Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

onsdag 16 april 2014

Daniel Styffes ättlingar - Maria Nilsdotters gren del 2



Marta Olsdotter – min morfars mor

Marta Olsdotter var, enligt min mor, en ”gudagod” och mycket driftig kvinna. Hon gick under namnet Ol’Månssons Marta och hon gifte sig således med en namne till sin fader. Hon bodde mycket nära min mors hem då min mor var liten och spenderade mycket tid i familjen. Hon kom att bli involverad i en familjetragedi. Hon hade hällt upp hett potatisvatten i en skål - man sparade allt på den tiden. Det ville sig inte bättre än att vattnet välte över det endast ett år gamla barnbarnet Claes-Göran som fick omfattande brännskador. Läkaren som kom var emellertid berusad och gav en behandling som orsakade den lilles död. Detta hände 1920. Min mor var inte född ännu, men andrahandsberättelsen satte så stora spår i hennes medvetande att min yngre bror tre decennier senare fick andranamnet Claes-Göran.

Martas make Olof Månsson var troligen en något äventyrlig person som noterats som ”lösdrivande dräng” under perioder och även tillbringat vissa tider i Norge. Han avled 1915 och hans hustru 1927. Hans anor har gett mig själv och en medforskare närmast gråa hår utan att vi kommit särskilt långt då hans fader är okänd och hans moder i det längsta gäckade våra forskningsinsatser. När Olof Månsson hamnade som dräng hos bonden Olof Månsson på herrgården i Fjäll lyckades han emellertid inte bara röna respekt från husbonden utan också från dennes dotter som blev hans hustru. Kanske mindes bonden Olof Månsson sina egna strävanden som kringflackande fattig dräng. Eller kanske det helt enkelt var så att dottern Marta blev med barn och fadern tvingades acceptera den ofrivillige svärsonen.

Olof Månsson den yngre hade en son Olof i ett förhållande med Kerstin Andersdotter från Långelanda i Eda då han 1872 gifte sig med Marta Olsdotter. Trots noteringar i husförhören om tidvis osämja mellan makarna lyckades de avla sex barn varav min morfar Nils Olofsson (1887-1962) var den näst yngste. Eftersom det var i brytningstiden mellan olika namnskick har Olof Månssons barn valt ömsom namnen Olsson, Olofsson och Månsson och genom ingifte finner vi i senare generationer släktnamn som Holfeldt, Magnor och Brefält, samt från den ”oäkta” sonen till Olof Månsson släkten Bohlin.

Morfar
Mormor











Min morfar Nils Olofsson (1887-1962) var en stilig karl och en duktig arbetare som gifte sig med den några år äldre skönheten Augusta Eugenia Aronsdotter (1881-1965) från Holmedal – då kokerska på Noreborgs herrgård. Morfar var en tid kusk och privatchaufför till disponent Hansen på Noreborg och skaffade senare västra Värmlands första droska. Han berättade gärna hur han kört Fridolf Rudin och andra kända personer. Disponentens fru Hilde Fabricius Hansen kom senare att bli min gudmor, vilket var en ära som jag som liten uppskattade föga på grund av de årliga vattenkammade inspektioner som jag tvingades genomlida på den vackra, men skrämmande, Vistegården där de då bodde.

Min morfar Nils Olofsson var en viktig person i mitt liv, som lärde mig alla de färdigheter som en liten pojke bör kunna, som att handskas med hästar, skjuta med hagelbössa, fiska, fånga kräftor, ro en eka, slå med lie, klyva ved, förstå sig på trav, spela kort, samt att arbeta på en gård. Han avled alltför tidigt, vid 75 års ålder, i sviterna efter att ha blivit påkörd av en norsk bilist som glömt att det var vänstertrafik i Sverige trots att han befann sig flera mil in i landet.

Eftersom vi nu befinner oss i nära nutid skall jag beskriva släkten genom mina ögon, dvs. som en liten grabb, som jag var på den tiden jag vistades i västra Värmland på somrarna.

Släkten är stor och min mor hade 21 kusiner, 4 halvkusiner och minst 4 som endast var socialt betingade, men inte desto mindre ansågs vara kusiner. Jag tror min mor är den sista levande bland de "riktiga" kusinerna. Många av dessa umgicks vi med. Trots att jag var liten minns jag flera av dom.

Minstingen bland min morfars syskon Karl Gottfrid var gift med Jenny Johannesson och de hade döttrarna Ruth, Aina och Maja. Jag minns inte min mors farbror men döttrarna besökte vi ofta. Vad jag minns var alla barnlösa och mycket förtjusta i barn. Ruth var gift med Åke Björk och Aina med Gustav Brefält, medan Majas man hette Olle Merkel - han var rolig tyckte jag.

Ford Edsel
Min morfars något äldre bror Oskar var gift med Maria Öman och de hade dottern Dagmar och sonen Hilding. Dagmar var gift med Sven Svensson som var en elegant direktionschaufför på Norma projektilfabrik och körde en Ford Edsel. De var ett stillsamt, men barnlöst par, som det alltid var lika trevligt att besöka som liten. Hilding var en mer exotisk person som var bonde i Hälle. Vad jag främst minns av honom var att han körde det då ovanliga bilmärket Peugeot som han var mycket stolt över.

Peugeot 203 - 1950
Morfars syster Karolina gifte sig med Viktor Olsson. De hade sönerna Bertil, Folke och Ivar, samt döttrarna Märta och Karin. Bertil och hans hustru Signe minns jag väl. Han hade en tid i livet kört ambulans, vilket han var mäkta stolt över och bar därför skärmmössa med emblem resten av livet. Båda var snälla människor, som också var barnlösa och därför uppskattade när man som liten grabb kom på besök. Signe kokade emellertid bedrövligt svagt kokkaffe minns jag även fast jag var liten. Så hade de en stor Show show, som var deras ögonsten, samt två kanariefåglar.

Märta var gift Dahl i Gävle och hennes familj ansågs lite finare så dom hade man inte så mycket kontakt med. Dottern Karin och deras barn Kjell-Erik och Bibbi var emellertid goda vänner som vi hade kontakt med ofta. Sonen Ivar med hustrun Inger var kanske de närmaste vännerna, framför allt deras son Tommy som var en god vän med mig.

Sonen Folke och hans hustru Karin bodde i Blötberget, inte långt från Nora där jag växte upp så dem träffade vi då och då under min uppväxt. Mitt minne av dem var att de var mycket stora djurvänner – främst hundar älskade dom. Även de var barnlösa och uppskattade besök av småfolk som min bror och mig.

En stor släktgren emanerade från min morfars syster Maria som gifte sig med August Holfeldt och de fick nio barn. Mitt minne av dem är diffust. Dock minns jag den yngste sonen Bror, vars son jag undervisade i skolan i Charlottenberg och jag minns att fadern spelade gitarr och var en trevlig person även i en ung persons ögon. Jag minns också den äldste sonen Gustavs son Arne (min tremänning) som var frisör i Åmotfors och alltid klippte mig när jag var liten. Då måste man sitta stilla. Marias dotter Signe var god vän med min mor och hon gifte sig med Erik Magnor, Hans son Jan kom att bli en av mina bästa vänner under den tid jag arbetade som lärare i Charlottenberg i mitten av 1960-talet.

Min morfars bror Magnus kom att bidra med kanske de mest komplicerade släktingarna genom dels hans förhållande med Maria Johannesdotter, dels med Betty Björk. Underligt nog var man inte så noga med genetiken på den tiden utan synen på släktskap var väldigt vidsynt och socialt betingat. Således betraktar min mor ett antal personer som kusiner trots att de inte alls är så. De råkar bara vara avkomlingar till de två ovanstående kvinnorna i andra relationer. Senast jag träffade två av dessa mors "kusiner" var på min mors 90-årsdag. På den tiden kanske det var lite annorlunda, men när framtidens släktforskare skall reda ut kusinrelationer med dagens komplicerade sam-, sär- och kulbo, med åtföljande lager av verkliga- och plastföräldrar blir det inte lätt.

På liknade sätt umgicks mina föräldrar ofta under min barndom med en ”kusin” till min mor som jag nu insett faktiskt var tremänning till mig. Hon var dotterdotter till min morfars halvfarbror Olof som var gift med Inga Fredrika Hult. Olof var den son som Ol’Månsson hade innan han gifte sig med Ol’Månssons Marta. ”Kusinen” Milreds dotter Yvonne var en rolig lekkamrat till mig när vi träffades och hon blev också min första ”brud” iförda hatt, rock, slöja och krona och allt, samt stort allvar från kontrahenterna. Detta hände vid pass fem års ålder, en händelse som hennes far Sven Carlberg förevigade – passionerad amatörfotograf som han var.

För den som är intresserad av mer detaljerade minnen från förra seklets första halva kan jag rekommendera min mors nedtecknade minnen som finns på den här bloggen. Det är två texter, dels ”Minnen från min barn och ungdom i Norra By”, dels ”….Kriget kommer”. Båda är skrivna av min nu 91 år gamla mor, med mina kommentarer inom hakparentes. Båda är verkligen värda att läsa eftersom de ger en bra bild av en än mer svunnen tid.

Källor
Noreborgsmusiken där
 flera släktingar ingick
Den här texten bygger huvudsakligen på mina egna minnen, men vilar också på bidrag från flera av mina anättlingar, samt kyrkboksmaterial från främst Eda socken i Värmland.
Detaljerad släkttavla med källor kan läsas på GeneaNet



Vidare läsning


Vinjettbilden visar min morfar och hans droska inför en utflykt med släkten till Värmlands Eda

TACK TILL: Christer Gustafsson som tillsammans med mig sökt Ol'Månsson anor, samt till Tore Hohlfält, som skulle kunna vara en tremänning, för att han rett ut komplicerade och inbillade släktförhållanden och bidragit med släktbilder. Bilder har också Thomas Carlsson (en tremännings son), bidragit med. När det gäller den norska grenen har jag litat till Charlotte Korsnes Hagens uppgifter på Geni. När det gäller Olof Olssons gren har Yvonne Molnberg och Peter Carlberg bidragit med uppgifter och bilder.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers