Att hjälpa, få hjälp och att lära sig

På senare tid har jag frågat er till råds i FB-gruppen ”Släktforskning för noviser” hur man skall se på personer som synes utnyttja andras hjälpsamhet på ett otillbörligt sätt.

Låt mig då först säga att ingen skall behöva känna sig träffad av detta om ni har ett ärligt intresse av släktforskning och en ärlig vilja att lära er så att ni på sikt klarar er själva och senare kan hjälpa andra. Det är första gången jag har observerat att någon gått över den osynliga gräns som ändå finns. Att inte kunna är något övergående och det är för att avhjälpa detta jag har startat gruppen. Fortsätt således att ställa frågor som är relevanta i förhållande till er kunskapsnivå, MEN ta även emot råd om hur ni själva kan lära er mer genom att ta del av kurser och om hjälpmedel och att själv lära sig söka i anvisade källor.

Det finns flera skäl utöver ovana till att man kan behöva hjälp – även elementär sådan – fast man gjort allt i sin makt att lösa problemet själv. Man kan som jag bo långt från svenska bibliotek och arkiv, man kanske inte haft råd eller möjlighet att köpa just den CD:n som man bara behöver just nu, eller ens kyrkbokstjänst saknar just den socknen eller den tjänsten som fattas för ögonblicket. Man kan också ha ”särskilda behov” som gör att man har problem med vissa delar av vår hobby och därför behöver lite extra hjälp ibland. Alla ni som behöver hjälp av dessa eller andra naturliga skäl skall fortsätta att fråga och så småningom, när ni blir duktigare, hjälpa andra. Jag anser emellertid att det viktiga är att vi alla försöker utveckla oss och tar de råd vi får även om det ibland är lättare att låta någon annan lösa vårt problem. I längden kan man inte lita till att andra bekostar alla hjälpmedel eller behärskar alla forskningsknep – på sikt måste man bygga upp en egen kunskap och skaffa en egen ”verktygslåda” och då ge lika mycket hjälp som man får.

”Annars tröttnar grannen på att låna ut sin gräsklippare och dessutom hålla med bränsle och slipa knivarna.”

I det specifika fallet jag diskuterat är personen INTE en nybörjare utan tvärtom erfaren och framställer sig i olika tidningsartiklar som halvprofessionell, men orkar tydligen inte med att lösa de triviala problemen själv. Flera av gruppens medlemmar vittnar om att hon motiverar sig med olika fantasifulla historier för att få hjälp, men att de anor hon söker inte alltid rör hennes egen släkt. Hon är dessutom ganska känd från kvällspressen som entreprenör inom vår hobby. Det akuta problemet för mig har varit att hon genom nya möjligheter i FB lyckats att gömma sin profil så, åtminstone jag, inte kan varken kommunicera med henne, utesluta eller blocka henne. Att som många föreslår, förklara gruppens syfte för henne låter sig således inte göras. Om man blockar gruppens administratör, som man aldrig har haft kontakt med, vet man troligen att man gör något olämpligt ändå. Problemet är emellertid nu löst och hon är inte mer medlem av vår grupp.

Det är viktigt att säga att det bara är andra gången ett sådant uteslutande skett under alla år. Den tidigare medlem kunde inte avhålla sig från att förolämpa andra medlemmar.

I en tidigare text diskuterade jag problemet många har att deras släktforskningsaktivitet kan läsas av deras FB-vänner. Tänk på att om ni använder någon av FB:s tekniker för att åtgärda detta så får ni inte göra det omöjligt för administratörerna i era grupper att nå er för kommentarer. I framtiden kommer jag därför att kontrollera alla nya medlemmar genom att ”hovra” över deras namn. Om inte deras profilbild visas då kommer jag att ignorera deras begäran om medlemskap.