En helt vanlig bondesläkt - en berättelse

Del av Holmedal

Jag tänker låta berättelsen utgå från en kvinna i min släkt. Inte för att hon var exceptionell på något sätt, men därför att hennes liv berättar mycket om hur bondesamhället såg ut för tvåhundrafemtio år sedan. Det berättar också om synen på familjen och hur man tog ansvar för varandra. Naturligtvis är berättelsen också en illustration till vad man kan finna i våra kyrkböcker och andra dokument som släktforskare. Jag kommer att följa släkten fram till min egen barndom så gott det går.

Elin Ersdotter (1762-1850) föddes i byn Uppsal (många stavningar förekommer) i Holmedal (S) i mitten av 1700-talet. Hennes familj hade bott i byn i generationer - åtminstone 100 år på faderssidan. Elins farfar var Olov Ersson (1684?-1765) och hennes farmor, den numera i släktforskarkretsar ganska välutredda, Stina Simonsdotter Skragge/Brask (1701-1774). Stinas far Simon Andersson Skragge (1661-1703) var tullnär vid Edet i det närbelägna Skillingmark.

I husförhörslängden anges Elins födelsetid till 1761, men födelseboken anger 12 maj 1762. Vid dopet var tullnären, Wälborne Johan Henrik Vilhelm Gripenschütz[i] vittne. Jag har funnit flera fel i husförhören under den här tiden då kyrkoherden Arvid Svala skötte ämbetet. Enligt Karlstads stifts herdaminne var kyrkoherden en passionerad fiskare och det verkade vara det han lade ned mest energi och intresse på.

Elin gifte sig senast 1785 med Erik Andersson (1755[ii]-1836), som var från Dusserud i grannsocknen Västra Fågelvik. Fram till 1791 bodde paret, med sina fyra barn på Elins fädernegård i Uppsal, men när fadern Erik Olsson avled 1794 så övertog man gården. Att det var en stor gård visas av att man 1797 hade fem drängar och fyra pigor. Elins mor Elin Larsdotter bodde även på gården. Att Elin fick överta gården kanske måste förklaras. Erik Olsson hade inga söner, men tre döttrar, men endast Elin överlevde till vuxen ålder. Hon var således enda barnet. Elin nedkom under åren med åtta barn varav hälften var döttrar. Den siste sonen Olof (1804) dog emellertid under första levnadsåret. Elin var då 42 år gammal.

För att hoppa framåt i tiden så dör Elins make vid 80 års ålder 1836 och hon står ensam med gården. Flera av sönerna har nu egna hemman i byn och hon är skriven vid olika tider hos Erik, Anders och Nils. Från 1840 bor hon emellertid hos dottern Sara och hennes man Nils Engelbräcktsson och deras dotter Stina i samma by. Den 30 mars 1846 avlider emellertid svärsonen Nils. Dotterdottern Stina har nu emellertid gift sig med Nils Andersson som är född i Holmerud. Paret tar över gården, men redan 1849 flyttar hela hushållet inklusive delar av tjänstefolket till Björkeviken – en by sydost om Uppsal på andra sidan sjön Stora Le. Detta är den gård Nils har ärvt sedan fadern Anders Ersson avlidit 28 mars 1843 och modern själv brukat med hjälp av sitt tjänstefolk och sonen Nils. I det nya hushållet bor nu även Stinas mor Sara Ersdotter, nu 53 år gammal, hennes mor Elin Ersdotter, nu 85 år gammal, samt Nils moder Karin Nilsdotter, nu 56 år gammal.

Den 20 maj 1850, knappt ett år efter flytten, avlider emellertid Elin Ersdotter av ålderdomsbräcklighet. Hon överlevde sin man med 14 år, men togs om hand av sina barn och barnbarn och deras familjer under hela resten av sitt liv.

Vad hände sedan?

Elin var min mormors morfars mor. Hennes son Anders Ersson (1798-1889)var min ana. Anders son Nils blev kvar i Uppsal, medan dottern Anna Britta Andersdotter (1841-1915) gifte sig med Aron Andersson (1841-1888)och flyttade några kilometer norrut till byn Myhrevarv där min mormor och hennes syskon föddes under senare halvan av 1800-talet.

Kullarne i Sollom ca 1965

Aron dog 1888 och hans änka skötte gården och uppfostrade de fem barnen. Den ende sonen Anders försvann till värnpliktstjänstgöring 1895 och kvar fanns bara kvinnorna. Under några år sköter de gården, men snart finner döttrarna sina framtida partners. Först ut är Beda Aronsdotter (1878-1963), som hittar sin man Torvald Lidén ett par kilometer norrut på Kullarne i Sollom dit de flyttar. Min mormor Augusta Aronsdotter (1881-1965) som utbildat sig till kokerska på Björnö utanför Karlstad och fått tjänst som husmor på Noreborgs herrgård i Eda träffar min morfar kusken Nils Olofsson (1887-1962) och gifter sig 1915 och flyttar till hans hemtrakter. 22 maj samma år avlider modern Anna Britta. Dottern Kristina Aronsdotter gifter 1920 sig med en man i byn - muraren Valfrid Söderblom. Valfrid är änkling och har två söner i ett tidigare äktenskap med sig i familjen – Arvid som blir murare liksom fadern och Nils som blir folkskollärare. En dotter och en son har lämnat boet. De tar över Valfrids fädernegård i Myhrevarv. Brodern Anders Aronsson (1874-1963) utvandrar till Amerika 1905, men återvänder 1911 och gifter sig med Hanna Olivia Abelsdotter från Breviken.

Från vänster, främre raden
– systrarna Augusta (min mm), Kristina och Beda Aronsdöttrar.
Bakre raden Ella (Bedas dotter) samt Maywor (Augustas dotter, min mor)

Jag har inte följt Elins ättlingar i alla led. Min egen gren utifrån sonen Anders Ersson känner jag bäst till och där främst ättlingarna till Elins sondotter Anna Britta Andersdotter. Anders son Nils dotterdotter Kathie gifter sig med den kände uppsalakirurgen Erik Ask Uppmark. Att jag nämner detta är för att illustrera att detta var ovanligt eftersom ytterst få av Elins ättlingar ända fram till min egen generation söker sig utanför hemtrakterna. Enstaka personer i släkten har i huvudsak flyttat sig några kilometer från Uppsal till Myhrevarv och sedan till Kullarne i Sollom och i något fall till andra sidan sjön.

Mina egna minnen

En gång varje sommar på 50- och 60-talet besökte vi Kullarne i Sollom. Det var främst för att mormor skulle få träffa sina syskon, min mor träffa sina kusiner och jag mina tremänningar. Min mor är nu den enda levande av kusinerna och kusinbarnen från Kullarne håller regelbundet kontakt med henne för att prata om och minnas äldre tider.

Höbärgning på Kullarne 50-tal

Det som slår mig när jag studerar den historiska kartan över Holmedal är att nästan varje liten by hade ett bönehus. Jag minns att mina släktingar till skillnad från oss var frireligiösa och att ofta ett besök i något av bönehusen ingick i programmet – en ibland kuslig upplevelse för en liten parvel om det var av den fundamentalistiska sorten med tungomålstalande och vittnade, som jag minns att det var då och då.

Den gamla gården på Kullarne hörde till familjen Lidén, vars anfader var kyrkoherden i Karlanda Erik Lidén (1731-1803). En av min mors kusiner hade delvis tagit upp traditionen och blivit pastor i Missionsförbundet.

Reflektion som släktforskare

Den här berättelsen har jag grundat på lätt åtkomliga källor och eget minne. Jag hade kunnat gå mycket längre med lite mer besvär. Genom att studera mantalslängder och gamla kartor över gårdsindelningar hade jag kunnat ser hur och till vem gårdarna hade gått i arv eller om de sålts eller överlåtits under åren. Det hade gett berättelsen ännu en dimension. Jag hade också kunnat studera bouppteckningar genom åren och på så sätt fått en detaljerad bild av hur människorna levde. Mitt skäl att skriva ned berättelsen är emellertid att illustrera hur man enkelt kan fördjupa sin släktforskning och inte bara förfalla till att göra listan av namn så stor som möjligt – och detta även när det gäller en ganska vanlig bondesläkt.

Källor:

- Kyrkböcker och församlingsböcker för Holmedal (S) 1750-1920, främst husförhör, men även några födelseböcker och dödböcker. Mestadels sidorna där Uppsals by redovisas, men i förekommande fall andra sidor.

- Herdaminne för Karlstad stift.

- Lantmäteriets historiska kartor

Bilder
Samtliga bilder utom kartan är ur skannade samlingar av Bengt Magnusson
Noter

[i] https://www.adelsvapen.com/genealogi/Gripensch%C3%BCtz_nr_1613 

[ii] Det är osäkert vilka som var Erics föräldrar. Man kan inte entydigt finna honom i födelseboken för Västra Fågelvik. Eventuellt är han den Eric Andersson som föddes 1755, men i olika husförhör anges olika födelseår för Eric. De flesta forskare som studerat hans anor har dock fastnat för att Anders Andersson och Malin Ersdotter från Dusserud i Västra
Fågelvik var hans föräldrar. Följande resonemang stödjer detta:
Det föds ingen Eric i Västra Fågelvik 1756, som anges i några husförhör, däremot 1755. Den Eric Andersson som föds 1755 gifter sig med Elin Ersdotter och får bl. a. sonen Anders Ersson. Elins mor heter Elin Larsdotter och är född 1731. På sidan 19 i husförhöret för Upsala [Holmedal AI:4 (1797-1801) Bild 26/sid 19] finner man Eric med födelseår 1756, men också angivet att hans svärmor heter Elin Larsdotter. Således är födelseåret 1756 felaktigt i ett antal husförhör och skall vara 1755.
Genom detta har således Erics föräldrar fastställts.

QR-kod för texten:

Daniel Styffes ättlingar – Brita Greta Blankenfjälls gren

Sedan jag fann min morfars mormors mor Maria Danielsdotter, som var ”oäkta” dotter till sergeanten Johan Daniel Styffe har jag intresserat mig för hans ättlingars olika livsöden eftersom familjeförhållandena var så intressanta. Mina första tankar kretsade kring hur olika hans släktgrenars öden blev, vilket jag översiktligt berättade om i texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland”.

Jag fann ämnet så intressant att jag började detaljstudera, inte bara min egen släktlinje utan också de andra två linjer som utgår från Johan Daniel Styffe. Jag har hittills beskrivit min egen linje vars anmoder är Maria Nilsdotter, med vilken han fick ett oäkta barn – Maria Danielsdotter. Denna gren har aldrig nämns i några av de träd där Johan Daniel ingår, vilket inte är särskilt anmärkningsvärt. Dels är det liv Maria Nilsdotter och hennes dotter fick genomlida när fadern och hans släkt frånsade sig ansvaret inte någon trevlig historia, dels är den släktgrenen inte speciellt framstående i det offentliga livet, eller har haft någon som intresserat sig för den förrän nu. Det är också en grov underskattning att säga att det har varit mycket invecklat att följa denna släktgren bakåt till Johan Daniel Styffe.

Jag har också ganska ingående beskrivit den linje som utgår från Daniel Styffes andra hustru Elin Olofsdotter och tänker nu i den här texten beskriva den mest framgångsrika grenen – den som utgår från Daniel Styffes första hustru Brita Greta Blankenfjell, som också var hans styvsyster.

Brita Greta och Daniel gifte sig 1778 och var som sagt styvsyskon. De bodde hos Brita Gretas mor, tillika Daniels styvmor, Hedvig Ljungblom på Skog under Vik i Arvika. Brita Greta var dotter till Johan Blankenfjell i hans äktenskap med Hedvig och Daniel var son till Hedvigs andre make Petter Styff(e). Daniels mor var Maria Elisabeth Ramsell – sondotter till kyrkoherden Johannes Andreӕ Salamontanus från Ramsberg i Västerås stift.

Daniel och Brita fick sonen Gustaf 1778 och dottern Hedvig Ulrika 1779. 1782, vid 39 års ålder, nedkom Brita med sonen Peter, men avled i barnsäng. Sonen avled efterföljande år. Vi skall följa barnen - Gustav Danielsson Styffes och Hedvig Ulrika Danielsdotter Styffes livsöden, samt deras ättlingar.

Fadern Johan Daniel levde som änkling under flera år, men efter en tid kom han att fatta tycke för pigan Maria Nilsdotter, vilket resulterade i dottern Maria Danielsdotter. Troligen var detta väl känt, vilket gjorde att prästen födelsenotisen dristade sig att skriva in att Daniel angavs vara fadern och barnet även gavs patronymikon Danielsdotter. Maria Nilsdotter med sin dotter tilläts också att stanna i tjänst hos Hedvig på Skog. Daniel själv lämnade emellertid Skog och lämnade såväl sina barn i sitt äktenskap, som sin ”oäkta” dotter i sin svärmors/styvmors vård. Han flyttade till Dalby där han fick tjänst som tullare och snart etablerade en ny familj med Elin Olofsdotter.

När Hedvig avled strax före nyåret 1787-88, endast ett drygt år efter nedkomsten av Daniels ”oäkta” barn med Maria Nilsdotter, stod tre barn utan hem och säker framtid. Det var dels Daniels två barn med Hedvigs dotter Brita Greta, dels Maria Nilsdotters dotter Maria Danielsdotter. Under en övergångsperiod, fram till 1790, togs Gustav och Hedvig Ulrika om hand av arrendatorn på Skog Jan Hedelin och hans hustru Elsa Pihlgren, men bodde sedan hos farbrodern Erik Gustaf Styffe, brukspatron på Sölje, och hans hustru Anna Liljebjörn. Enligt husförhören bodde de dock längst till år 1800 på Sölje. Gustav flyttade till Nerike där han fick anställning som inspektor på Latorps alunbruk, medan Hedvig Ulrika flyttade till fadern och hans nya familj i Dalby socken, men redan 1801 återfinns även hon i Latorp. Gustav är nu 23 år gammal och Hedvig Ulrika ett år yngre. Maria Nilsdotter och hennes drygt ettåriga dotter Maria lämnades emellertid därhän av Daniel och hans släkt när Hedvig gick bort. Deras öden kan man läsa om i tidigare texter. Nu till de två äldsta barnens liv.

I de flesta dokument anges bara att barnen Gustaf och Hedvig Ulrika flyttar till Nerike. Vart och varför är svårt att ta reda på. På samma sätt hänvisas till att den gamle knekten Daniel Petter (Per) Styffe på ålderns höst får ekonomiskt stöd av släktingar i Nerike, vilket troligen avser hans halvbror Gustaf Styffe. Man kan emellertid anta att, när det gäller omsorgen om Gustaf och Hedvig Ulrika är det är fadern Daniels modersläkt Uggla som har ett finger med i spelet. Daniels mormoder Brita Beata Lennartsdotter Uggla var nämligen faster till Carl Ulric Fredricsson Uggla som grundade Garphytte och Latorps bruk. Även om Carl Ulric avled 1781 och lämnade över alla sina ägodelar till släktingar, eftersom han var ogift, så kan man anta att släkten fortfarande hade ett visst inflytande. Ansvaret för Latorps Bruks skötsel i början på 1800-talet låg i händerna på inspektoren Knut Jakob Schröder. Även han hade en släktrelation till Daniel Styffe. Daniels farmor Anna Maria Kihlberg var dotter i första äktenskapet till Petter Kihlberg och K J Schöder var ättling till Petter Kihlberg i hans andra äktenskap med Christina Catharina Herwegh [1]. Gustaf övertog inspektorsrollen på Latorps bruk redan 1804 då det i husförhöret för året anges att K J Schöder ” förrymd 5te budet” (Du skall icke dräpa). Omkring 1818 flyttar Gustaf till Karlstorp bruk i Bergs socken i Skaraborgs län där han blev bruksförvaltare. Han stannade där fram till sin död 1835.

Hedvig (Hedda) Ulrika gifter sig i februari 1812 med bruksförvaltaren vid Laxå bruk Carl Adolph Malmström. Vid ungefär samma tid gifter sig Gustaf med Hedvigs styvdotter från makens tidigare äktenskap – Elisabeth Rebecka (Becka) Malmström. Hedda blir således svägerska till sin styvdotter. Man kanske skall erinra om kuriositeten att Gustafs och Heddas föräldrar var styvsyskon.

Porträtt av fadern tecknat
av sonen Salomon

Det finns anledning att nämna några ord om Heddas make Carl Adolph Malmström. Han hade bara några års skolutbildning, men visade sig vara en duglig om än lite speciell person. Han hade ett flertal anställningar, bland annat som bokhållare och lantbruksinspektor vid Svartå och Ölsboda bruk, samt som kronolänsman i Knista. När förvaltaren på Laxå bruk avled erbjöds han tjänsten där av patron Strokirk, som just köpt bruket. Han visade sig vara en skicklig bruksidkare och arbetade upp det något nedgångna bruket till att bli av stor betydelse. När patron Strokirk avled erbjöds Carl Adolph att stanna på bruket, men själv ville han bli sin egen och köpte därför egendomen Södra Holmstorp i Tysslinge och blev bonde. Denna karriär gick inte riktigt lika bra så när han avled 1836, 72 år gammal ansågs gården konkursfärdig. Ekonomin räddades emellertid hjälpligt av att gården kunde säljas. Carl Adolph hade många intressen utöver det han försörjde sig på, men juridik, historia, litteratur och religion kanske var de mest framträdande och hans korrespondens med sonen Salomon om trosfrågor samt hans skrift ”Förnuftig Religionslära” som han efterlämnade till ”kommande släkter” är intressant och resultat av omfattande religiösa grubblerier. Carl Adolph var gift med Brita Maria Boström med vilken han hade tre barn. Äktenskapet upplöstes dock, vilket var ovanligt på den tiden.

Efter makens död tvingades hans andra hustru Hedda flytta med sin dotter till Örebro och Stockholm där hon levde under mycket knappa omständigheter. Hon försörjde sig och dottern genom att sy skjortkragar och att baka bröd. Så småningom kunde emellertid hennes två söner Carl Gustaf och Bernhard Elis bidra något till hennes uppehälle.

Hedvig (Hedda) Ulrika Styffes eftersläkt

Hedda och Carl Adolph fick fem barn. Carl föddes 1812, Halvar 1814, Bernhard Elis 1816, Salomon 1817, Hedvig Charlotta 1819 och Carl Gustaf 1822. Sonen Carl Adolph omkom genom drunkning under lek vid Södra Holmstorp, som endast nioåring. Sonen Halvar dog innan sin ettårsdag av mässlingen och sonen Salomon drunknade vid 20 års ålder vid Valåsen i Karlskoga där han var informator. Dottern Hedvig Charlotta, som aldrig gifte sig utan bodde med sin mor dog 1842 i Stockholm.

Bernhard Elis Malmström

Bernhard Elis Malmström, fattig och faderlös, ämnade efter studentexamen i Strängnäs studera till präst och avlade även en teologisk examen. Han var emellertid för ung för att bli prästvigd så han sadlade om till att studera humaniora. Han avlade doktorsexamen på avhandlingen ”Om konstens väsende och betydelse” 1842 och efter ytterligare en avhandling i estetik blev han av Atterbom kallad till docent vid Uppsala Universitet 1843. Ända sedan ungdomen hade han skrivit poesi och fortsatte med detta parallellt med sin litteraturhistoriska publicering. Höjdpunkten var när Svenska akademin tilldelade honom sitt stora pris för diktcykeln ”Angelika”. Han innehade såväl tillförordnad som extra ordinarie professurer i estetik och blev ordinarie professor i ”Estetik, litteratur och konsthistoria” vid Uppsala universitet 1859. Han invaldes i Svenska akademin 1849.

Bernhard Elis upplevdes som en inbunden och ganska isolerad person med få nära vänner. Han gifte sig aldrig utan ägnade allt sitt intresse åt sin pedagogiska och vetenskapliga gärning. Han avled i Uppsala 1865, endast 49 år gammal.

Carl Gustaf Malmström

Liksom sin äldre bror levde Carl Gustaf Malmström under svåra ekonomiska förhållanden under sin gymnasietid och även fortsättningsvis. Han tvingades liksom brodern att ta anställning som informator och fick börja dagen redan klockan 4 på morgonen för att hinna med egna studier. Att han hade stora och smärtsamma problem med sina ögon som gjorde att han bara kunde läsa i ett par timmar i sträck gjorde inte situationen enklare. Trots svårigheter avlade han studentexamen 1840 med mycket goda betyg.

Även Carl Gustaf hade funderingar i unga år på att bli präst, men trots sin djupa religiositet var han mycket kritisk till prästernas roll, som han ansåg var ämbetsmän snarare än allmänhetens tjänare och själasörjare, varför han slog det ur hågen. Han var tveksam vilken bana han skulle välja och beskrev, i brev till kusinen Carl Gustaf Styffe, sig själv snarare som en praktisk person än som vetenskapsman. De Geer på Stjärnholm, som han arbetade hos som informator, lovade att ordna så han kom in på Degebergs lantbruksskola som frielev och han började också där. Hans mor hade i brev tröstat honom i hans val och skrivit 1843, ”att han säkerligen skulle bli lika aktningsvärd antingen han blev lantbrukare eller utmärglad professor i Uppsala”.

Under påtryckning från sin bror och det faktum att hans ögon blev bättre gjorde att han fick tillbaka lusten för den akademiska världen. Han lyckades låna pengar och avlade en fil.kand 1846. Han fick omgående anställning som informator för den sexårige Hugo Tamm och ett djupt vänskapsförhållande mellan dem uppstod. Sedermera riksdagsmannen Tamm menade på sin dödsbädd att Carl Gustaf var den enskilda människa som hade betytt mest för honom.

Liksom sin bror var han imponerad av Geijers tankar och stod i valet och kvalet huruvida han skulle välja juridiska eller historiska studier. Som så ofta blev kusinen Styffes råd avgörande och han ägnade sig åt historia och han avlade en magisterexamen 1848 och året efter kallades han till docent i "Fäderneslandets historia". Den stora vändningen kom 1851 då han fick ett resestipendium för att i utländska arkiv studera 1700-talets historia. Detta innebar resor till arkiv i Paris, London, Köpenhamn och sedermera Moskva och resulterade i ett av de viktigaste vetenskapliga verken om Frihetstiden, som än idag har betydelse. Hans arbete kom också att bli ett föredöme vad gäller värdering av källmaterial. Delvis på grund av ekonomiska omständigheter kom det att dröja till 1877 innan sista delen av "Frihetstidens historia" var färdig. Han efterträdde då M. Carlsson som professor i historia vid Uppsala universitet. Åter efter övertalades han, efter stort motstånd från honom själv, av statsminister De Geer att tillträda som ecklesiastikminister. Han ansåg sig inte var kompetent och menade att han led av sviktande tankeförmåga, men efter intensiv övertalning av M. Carlsson och De Geer accepterade han att bli statsråd. Ministären De Geer avgick emellertid 1880.

Carl Gustaf Malmström var vidare Riksarkivarie 1882-1887 och invaldes i Svenska Akademin 1878. Han kom då än en gång att få spela en motvillig men betydande roll. Då Henrik Schück skulle inväljas i Svenska Akademien var många emot detta på grund av ett kritiskt föredrag denne hållit om Akademins grundare Gustav III. Carl Gustaf Malmström hade skrivit ett brev till Schücks störste belackare Wirsén där han både försvarade Schücks rätt att kritisera konungen, men också var kritisk till att han skulle sitta i akademin med detta som bakgrund. Wirsén ville offentliggöra detta brev, men CG Malmström tillät inte detta. När dock Wirsén, olovandes, visade brevet för konungen lade denne in en sanktion om att Schück inte skulle inväljas i Svenska Akademin.

Carl Gustaf var gift två gånger. Första gången med Eva Carolina Mathilda Tigerschiöld, vilket äktenskap var barnlöst. Hon dog 1864 då hennes släde gick genom isen på Mälaren. Han var gift en andra gång med prinsessan Lovisas lärarinna Philippa Magdalena Charlotta Kyber. De fick sonen Carl Bernhard som föddes 1869 och dog 1871. Carl Gustaf Malmström dog i Danderyd 1912, 90 år gammal. Hustrun dog 1918.

Gustaf Danielsson Styffes eftersläkt

Gustaf och hans hustru Elisabeth Rebecka (Becka) Malmström fick sex barn – Carl Gustaf (1818), Johan Ludvig (1819), Maria Gustafva (1821), Carolina Johanna (1822), Knut (1824), Wilhelm (1825) och Maria Gustafva (1826).

Vissa brister i kyrkboksmaterialet från Berg (R) gör det svårt att följa alla barnen. Angående Johan Ludvig anges exempelvis i flera referenser i Geni och MyHeritage att han dog som fyraåring, men enligt Skara högre allmänna läroverks lärljungar (1826-1869) så studerade han där mellan 1828 och 1838 och avlade studentexamen i Uppsala. Enligt samma källa dog han på St. Svenstorp i Holmestad 1844, vilket bestyrks av dödboken där det anges att han dog av slag. Han tituleras kandidat. Nästa tveksamhet rör Maria Gustafva född 1821. Då en syster med samma namn föddes 1826 får man anta att den äldre Maria Gustafva dog ung. Hon kan emellertid inte återfinnas i dödboken. Carolina Johanna avlider 14 år gammal 1836 och sonen Wilhelm dog av slag i november 1828. Av de kvarvarande barnen skall jag följa Carl Gustaf och Knut. Dottern Maria Gustafva flyttar 1837 med modern till Götene, men där förlorar jag henne. I några genealogier anges hon som gift med muraren Fors, men det är en sammanblandning med en Gustafva Styffe som är född i Dalby och tillhör Elin Olofsdotters gren.

Carl Gustaf Styffe

Carl Gustaf studerade vid Skara högre lärdomsskola och gymnasium 1826-35 och  avlade examen med myckaet goda betyg. Han kom till Uppsala 1835 där han, troligen på grund av sitt stora intresse för Västergötland och dess geografi och naturhistoria, blev Västgöta nations bibliotekarie. Han disputerade 1845 vid Uppsala universitet.

Carl Gustaf var en framstående arkivforskare, som först på senare tid rönt en rättvis uppskattning för sitt arbete. Han har visat sig vara en nydanare inom källkritiken. Stor del av sin gärning, hela 15 år, ägnade han åt Riksarkivet där han blev förste amanuens. Hans andra arbetsplats blev Uppsala Universitetsbibliotek där han 1863 fick chefsposten. Då CG var en inåtvänd och mycket blygsam person rönte han inte någon stor erkänsla i sin samtid, men för nutida personhistoriska forskare dyker hans namn ständigt upp då man söker på gamla handlingar. CG var en enastående bildad och ytterst noggrann person, men hade svårt att hävda sig i samtiden då han totalt saknade polemiska färdigheter. Typiskt för Carl Gustaf var att han avböjde att bli utnämnd till juridisk hedersdoktor vid jubelpromotionen 1893. Han var ledamot av såväl Vitterhetsakademin som Kungliga Vetenskapsakademin.
Carl Gustaf Styffe var ogift och avled i Stockholm 1908 vid 91 års ålder.

Knut Styffe

Knut blev elev vid Skara högre lärdomsskola och gymnasium och avlade en juridisk examen vid Uppsala Universitet 1841 och hovrättsexamen 1845, varefter han sadlade om till naturvetenskap och tog bergsexamen 1847. De följande åren verkade han vid Bergskollegiet och blev ordinarie elev vid Bergsskolan i Falun. 1848-52 var han tf. Bergsfiskal vid Sala silververk och tf. Geschworner vid Öster- och Västerbergslagen. 1852 lämnade han emellertid bergsvetenskapen för en tjänst som laborator i kemi vid Tekniska Institutet i Stockholm, en arbetsplats som han blev kvar på resten av sitt yrkesliv.

När TI:s föreståndare L J Wallmark oväntat gick bort 1856 blev Knut Styffe, trots att han var institutets yngste lärare, av styrelsen tillsatt som föreståndare. Han kom att bli intimt förknippad med TI:s utveckling till Kungliga Tekniska Högskolan – KTH (1876) och ett internationellt betydelsefullt lärosäte. Han blev KTH:s förste rektor. Förutom att vara en framstående teknisk expert var Knut Styffe en föredömlig ledare och dessutom en humoristisk person. Han satt bl.a. i Stockholm Sparbanks Styrelse, var ledamot av Riksdagens andra kammare, ledamot av Kungliga vetenskapsakademin, samt Filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Knut Styffe var gift med Berta Amalia Ekström och äktenskapet var troligen barnlöst.


Noter

1) Enligt de flesta genealogier, samt Bromanderska samlingen, anges Katharina Herwegh som moder till Anna Maria Kihlberg (Johan Daniel Styffes farmor). Eftersom AM K föddes fem år innan äktenskapet mellan befallningsman Petter Kihlberg och KH torde Petters första fru vara hennes mor, vars identitet är okänd, såvida han inte hade ett förhållande med K Herwegh långt innan äktenskapet. 

Vinjettbilden

visar en artikel från Arvika Nyheter ur en serie om Wik säteris historia. Wik var födelseplats för Daniel Styffes hustru Brita Greta Blankenfjell och Skog, som artikeln behandlar var dit hon och hennes mor flyttade då fadern dog. Där föddes också barnen Gustaf och Hedvig Ulrika Styffe, men även den oäkta dottern Maria Danielsdotter.

Källor

Kyrkböcker från Dalby (S), Arvika Landsförsamling (S), Stavnäs (S), Övre Ullerud (S), Berg (R), Götene(R) samt Tysslinge (T)
Bromanderska samlingen på Arkiv Digital: Styffe

Svensk biografiskt lexikon – SBL:

Carl Gustaf Styffe, urn:sbl:34651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Göranson), hämtad 2016-05-22.

Knut Styffe, urn:sbl:34652, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2016-05-22.

Bernhard Elis Malmström, urn:sbl:8996, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2016-05-22.

Carl Gustaf Malmström, urn:sbl:8997, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2016-05-22.

Malmströms från Lilla Malma - http://www.malmstrom.nu/
Förfäder och ättlingar
Hans förnuftiga religionslära
Sonen Salomons brev

Runeberg – runeberg.org

Historiskt, geografisk och statistiskt lexikon över Sverige – Latorp bruk

Riddarhusets stamtavlor: Uggla

Länkar till tidigare texter om min morfars anor och anättlingar:

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/07/fattiga-och-rika-i-vastra-varmland-pa.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/07/det-blir-lite-for-mycket.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2012/10/hur-gar-man-till-botten-med-urgamla-anor.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/04/daniel-styffes-avkomlingar-utifran-min.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/05/daniel-styffes-attlingar-elin.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2016/02/min-mors-fadersanor-genomgangna-ett.html

QR-kod till texten:

Mormors släkt genomgången och kontrollerad

Jag berättade för en tid sedan hur jag tagit mig för med att gå igenom mitt arbete för att komplettera och korrigera det som inte är korrekt. Jag har också i en tidigare text berättat om hur jag gick igenom min fars fadersanor. Skälet till att jag i detalj berättar om detta arbete är dels att det ger andra många tips om vilka källor man kan behöva när man söker efter främst tidiga anor, dels att det skall vara ”allom till skräck och varnagel”, som var ett vanligt uttryck på 1600-talet, men också flitigt användes i det pedagogiska ordförrådet i min barndoms söndagsskola. Jag skriver detta med anledning av den aldrig avsomnade diskussionen om hur allvarligt man skall se på att sprida felaktiga eller ogrundade uppgifter på nätet med hjälp av allehanda praktiska släktforskartjänster.

Den här gången tar jag mig an min mors modersanor, som borde vara betydligt enklare än den förra genomgången, men på grund av vissa omständigheter ändå vållar mig en del besvär. De främsta problemen grundar sig i min egen okunnighet som släktforskare, en del uppstår utan egen förskyllan. En fördel är att släkten är koncentrerad huvudsakligen till nuvarande Årjängs kommun, främst Holmedal-Karlanda församling.

Mormors morfar Anders Ersson
i Upsal, Holmedal (1798-1889)

Eftersom denna gren var den jag visste mest om i nära tid, att min mor är i livet och har ett klart huvud, samt att det fanns ganska många fotominnen var det naturligt att jag som nybörjare tog mig an den. Kvalitén på källhänvisningar är ofta därefter, trots att jag som forskare av professionen borde ha vetat bättre. Ett problem är att jag i viss mån litat till andra forskares uppgifter – inte för att de är fel även om sådant förekommer, men för att jag bara angett deras namn som referens inte sökt upp originalkällan själv i flera fall. Nu hjälper inte detta ens i de fall där det finns en hänvisning till en originalkälla eftersom jag då använde Genline och de hänvisningarna har litet värda när jag försöker finna dem i ArkivDigital. Det är inte det att jag använt GID-nummer utan problemet är att Genline samlat materialet i en annan struktur än Arkiv Digital gör så jag får helt enkelt söka rätt på sidorna i kyrkböckerna igen. Men å andra sidan kan man se det som en extra koll om man är lagd åt det ständigt positiva hållet och ser självplågeri som en dygd.

Jag har också använt andra forskares fynd från Disbyt i viss utsträckning, samt privata släktträd på Internet och där finns flera uppgifter om födelse och död innan kyrkbokföringen för nämnda socknar. Troligen har forskarna funnit uppgifterna i domböcker, mantalslängder eller andra äldre dokument, men det kan jag inte veta. Jag har därför börjat att kontakta mina sagesmän/kvinnor för att få reda på var uppgifterna kommer ifrån. Jag väntar på svar – om jag inte får några får jag väl abonnera på SVAR, där många originalkällor finns.

En sak som underlättar är att många av anorna vad bönder och därför rörde sig inom ett begränsat område. En annan lycklig omständighet är att min släkt på mormors sida sedan generationer är religiösa, vilket gör att inslaget av präster bland anorna är stort även om man i senare tid förfallit till att utöva sin religion i alternativa samfund. Präster är dock en välsignelse (ursäkta blasfemin) även om många av dessa gudsmän var allt annat än moraliska rättesnören till sitt levnadssätt. Herdaminnen är verkligen en bra källa för oss släktforskare, men som utlandsboende måste man ha ett eget exemplar och Karlstads stift herdaminne är en dyr historia.

En lite speciell forskningsinsats är fyndet av min mm mf mf mor Stina Simonsdotter Skragge (1701-1774), vars släkthistoria inte var helt enkel att kartlägga, men innebar ändå bara idogt arbete med traditionella källor. Vad som emellertid kom att intressera många var hennes far Simon Anderssons (1661-1703) och hennes farfar Anders Simonssons i Vagge i Ny (S) (1624?-1709) förmodade släktskap med den gamla Skraggesläkten med rötter i Huggenäs. Detta startade en flera år lång kollektiv forskaraktivitet på Anbytarforum, som så småningom fick sitt genombrott när Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson fann att släktskapet och namnet Skragge ärvts på kvinnosidan från den tidigast kände Simon Skragge. För den som inte läst den sammanfattande texten av Christian Juliusson och Carl-Johan Ivarsson bland annat på Släktforskning för noviser samt alla där länkade texter vill jag rekommendera det. Det är en spännande beskrivning av hur man tillsamman kan, steg för steg, finna lösning på ett forskningsproblem som till en början förefaller övermäktigt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att forskningen på min mormors sida följer huvudfåran vad gäller forskningsmetodik och källor. Kyrkböcker så långt bakåt de sträcker sig, mantals- och skattelängder dessförinnan, domböcker och bouppteckningar, samt givetvis herdaminnen och ibland matriklar från svenska och utländska universitet när det gäller de akademiskt utbildade. Jag vill speciellt nämna Anbytarforum som en oerhört bra resurs – det var där ett antal forskare tillsammans förmådde kartlägga en gren av Skraggesläkten.

Jag har också fått ett bidrag från den senaste tekniken inom släktforskningen – DNA-test. Genom en FamilyFinder-test har jag funnit en 7-männing (6th cousin) i USA. Den gemensamma anan är bonden Brynte Bryntesson i Tveten i Holmedal (S) (1735-1810).

Vinjettbilden föreställer Augusta Eugenia Aronsdotter född i Myrvarv, Holmedal 1881 - min mormor.

För den som vill använda mina misstag och lärdomar för egen del rekommenderar jag att läsa följande texter:

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/11/komplettering-restaurering-och-underhall.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/12/min-farfars-gren-kontrollerad-inte-bara.html

http://slaktforskning.blogspot.fr/2010/03/en-helt-obetydlig-gren-pa-skraggetradet.html
inklusive länkade texter

Två märkliga livsöden i Holmedal

Den 8 juni 1721 föds tvillingarna Olof och Pär Ersson i Tveten i Holmedal i nuvarande Årjängs kommun. Fadern hette Erik Olsson och modern hette Kerstin Andersdotter. I deras födelsenotis har prästen i efterhand noterat en besynnerlighet som jag bara måste studera vidare. Prästen som döpte de två var troligen Sveno Andreae Florenius, men den som gjorde noteringen var troligare Nicolai Olavi Lysén eller någon av hans kollegor. Mitt intresse beror på att Olof är min anfader i 7:e generationen. Det är svårt att följa tvillingarnas levnadsöde eftersom husförhören bara sträcker sig till 1754 för Holmedal. Något lite vet man ändå grundat på andra handlingar.

De föddes således i Tveten, men vid sin död bodde de i Leverbyn. Dessemellan hade de båda gift sig med systrarna Elin och Kerstin Börgesdotter, som dock inte var tvillingar. Pär var den mest framfusige och gifte sig redan 1 januari 1748 med den äldre systern Katarina (Kerstin). Hon var då 22 år och han var 27 år gammal. Kanske hade Olof redan då spanat in den yngre systern Elin, men eftersom hon bara var 16 år gammal så kanske han inte lade märke till henne ännu vid den tiden. Det dröjde emellertid bara tre år innan han friade och 28 december 1751 stod bröllopet. Morgongåvan var 50 lod silver. Kanske hade de satsat på att upprepa syskonens vigsel på årets första dag, men att det inte passade med almanackan det året. 1 januari 1752 var nämligen en onsdag och då kunde man kanske inte gifta sig. Det fick bli en lördag, medan brodern blev äkta man på en fredag.

En liten kuriositet är att flickornas fader Börge Halfvardsson gifte sig 1748 med sin andra hustru Kerstin Andersdotter från Tveten några månader efter dottern Kerstin. Han hade varit änkling i tolv år. När Börge gifte bort sin yngsta dotter hade familjen flyttat till Tveten – kanske till hans nya hustrus fädernegård.

Olof och Elin fick ett antal barn. Dottern Anna föddes 1752, Böret 1756 och Ingeborg 1759. Även Pär fick tre barn. Hans Anna föddes 1751, Erik 1754 och Olof, med namn efter farfars far eller brodern kan man förmoda föddes 1757. Förutom barnens födsel vet vi inte mycket om familjerna förrän de förekommer i det äldsta husförhöret för Holmedal – 1754-1763. Det är då det märkliga uppdagas.

Bara några dagar efter tvillingbrödernas 38:e födelsedag avlider de båda på exakt samma dag av ”håll och styng” (lungsäcksinflammation) endast 28 år gamla den 17 juni 1759. De lämnar sina relativt unga hustrur och vardera tre barn efter sig.

Nu undrar ni säkert hur det gick för de unga änkorna. Det gick ganska bra. Snart efter makarnas död flyttar två yngre män in med änkorna. Elin flyttar ihop med och gifter sig med den 5 år yngre Olof Andersson och Karin kommer att gifta sig med den 6 år yngre Nils Nilsson. Karins två döttrar med Nils dör unga, men sonen Per som föds 1768 överlever. Elin och Olof får åtminstone en dotter och en son.

I Leverbyn bor nu även flickornas bror Anders Börgesson med sin familj. Olof och Elin flyttar emellertid snart till Bön i Karlanda.

Källor: Kyrkböcker för Holmedal de aktuella åren.

Daniel Styffes ättlingar – Elin Olofsdotters gren

Denna gren av Daniel Styffes ättlingarna är talrika och till större delen är det äldste sonen – soldaten och tullnären - Petter Styffe (1792-1878) som den utgår från. Huvuddelen av ättlingarna har blivit hembygden, inom nuvarande Torsby kommun trogna, men Elins sonson Per Johan (1848-) utvandrar till North Dakota, USA där han och hustrun Ida Bauman (1857-1921) fick 19 barn och ett otal barnbarn. Barnen tog namnet Wilson och en av döttrarna – Carrie (1884-) - uppges ha kidnappats vid två års ålder.

Efter nedkomsten av den "oäkta" dottern Maria Danielsdotter (1786-1864) ”flyr Daniel fältet” och lämnar såväl sin oäkta dotter som sina två barn från sitt äktenskap med Brita Greta Blankenfjell (1743-1782) i sin svärmoder/styvmoders vård.

Efter att ha lämnat Arvika dyker han upp i Östmark där han 1791 gifter sig med pigan Elin Olofsdotter (1759-1820) från Lima i Dalarna. Det är hennes gren den här texten handlar om.

1792 föds sonen Petter och de bor fram till 1793 i Långerud i Östmark varefter de flyttar till Vingäng i Dalby. Han kommer att vara tullnär i Vingäng mellan 1797 och 1814, men flyttar sedan till Djäkneliden dit tjänsten transporteras. De får sonen Erik 1799, men han avlider efter endast några dagar, därefter Brita Kristina (1801-1817) och sedan sonen Magnus (1804-1851). Under en tid lever även dottern Hedvig Ulrika (1779-1849) från första äktenskapet med honom, men hon flyttar snart till släktingar till Daniels första hustru i Närke. Även Daniels dotter Brita Stina har under några år mellan 1809 och 1813 vistats i Närke. Den yngste sonen Magnus väljer soldatbanan och får soldatnamnet Wingfäldt, som senare kortas till Wing. Hans ättlingar blir hembygden trogna.

Sonen Petter
Det finns en värdefull källa till kunskap om denna gren av Daniel Styffes ättlingar, nämligen en levnadsberättelse av sonen Daniel Petter Styffe, som var äldste sonen i äktenskapet med Elin Olofsdotter. Denna levnadsbeskrivning finner man i avskrift i de Bromanderska samlingarna på Arkiv Digital. Det finns också ett antal andra texter skrivna om denne Petter Styffe.

För varje släktforskare utgör handlingar från tiden en ovärderlig källa, men när man granskar de uppgifter som står där och jämför med originalkällorna så upptäcker man ett antal diskrepanser.
Den första diskrepansen gäller författaren själv som i födelse- och dopboken bara har namnet Petter, men senare i livet förekom med namnet Daniel Petter Styffe efter sin far och farfar. Själv undertecknar han bara med Per. Han uppger även själv att han är född 14 december 1792, men enligt ovanstående dokument är han född den 13 och döpt den 16 december. Han uppger även i inledningen till sitt brev att han inte vet särskilt mycket om sin farfar Petter Styffe, efter vilken han fått sitt dopnamn, och att denne fick endast två barn, nämligen fadern Daniel och den äldre Erik Styffe. I verkligheten har jag funnit 6 barn med Maria Elisabeth Ramsell (1720-1753/57), samtliga söner, i kyrkböckerna.

Daniel Petter (Per) hade ursprungligen tre syskon, som alla var avlidna då brevet skrevs. Han skriver emellertid att han har två halvsyskon, nämligen Gustav och Hedda Ulrika som är döttrar i faderns äktenskap med ”en Blankenfält” som han skriver. Att Brita Greta Blankenfjell (1743-1782) dog i barnsäng är han inte informerad om, inte heller om faderns ”oäkta” dotter Maria Danielsdotter. Detta är emellertid inget som nämns någonstans annat än i födelseboken för Arvika så det är inte så underligt.

Per uppehåller sig en del vid sina halvsyskons tidigare liv och hur de gifter sig ståndsmässigt i Närke. Han får även själv nytta av sina halvsyskons kontakter i Närke eftersom han vid 16 år ålder lämnar hemmet för att bo hos regementsskrivaren N.J. Ruus på Runnaby utanför Örebro, eller ”Ruusen” som han kallar honom.

I Närke kommer han för första gången i kontakt med sin halvbroder Gustav, som var inspektör vid Latorps Alunbruk. Även halvsystern Hedda Ulrika hade flyttat till Närke och gift sig med direktören Malmström. Dessa två halvsyskons öde kommer jag att beröra i en senare text som beskrive den grenen.

Slaktningen vid Leipzig

Per stannade i fyra år hos Ruusen och gick därefter – 1811, 19 år gammal - in vid Närkes regemente som underofficer. Han blev ganska omgående kommenderad i fält under befäl av kronprins Carl Johan och var med i slaget vid Grossbeeren, Dennevitz, övergången av Elbe vid Boüsenburg och Dessau, samt det som han själv kallar ”den stora slaktningen vid Leipzig och stadens intagande”. Armen tågade sedan till Holstein där man slöt fred med danskarna 1814. Nu var det inte nog med det utan han fick genast följa armen till Maastricht där man intog staden för att sedan göra detsamma i Bryssel. Sedan bar det till Norge där man intog Fredrikstad och även Fredrikshalds fästning. Per tackar gud för att han under alla dessa slag kunnat bevara en god hälsa då han dels tjänat som bataljonsadjutant dels under kompaniet. Efter fredsslutet 1817 då han var 25 år gammal, tog han tjänst som gränsridare vid tullverket där han blev kvar i 41 år till 1852 då han beviljades pension med bibehållen lön, som emellertid var ganska mager vid den tiden.

Per gifte sig 1818 med hustrun Maria Hultenberg (1780-1854), som levde till två år efter hans pensionering 1854. De fick tre söner och en dotter – Daniel (1818-1905), Carl-Gustav (1820-1870) och Olof (1822), samt dottern Maria (1826-1886). Hustrun Maria var änka och hade åtminstone två barn i ett tidigare äktenskap – Erik och Anders Pihlström. Pihlström var även Marias efternamn i husförhören under de första åren av äktenskapet med Per Styffe, men hon bytte sedan till sitt flicknamn. Maria var nämligen dotter till Petter Hultenberg och hans hustru Ingeborg Olofsdotter. Fadern var besökare vid tullstationen i Vingäng där Pers far Daniel Styffe var tullnär. Vid stationen i Vingäng arbetade också Marias förste man Anders Pihlström, även han som besökare.

Marias söner med Anders var 16 respektive 10 år äldre än Maria och Pers första son Daniel och flyttade snart från hemmet. Som Per påpekar levde alla hans egna barn kvar i Dalby socken och levde under mycket små omständigheter. Sonen Daniel var torpare, Carl-Gustav hemmansägare och Olof timmermärkare. Även deras ättlingar blev bygden, eller åtminstone Västra Värmland, trogna i generationer och var ofta jordbrukare eller kroppsarbetare. Två av Carl-Gustavs barn blev emellertid skomakare, ett yrke som sedan dyker upp även i senare generationer. Även i senare generationer blev de flesta bygden trogna. Ättlingar till äldste sonen Daniel var emellertid något mer äventyrliga och hamnade såväl i USA som i Jämtland och Gästrikland. I de flesta fall behöll man namnet Styffe även genom modersidan, men flera undantag fanns.

Snart efter hustruns död inleder Per ett förhållande med Ulla Halvardsdotter (1818-), med vilken han får tre barn – en son Per (1856-) och två döttrar, Gustava (1858-) och Elina (1862-1929). Ulla var dotter till Halvar Andersson Hult – troligen soldat – och hans hustru Kajsa Jansdotter. Per och hans första hustru Maria var vittnen vid Ullas dop, vilket för övrigt skedde samma år som Per och Maria fick sonen Daniel. Givetvis var Halvard och Kajsa vittnen vid Daniels dop. Per var då 26 år gammal.

Per skriver att han med nöd kan försörja sina tre minderåriga barn med Ulla. Han var 64 år gammal när Per kom till världen och 70 när sista barnet Elina föddes. Hans hustru Ulla var 38, respektive 44 år gammal. Pers förmåga att arbeta är liten och hans stolthet hindrar honom från att tigga skriver han. Han avslutar sitt brev med förhoppning att hans anhöriga och hans Gud skall ha överseende med hans brister och önskar de sina ”en god hälsa och det timliga goda”, om vilket han nyligen fått ett glädjande besked. Vad detta bestod i är osäkert, men man kanske får en vägledning genom den hyllningsskrift till Per som krigshjälte och karlakarl som man kan läsa i "Ditt och Datt – smärre uppsatser" av löjtnanten Wilhelm Edgren. Där berättas att, trots att han bara umgicks med sina framstående halvsyskon en kort tid i ungdomen, de och deras ättlingar vakade över den gamle släktingen och även gav honom visst ekonomiskt stöd.

Brevet som återfinns i Bromanderska samlingarna måste ha skrivits mellan 1862 då dottern Elina föddes och 1878 då Per avlider. Underligt nog stämmer inte Pers minne av dotterns födelseår överens med födelseboken, vilket tyder på att brevet skrivits snarare nära 1878 än 1862 då minnet har svikit honom om dotterns födelseår.

Reflektion

Man kan konstatera att livet för Elin Olsdotters ättlingar ekonomiskt sett inte blev så mycket annorlunda under de närmaste generationerna än för ättlingarna till pigan dottern Maria Nilsdotter. De levde ganska normala liv med undantag av sonen Petters äventyrliga krigarliv och Marias dotters utfattiga liv som kringflyttande piga. I båda fallen blev de sina hembygder trogna - Elins ättlingar i Dalby med omnejd och Marias med Eda som centrum. Min kunskap om nutida ättlingar till Maria, varav jag är en, är ganska detaljerad och där kan man konstatera att ättlingarna har kommit att ägna sig åt allehanda yrken. På Elins sida är min kunskap närmast obefintlig, men så långt jag sett har flera varit hantverkare, bönder och kompetenta musikanter och en ättling har jag funnit i den kände värmlandsförfattaren Torleif Styffe, var skrifter visat vägen till flera handlingar om den grenens historia.

Källor:

Bromanderska samlingen - Arkiv Digital
49 (0-9999) Bild 355 (AID: v28625.b355, NAD: SE/VA/50042)

Kyrkböcker från nuvarande Torsby kommun samt andra berörda Värmlandssocknar. I förekommande fall kan detaljerade källhänvisningar hittas på GeneaNet.

Dödsruna över soldaten Petter Styffe, samt andra skrifter funna på websidan "Nordvärmland - Från istid till nutid. Flera av texterna har skrivits eller sammanställts av Torleif Styffe

Vad gäller senare ättlingar har jag inte följt dem i originalhandlingarna utan hänvisar till Gäverts släktsida på MyHeritage. Dessa uppgifter kommer att kontrolleras med originalen efter hand och bör därför inte tas för sanning innan detta skett.

Övrigt:
Vinjettbilden är ett vykort från Dalby taget av Holger Strand och poststämplat 1985
Besökare är en lägre tulltjänsteman
Detaljer om denna gren, samt detaljerade källor finns på GeneaNet
Tidigare läsning:
En tidig text om Daniel Styffe
Daniel Styffes ättlingar - Maria Nilsdotters gren

Daniel Styffes ättlingar - Maria Nilsdotters gren del 2

Marta Olsdotter – min morfars mor

Marta Olsdotter var, enligt min mor, en ”gudagod” och mycket driftig kvinna. Hon gick under namnet Ol’Månssons Marta och hon gifte sig således med en namne till sin fader. Hon bodde mycket nära min mors hem då min mor var liten och spenderade mycket tid i familjen. Hon kom att bli involverad i en familjetragedi. Hon hade hällt upp hett potatisvatten i en skål - man sparade allt på den tiden. Det ville sig inte bättre än att vattnet välte över det endast ett år gamla barnbarnet Claes-Göran som fick omfattande brännskador. Läkaren som kom var emellertid berusad och gav en behandling som orsakade den lilles död. Detta hände 1920. Min mor var inte född ännu, men andrahandsberättelsen satte så stora spår i hennes medvetande att min yngre bror tre decennier senare fick andranamnet Claes-Göran.

Martas make Olof Månsson var troligen en något äventyrlig person som noterats som ”lösdrivande dräng” under perioder och även tillbringat vissa tider i Norge. Han avled 1915 och hans hustru 1927. Hans anor har gett mig själv och en medforskare närmast gråa hår utan att vi kommit särskilt långt då hans fader är okänd och hans moder i det längsta gäckade våra forskningsinsatser. När Olof Månsson hamnade som dräng hos bonden Olof Månsson på herrgården i Fjäll lyckades han emellertid inte bara röna respekt från husbonden utan också från dennes dotter som blev hans hustru. Kanske mindes bonden Olof Månsson sina egna strävanden som kringflackande fattig dräng. Eller kanske det helt enkelt var så att dottern Marta blev med barn och fadern tvingades acceptera den ofrivillige svärsonen.

Olof Månsson den yngre hade en son Olof i ett förhållande med Kerstin Andersdotter från Långelanda i Eda då han 1872 gifte sig med Marta Olsdotter. Trots noteringar i husförhören om tidvis osämja mellan makarna lyckades de avla sex barn varav min morfar Nils Olofsson (1887-1962) var den näst yngste. Eftersom det var i brytningstiden mellan olika namnskick har Olof Månssons barn valt ömsom namnen Olsson, Olofsson och Månsson och genom ingifte finner vi i senare generationer släktnamn som Holfeldt, Magnor och Brefält, samt från den ”oäkta” sonen till Olof Månsson släkten Bohlin.

Morfar

Mormor

Min morfar Nils Olofsson (1887-1962) var en stilig karl och en duktig arbetare som gifte sig med den några år äldre skönheten Augusta Eugenia Aronsdotter (1881-1965) från Holmedal – då kokerska på Noreborgs herrgård. Morfar var en tid kusk och privatchaufför till disponent Hansen på Noreborg och skaffade senare västra Värmlands första droska. Han berättade gärna hur han kört Fridolf Rudin och andra kända personer. Disponentens fru Hilde Fabricius Hansen kom senare att bli min gudmor, vilket var en ära som jag som liten uppskattade föga på grund av de årliga vattenkammade inspektioner som jag tvingades genomlida på den vackra, men skrämmande, Vistegården där de då bodde.

Min morfar Nils Olofsson var en viktig person i mitt liv, som lärde mig alla de färdigheter som en liten pojke bör kunna, som att handskas med hästar, skjuta med hagelbössa, fiska, fånga kräftor, ro en eka, slå med lie, klyva ved, förstå sig på trav, spela kort, samt att arbeta på en gård. Han avled alltför tidigt, vid 75 års ålder, i sviterna efter att ha blivit påkörd av en norsk bilist som glömt att det var vänstertrafik i Sverige trots att han befann sig flera mil in i landet.

Eftersom vi nu befinner oss i nära nutid skall jag beskriva släkten genom mina ögon, dvs. som en liten grabb, som jag var på den tiden jag vistades i västra Värmland på somrarna.

Släkten är stor och min mor hade 21 kusiner, 4 halvkusiner och minst 4 som endast var socialt betingade, men inte desto mindre ansågs vara kusiner. Jag tror min mor är den sista levande bland de "riktiga" kusinerna. Många av dessa umgicks vi med. Trots att jag var liten minns jag flera av dom.

Minstingen bland min morfars syskon Karl Gottfrid var gift med Jenny Johannesson och de hade döttrarna Ruth, Aina och Maja. Jag minns inte min mors farbror men döttrarna besökte vi ofta. Vad jag minns var alla barnlösa och mycket förtjusta i barn. Ruth var gift med Åke Björk och Aina med Gustav Brefält, medan Majas man hette Olle Merkel - han var rolig tyckte jag.

Ford Edsel

Min morfars något äldre bror Oskar var gift med Maria Öman och de hade dottern Dagmar och sonen Hilding. Dagmar var gift med Sven Svensson som var en elegant direktionschaufför på Norma projektilfabrik och körde en Ford Edsel. De var ett stillsamt, men barnlöst par, som det alltid var lika trevligt att besöka som liten. Hilding var en mer exotisk person som var bonde i Hälle. Vad jag främst minns av honom var att han körde det då ovanliga bilmärket Peugeot som han var mycket stolt över.

Peugeot 203 - 1950

Morfars syster Karolina gifte sig med Viktor Olsson. De hade sönerna Bertil, Folke och Ivar, samt döttrarna Märta och Karin. Bertil och hans hustru Signe minns jag väl. Han hade en tid i livet kört ambulans, vilket han var mäkta stolt över och bar därför skärmmössa med emblem resten av livet. Båda var snälla människor, som också var barnlösa och därför uppskattade när man som liten grabb kom på besök. Signe kokade emellertid bedrövligt svagt kokkaffe minns jag även fast jag var liten. Så hade de en stor Show show, som var deras ögonsten, samt två kanariefåglar.

Märta var gift Dahl i Gävle och hennes familj ansågs lite finare så dom hade man inte så mycket kontakt med. Dottern Karin och deras barn Kjell-Erik och Bibbi var emellertid goda vänner som vi hade kontakt med ofta. Sonen Ivar med hustrun Inger var kanske de närmaste vännerna, framför allt deras son Tommy som var en god vän med mig.

Sonen Folke och hans hustru Karin bodde i Blötberget, inte långt från Nora där jag växte upp så dem träffade vi då och då under min uppväxt. Mitt minne av dem var att de var mycket stora djurvänner – främst hundar älskade dom. Även de var barnlösa och uppskattade besök av småfolk som min bror och mig.

En stor släktgren emanerade från min morfars syster Maria som gifte sig med August Holfeldt och de fick nio barn. Mitt minne av dem är diffust. Dock minns jag den yngste sonen Bror, vars son jag undervisade i skolan i Charlottenberg och jag minns att fadern spelade gitarr och var en trevlig person även i en ung persons ögon. Jag minns också den äldste sonen Gustavs son Arne (min tremänning) som var frisör i Åmotfors och alltid klippte mig när jag var liten. Då måste man sitta stilla. Marias dotter Signe var god vän med min mor och hon gifte sig med Erik Magnor, Hans son Jan kom att bli en av mina bästa vänner under den tid jag arbetade som lärare i Charlottenberg i mitten av 1960-talet.

Min morfars bror Magnus kom att bidra med kanske de mest komplicerade släktingarna genom dels hans förhållande med Maria Johannesdotter, dels med Betty Björk. Underligt nog var man inte så noga med genetiken på den tiden utan synen på släktskap var väldigt vidsynt och socialt betingat. Således betraktar min mor ett antal personer som kusiner trots att de inte alls är så. De råkar bara vara avkomlingar till de två ovanstående kvinnorna i andra relationer. Senast jag träffade två av dessa mors "kusiner" var på min mors 90-årsdag. På den tiden kanske det var lite annorlunda, men när framtidens släktforskare skall reda ut kusinrelationer med dagens komplicerade sam-, sär- och kulbo, med åtföljande lager av verkliga- och plastföräldrar blir det inte lätt.

På liknade sätt umgicks mina föräldrar ofta under min barndom med en ”kusin” till min mor som jag nu insett faktiskt var tremänning till mig. Hon var dotterdotter till min morfars halvfarbror Olof som var gift med Inga Fredrika Hult. Olof var den son som Ol’Månsson hade innan han gifte sig med Ol’Månssons Marta. ”Kusinen” Milreds dotter Yvonne var en rolig lekkamrat till mig när vi träffades och hon blev också min första ”brud” iförda hatt, rock, slöja och krona och allt, samt stort allvar från kontrahenterna. Detta hände vid pass fem års ålder, en händelse som hennes far Sven Carlberg förevigade – passionerad amatörfotograf som han var.

För den som är intresserad av mer detaljerade minnen från förra seklets första halva kan jag rekommendera min mors nedtecknade minnen som finns på den här bloggen. Det är två texter, dels ”Minnen från min barn och ungdom i Norra By”, dels ”….Kriget kommer”. Båda är skrivna av min nu 91 år gamla mor, med mina kommentarer inom hakparentes. Båda är verkligen värda att läsa eftersom de ger en bra bild av en än mer svunnen tid.

Källor

Noreborgsmusiken där
 flera släktingar ingick

Den här texten bygger huvudsakligen på mina egna minnen, men vilar också på bidrag från flera av mina anättlingar, samt kyrkboksmaterial från främst Eda socken i Värmland.
Detaljerad släkttavla med källor kan läsas på GeneaNet



Vidare läsning

• Noreborg och Adolfsfors i Eda socken i Värmland av Tore Holfält
• Minnen från min barn- och ungdom i Norra By av Maywor Granath
• Fortsätting på min mors berättelse - Kriget kommer av Maywor Granath

Vinjettbilden visar min morfar och hans droska inför en utflykt med släkten till Värmlands Eda

TACK TILL: Christer Gustafsson som tillsammans med mig sökt Ol'Månsson anor, samt till Tore Hohlfält, som skulle kunna vara en tremänning, för att han rett ut komplicerade och inbillade släktförhållanden och bidragit med släktbilder. Bilder har också Thomas Carlsson (en tremännings son), bidragit med. När det gäller den norska grenen har jag litat till Charlotte Korsnes Hagens uppgifter på Geni. När det gäller Olof Olssons gren har Yvonne Molnberg och Peter Carlberg bidragit med uppgifter och bilder.