Erik Hansson i Aspeboda och förklarar därmed hur Israel Petri Dalecarlus var befryndad med den gamla Svinhufvudätten i Dalarna. Någon annan rimlig förklaring till varför Hans Eriksson tillsammans med Jacob Hansson skulle engagera sig i arvet efter Erik Hansson är inte trolig. Att Israel Petri tar ett Svinhufvud i sitt sigill kan tyckas förmätet eftersom detta sköldemärke därmed skulle ha ärvts två gånger i kvinnligt led, först genom hans morfars farmor Birgitta Jeppesdotter, sedan genom modern Chatarina Hansdotter. Nu har detta varit ganska vanligt historisk eftersom båda adliga ätterna Svinhufvud av Vestergötland och Svinhufvud av Qvalstad ärvt sina sköldemärken i flera led på kvinnosidan.

Källor och kommentarer:Västerås Stifts Herdaminne
Jöns Pedersson Dombok 1544-1559
Älvsborgs lösen
Enligt Landskapslagarna var man tvingad att utbjuda gården 3 ggr inom släkten innan den kunde övergå i annan släkt ägo, s.k. hembud. Därför var alla utomståendes köp tvungna att tas upp vid tinget.
Jöran Eriksson var troligen en yngre bror till Hans Eriksson.
Intygas i tingshandling 1633 av sonen Capellanen Jören i Sundborn även känd som kyrkoherden Georgius Georgii Asperus, 1588-1657.
Bengt Skrivare var en myndighetsperson som bevakade panter och andra skuldehandlingar.
Mårten Skinnare var verksam främst under 1520-talet och jämte Nils Månsson och hans son Måns Nilsson tidens mest betydande penningutlånare. Han stod till en början högt i gunst hos konungen. Han föll emellertid i onåd och alla hans egendomar konfiskerades, då han 1529 stod i förbindelse med de upproriska Västgötaherrarna.

Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken

Med hjälp av skolläraren Elfvin och hans Flodabok hittar jag prästen Israël Israëris Nassenius i min släkt. Jag skall säga till alla som är skeptiska till Flodaboken att jag kollat själv också. Han var son till Israel Petri Dalecarlius som i sin tur var son till Petrus Olai Salamontanus och Catharina Hansdotter från Aspeboda, dotter till Hans Eriksson i Aspeboda. Det hör till saken att Israel Petri Dalecarlus hade ett svinhuvud i sitt vapen vilket han torde ha ärvt efter sin mor Catharina som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Allt detta enligt Västerås stift herdaminnen - den äldre upplagan författad av Johan Munktell den nyare av Gunnar Ekström.
Givetvis vore det intressant om det vore riktigt att min ana var av Svinhufvudsläkt för det skulle föra min släkt åtminstone 100 år tillbaka i tiden. Vad krävs nu för att bevisa detta?
Bergsfogden Erik Hansson Westfal i Aspeboda var son till Hans Lambrectsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Frågan är om Erik Hansson hade någon son Hans som kan ha varit fader till Catharina Hansdotter. Jag har framlagt problemet för Torsten Berglund som är en kunnig Svinhufvudforskare och han menar att det endast finns indicier på att den Catharinas far Hans skulle vara son till Erik Hansson Westfal. Hypotetiskt skulle, om släktskapet finns, följande vara riktigt.

Hans Lambrectsson Westfal vet vi var gift med Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Att Catharina Hansdotter är min ana är säkert, liksom att hennes far hette Hans Eriksson från Aspeboda. Vi vet att Hans Lambrectsson Westfal hade två söner, nämligen Erik och Jacob Hansson Westfal. Frågan är om Erik hade en son som hette Hans och om denne Hans var far till Catharina. Även om man kan visa att Erik Hansson Westfal hade en son som hette Hans kan det ju vara en namne som också bodde i Aspeboda vid samma tid, men inte alls var släkt med Catharina. Efter att lusläst alla dokument jag kunde hitta och samarbetat med Ingvar Ilebrand som också sökte sina samband med Svinhufvudsläkten kunde jag inte hitta några nya ledtrådar. Ingvar hade emellertid läst om en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson som täckte tiden mellan 1544 och 1559. Den finns i avskrift på Falu bibliotek. Jag reste därför till Falun och med hjälp av den oerhört kunniga Elisabeth Hemström fick jag hjälp att leta i de samlingar hon ansvarade för. I domböckerna finns alla fastighetsöverlåtelser noterade, så min första uppgift var att se huruvida någon Hans Eriksson köpt någon av gårdarna i Aspeboda av släkten Svinhufvud. Om inte var det troligt att han ärvt gården och då vore släktskapet troligare. Mina äventyr i Jöns Pederssons dombok och Älvsborgs lösen skall jag berätta om nästa gång.

Släktforskning – en hobby med många besserwissrar

Kan man säga besserwissrar - eller hur böjer man ett tyskt substantiv på svenska? Jag är säker på att någon ”messerschmidt” kommer att berätta det för mig.
Jag har funnit att det finns oerhört många entusiaster inom släktforskningen. Jag stötte tidigt på arbetet av folkskolläraren Lars Elfving i Floda som gjort sig besväret att efter bästa förmåga teckna ned alla familjer i Floda socken i nuvarande Gagnef församling från 1600-talet in på 1900-talet. Vilket arbete! Den finns tillgänglig i kopia som P:14 under Floda församling i Genline, men man kan också studera avskriften på Falu bibliotek.
Nästa arbete jag kom i kontakt med var de CD-skivor som finns av det material om Grangärde samt Norr- och Söderbärke av Kjell Vadfors. De kan köpas genom Västerbergslagens Släktforskare. Dessa har varit av oerhört värde för mig i min forskning. Riktigt imponerande verk är Rolf Lagerborgs bok om släkten Skragge för att inte tala om Boëthius bok Kopparbergslagen som ger väldigt mycket information om bl. a släkten Svinhufvud i Dalarna. En mer oansenlig bok som sammanställts av den lokala släktforskarföreningen och heter "Torp och Torpare under Starbo Bruk Schisshyttan och Wäster Silferberg" har gett mig väldigt mycket information om min släkt i rakt nedstigande led.
Visst borde vi vara väldigt tacksamma för att det finns entusiaster som ägnar sin tid åt att inte bara forska i sin egen släkt utan också sammanställa allt annat om en by, en släkt eller något annat som vi andra svårligen skulle kunna hitta utan denna hjälp. Troligen är de flesta, liksom jag väldigt glada över detta. Nu har jag emellertid upptäckt att det finns ganska många släktforskare som är riktiga gnällspikar. Jag har i bl. a Anbytarforum hört negativa kommentarer om flera av de här källorna eftersom vederbörande har hittat felaktigheter och misstolkningar och brist på källhänvisningar eller till och med, hör och häpna, bristande konsekvens i framställningen. Varningar har framförts mot att använda en del källor eftersom de i alla delar inte är korrekta. Det är klart de inte är korrekta i alla delar! En orsak till detta är att källorna inte är korrekta i alla delar. En annan är att det är mänskligt att göra misstag. Jag har aldrig varit med på en doktorsavhandling som inte har presenterat en ganska lång lista med rättelser vid disputationen. Ändå finns det små och kanske till och med större fel kvar i dessa, de förnämsta vetenskapliga produkter vi har i landet. Är det då så förvånande att det blir en del fel i omfattande arbetet som lekmän tagit fram med bara sin egen entusiasm som drivkraft.
Nu är det naturligtvis inget fel att påpeka att det förekommer fel i ett arbete, men då måste man i hederlighetens namn tala om vari felen består. Det är också viktigt för dem som använder källorna att veta om det är några enstaka fel som belackaren hittat eller om det är övervägande stolligheter. På de inlägg jag läst förefaller det som om det skulle vara det senare eftersom belackaren ofta varnar för användningen av källan. Om kritikern vore lika besjälad av släktforskningen och av att hjälpa andra skulle han/hon naturligtvis satt sig ned och gjort en detaljerad förteckning över alla fel som hittats så andra kunde ha hjälp av det.
Nej – min uppfattning är att alla dom som frivilligt tar fram uppgifter som vi andra kan ha nytta av skall beundras och hyllas även om ett och annat fel smyger sig in i deras arbete. Det är faktiskt frivilligt att använda materialet och vi har själva ansvar att kolla källorna till den grad vi anser att våra ambitioner sträcker sig.
TACK alla entusiaster som gör ett fantastisk job med att sammanställa uppgifter som vi andra sedan kan ha nytta av, inspireras av och lära oss mer av.