Gamla Svinhufvudsätten och Israel Petri Dalecarlus

I förra inläggget berättade jag hur Israel Petri Dalecarlus tar Svinhufvudsvapnet i sitt sigill. Det antas att det kommer från hans mor som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Hans mor var Chatarina Hansdotter och hans far Petrus Olai Salamontanus. Morfar är Hans Eriksson i Aspeboda. Hitillsvarande forskning har inte kunna visa på vilket sätt Israel Petris mor var befryndad med Svinhufvudsätten. Det fanns vid tiden två betydande gårdar några hundra meter från varandra i Aspeboda, nämligen Lilla Aspeboda och Gunnarsbo. Gunnarsbo ägdes av 1490-1500 av Hans Lambrechtsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. De hade två söner Jacob och Erik Hansson Westfal samt en dotter Gertrud. Erik Hansson var en av Gustav Vasa mycket betrodd man och valdes till Bergsfogde och Domare 1525-1530, medan brodern Jacob figurerade i motståndet mot Kungen. Jacob Hansson ägde Gunnarsbo 1530 men gården konfiskerades av Kungen 1533 på grund av inblandningen i de olika dalaupproren. Han återfick emellertid gården 1542. Vid tinget i Tuna socken 1545 bjöd han ut gården och Peder Hyulmakare antog budet. Vid tinget efterföljande år visade det sig att Peder Hyulmakare inte förmått erlägga köpeskillingen varför gården återgick i Jacobs ägo. Gården bjöds inte ut vidare utan förblev i Jacobs ägo åtminstone till 1559. Mellan 1560 och 1571 ägdes gården av Hans Eriksson – som troligen var Israel Petris morfar - som omnämns som en mycket rik man och taxerades för stora summor i Älvsborgs lösen 1571. Lilla Aspeboda ägdes 1491-1524 av Lyder Henriksson och Agneta Jeppesdotter Svinhufvud, syster till Birgitta. 1524 säljer Agneta gården till systersonen Erik Hansson Westfal. Inga försäljningar utom släkten är registrerade i Domboken. Dock vet man genom noteringar från en arvstvist att Jöran Eriksson ägde gården 1563-1588. En hypotes, som hittills inte kunnat beläggas, har varit att Hans Eriksson, är son till Erik Hansson och därmed sonson till Birgitta Jeppersdotter. Jacob Hansson skulle då vara hans farbror. Tidigare har inga dokument visat på detta släktskap. Jöns Pederssons Dombok visar emellertid att i flera ting i Tuna socken uppträder Hans Eriksson och Jacob Hansson i gemensam sak. 1549 förde de talan mot Erick Persson i Roma som fått två silverskålar i pant för 26 marc. Erick hade sedan lämnat dessa vidare mot en högre pant vilket Hans och Jacob protesterade mot. Det avgörande dokumentet finner vi emellertid i samma Dombok från 1552. Den lyder omskriven till nutidssvenska:”Lasse Seffredson kom till tinget och böd ut en täkt som Bengt Skrivare hade i pant av Erik Hansson. Då kom Hans Eriksson fram med två efterkommande beskedliga män, Nils Hansson och Jacob Hansson, som vittnade att Morten Skinnare tog dessa fyra – namngivna – Nils Hansson, Jacob Hansson, Peder Andersson i Kniva och Jöns Nilsson till sina egna vittnen på att han gav tillbaka ovan nämnda täkt till Erik Hanssons barn. Sedan vittnade Anders Persson i Götegården att han hade fått Konungslige Maij:ts allra värdigaste, allra nådigaste herres brev där på, att hans nåds herre hade efterskänkt Erik Hanssons barn alla skulder till Morthen Skinnare. Ärendet sköts upp eftersom Bengt Skrivare inte själv var närvarande. ”Detta dokument gör det mycket troligt att Hans Eriksson var son till Erik Hansson i Aspeboda och förklarar därmed hur Israel Petri Dalecarlus var befryndad med den gamla Svinhufvudätten i Dalarna. Någon annan rimlig förklaring till varför Hans Eriksson tillsammans med Jacob Hansson skulle engagera sig i arvet efter Erik Hansson är inte trolig. Att Israel Petri tar ett Svinhufvud i sitt sigill kan tyckas förmätet eftersom detta sköldemärke därmed skulle ha ärvts två gånger i kvinnligt led, först genom hans morfars farmor Birgitta Jeppesdotter, sedan genom modern Chatarina Hansdotter. Nu har detta varit ganska vanligt historisk eftersom båda adliga ätterna Svinhufvud av Vestergötland och Svinhufvud av Qvalstad ärvt sina sköldemärken i flera led på kvinnosidan.

Källor och kommentarer:Västerås Stifts Herdaminne
Jöns Pedersson Dombok 1544-1559
Älvsborgs lösen
Enligt Landskapslagarna var man tvingad att utbjuda gården 3 ggr inom släkten innan den kunde övergå i annan släkt ägo, s.k. hembud. Därför var alla utomståendes köp tvungna att tas upp vid tinget.
Jöran Eriksson var troligen en yngre bror till Hans Eriksson.
Intygas i tingshandling 1633 av sonen Capellanen Jören i Sundborn även känd som kyrkoherden Georgius Georgii Asperus, 1588-1657.
Bengt Skrivare var en myndighetsperson som bevakade panter och andra skuldehandlingar.
Mårten Skinnare var verksam främst under 1520-talet och jämte Nils Månsson och hans son Måns Nilsson tidens mest betydande penningutlånare. Han stod till en början högt i gunst hos konungen. Han föll emellertid i onåd och alla hans egendomar konfiskerades, då han 1529 stod i förbindelse med de upproriska Västgötaherrarna.