Det var annorlunda förr – men knappast bättre

I mitt städningsarbete använder jag olika statistikfunktioner för att hitta orimligheter i mitt material. En funktion i Disgen gör det möjligt att se om kvinnor har gift sig och fått barn vid orimligt låg eller hög ålder. Ibland varnar den funktionen för felskrivningar, men snart fann jag ett stort antal barnäktenskap bland präster i mitt material, som inte alls var felaktiga.

Visst jag vet att man hade andra värderingar förr. Jag vet också att döttrar sågs som en politisk tillgång snarare än som individer – inget man i första hand skulle värna om, men ändå kunde jag inte låta bli att reagera på att en speciell präst stod som fader till de flesta flickbrudar i mitt släktträd under 1600-talet. Genomgående var också att han gifte bort sina unga döttrar med mycket äldre kollegor runt om i Mellansverige.

Salaprästen Uno Troili Troilius, eller Uno Trulsson som han hette av födseln hade åtta barn, varav fem döttrar och tre söner. Han var gift med den i släktforskarkretsar berömda Margareta Hansdotter Zebrozyntia, mera känd som ”Stormor i Dalom”. Margareta giftes bort första gången 1610 vid 16 års ålder med den 40 år äldre prosten i Leksand Elaus Engelbert Terserus. Hon gifte sig sedermera, ett år efter makens död, med ovan nämnde Uno Troilius.

Deras döttrar var följande:

Anna – hon giftes vid 15 års ålder 1636 bort med den 31 år äldre kyrkoherden i Stora Kopparberget Laurentius Nicolai Blackstadius – Lars Nilsson. Maken hade tidigare varit gift med kyrkoherdedottern Anna Hansdotter med vilken han fick 8 barn, varav ett var dödfött. Modern dog i sviterna efter ett missfall 1633. I äktenskapet med Anna Troilia avlades två barn Helena (1637) och Uno (1639).

Emfre – hon giftes vid 15 års ålder 1638 bort med den 46 år äldre kyrkoherden i Rättvik Olaus Andreae Dalecarlus – Olov Andersson. Maken hade tidigare troligen varit gift två gånger. Första gången troligen med biskopsdottern Margareta Rasmusdotter, andra gången troligen med kyrkoherdedottern Juliana Bellina. Med sin första hustru fick Olaus åtminstone 7 barn och med den andra åtminstone 4. Hustru nummer två dog några månader efter sista barnet födelse. Med Emfre fick han 4 barn, således totalt åtminstone 15 barn. Olaus var vid sista barnets födelse 70 år gammal och Emfre var 24 år gammal.

Elisabeth – hon giftes vid 14 års ålder 1638 bort med den 19 år äldre prästen, sedermera biskopen i Linköping, Johannes Elai Terseus – Jöns Elofsson. Johannes var hennes styvbroder och son till Elaus Engelbert Terserus i hans äktenskap med Anna Danielsdotter Svinhufvud. Elisabeth och Johannes fick 8 barn. Elisabeth dog i barnsäng vid sista barnets födelse. Johannes gifte om sig med den 33 år yngre prästdottern Maria Grubb. De fick 2 barn.

Sara – hon giftes vid 17 års ålder 1652 bort med den endast 14 år äldre kyrkoherden i Vingåker Markus Simming

Margareta – hon giftes vid endast 13 års ålder bort 1654 med den 33 år äldre kyrkoherden i Sala och faderns efterträdare Johannes Petri Arborgensis – Johan Petersson. Johannes hade tidigare varit gift med Brita Holstenia och med henne avlat 7 barn. Vid nedkomsten av det sista barnet dog Brita i barnsäng. Redan året efter gifte han sig med sin unga brud som omedelbart blev gravid och avled i barnsäng samma år som äktenskapet ingicks.

Troligen var det vanligare på den tiden med mycket unga brudar, men i hela mitt material på 15 000 individer finns endast 28 äktenskap där bruden är 16 år eller yngre och av dem är fyra rent politiska äktenskap från medeltiden. Dessutom var fyra rena felskrivningar av mig. Det mest extrema exemplet bland de korrekta uppgifterna är den norska prinsessan Ingeborg Håkonsdotter som trolovades med den svenska hertigen Erik Magnusson som ettåring och sedan gifte sig i Oslo 1312 vid 11 års ålder.

Andelen präster och främst familjen Troilius och till dem närstående är anmärkningsvärd. Då skall man ta med i beräkningen att jag har ett mycket stort antal präster i mitt material, men att någon utbredd förkärlek för flickbrudar inte återfinns i de andra familjerna.

Jag är också medveten om att traditionen/kravet att konservera prästänkor även gör att jag nog skulle finna många äktenskap där avsevärt äldre prästänkor gifter sig med mycket unga nyutexaminerade präster, med dessa unga män är ändå över tjugo år gamla och väl det. Trots det kan jag inte hjälpa att jag reagerar på hur livet för unga kvinnor kunde vara i vårt land på den tiden. Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur Uno Troilius betraktade sina döttrar när han skänkte dem som hustrur till kollegor i sin egen ålder.

Man har i släktforskarkretsar förundrats över och beundrat ”Stormor i Dalom” för hennes förmåga att gifta bort sina barn och styvbarn i sina olika äktenskap med personer av betydelse. Hon har genom detta blivit anmoder till ett otal betydelsefulla släkter i Sverige. Detta må var gott och väl, men med den här texten vill jag visa en annan sida av denna framgångssaga – den där man sätter sig in i en ung kvinna – knappt mer än ett barn – och hennes situation då hon gifts bort med gamla män, vänner till och ofta äldre än fadern. Trygghet är en sak, men hur blev kvalitén i livet utöver detta?

Källor: Västerås stift herdaminne, II:I 1600-talet, Gunnar Ekström, 1971.
Vinjettbild: Uno Troili Troilius