Komplettering, restaurering och underhåll

Jag har ju inte släktforskat i så väldigt många år och jag var fullständig novis när jag startade. Inte fanns det tillgång till särskilt mycket nybörjarhjälp på den tiden heller, speciellt inte om man inte hade en förening nära sig. Nu har jag emellertid byggt upp ett släktträd med över 15 000 personer och tillväxttakten har avstannat avsevärt. Det finns fortfarande en del lösa ändar att utforska i släktträdet, men var och en av dom kräver oerhört mycket arbete eftersom de endera är så långt tillbaka i tiden att kyrkböckerna inte räcker dit eller att familjerna är så obetydliga att inga dokument finns om deras liv och leverne. Ibland är det också kvinnor som är födda i en annan socken, vilken inte är angiven i husförhöret och det blir som att leta efter den berömda nålen i höstacken. Hur som helst så blir de källor jag måste söka i så svårtillgängliga och så svårtydda att min kompetens inte räcker till. Ibland är de inte ens tillgängliga för mig som bor utomlands. Vad återstår då? Skall jag lägga ned min hobby och inse att jag inte kommer längre?

Tvärtom har jag insett att jag har oändligt mycket arbete kvar att göra för att bli nöjd med min släktforskning. Följande problem står jag inför.

Felaktigheter: Även mitt senare material, men i synnerhet mitt tidiga material innehåller felaktigheter (nybörjarfel) även där jag inte tror jag skall finna dom. Se flesta fel är stavfel och skrivfel, men en del är riktiga forskningsfel – en del grova.

Dubbletter: Dessa förekommer dels på grund av att jag inte varit uppmärksam, men oftast på grund av anförluster.(1) Speciell under senaste året när jag fört in flera hundra personer från den svenska adeln. Där är anförlusterna oerhört frekventa och för att göra det riktigt svårt var fantasin vad gäller förnamn ganska liten bland dessa familjer. Männen kunde heta Nils eller Simon i generation efter generation och då är det lätt att villa bort sig även om dokumentationen är både fyllig och tillgänglig. När man sedan gifter sig kors och tvärs mellan några få familjer där även kvinnorna har samma namn i generationer blir det knivigt.

Källor: Jag har ett speciellt problem med detta eftersom jag i början, dels var oerfaren/okunnig, dels använde Genline – numera Ancestry. Genlines adresser överensstämmer inte alltid (nästan aldrig faktiskt) med adresserna i Arkiv Digital och NAD, vilket gör att jag nu försöker leta rätt på alla gamla källor och ge dem konsekventa och allmängiltiga adresser, som kommer att vara hållbara i framtiden.(2)
I början använde jag även andra källor än kyrkböckerna – ofta Disbyt, men också uppgifter från privata släktträd. Fastän jag la mig vinn om att använda uppgifter från erkända släktforskare visade det sig att de ändå innehöll ganska många fel. Av bekvämlighet angav jag ofta släktforskarens namn som källa. Nu måste alla dessa ofullständiga källor bytas ut mot riktiga källhänvisningar. Dessutom måste jag kolla riktigheten av uppgifterna jag fått/lånat från andra. Felaktigheter uppstod oftast då forskaren använt födelseuppgifter från dödsnotiser eller husförhör. I ganska många fall var dessa inte i överensstämmelse med födelsenotisen.(3)

Kompletteringar: Jag har som ambition att ha vinjettbilder till mina anor där det är möjligt. Helst vill jag ha ett porträtt, men ett bomärke, vapen, sigill, namnteckning eller liknande kan också duga.

Vidare vill jag gärna ha någon form a biografi där detta är möjligt, eller åtminstone någon liten notering. Det innebär ett stort arbete att finna sådana texter som jag kan lita på. SBL, ÄSF, Stamtavlor på CD-rom, Wikipedia, historiska websidor, uppslagsverk, herdaminnen, lokalhistoriska skrifter och sidor, domböcker, dödsnotiser eller dödsrunor är några av de källor som jag använder.(4)

Systematik och redskap i renoveringsarbetet

En del av ovanstående kan jag få hjälp med. DISGEN har ett utmärkt hjälpmedel för att finna dubbletter. Problemet är emellertid att programmet är lite okänsligt när det gäller patronymikon.(5) Alla Petter Nilsson som är födda inom ett ganska stort tidsintervall misstänks nämligen vara dubbletter. En annan frekvent övertolkning är när den förstfödda Kerstin Carlsdotter dör ung och en dotter två år senare får samma namn. Dessutom är det som att balansera på gränsen till en avgrund när det skall rättas till. Tänker man det minsta fel går det åt pipan och man förlorar en hel släktgren. Man måste ta frekventa back-uper (kan man säga så?) för att vara på den säkra sidan.

GeneaNet har ett utmärkt hjälpmedel för att finna inkonsekvenser som att modern är 110 år när hon får barn eller att hon är född efter sonens födelse. Sedan är det bara hårt arbete som gäller för att rätta till felet.

Det svåraste är emellertid att hitta ett system för hur man skall korrekturläsa och rätta. Efter bara några generationer har jag villat bort mig totalt i Disgen och vet inte vilka anor jag kollat och inte. Inte är det så lätt att komma ihåg var man slutade kvällen innan när ögonen föll ihop av sig själv heller. Disgen har en funktion som hjälper till. Man högerklickar på personen och väljer kommandot ”Till listan över senaste personer” eller klickar Ctrl+1. Då hittar man tillbaka när man fortsätter.

Nu har jag även funnit ett sätt att kunna beta av alla anor systematiskt. Jag skriver ut mitt träd med det program som jag använder för att skriva ut släktböcker. I mitt fall heter det TCGR.(6) Jag skriver ut en rapport i PDF-format,(7) som innehåller det jag vill kontrollera. På så sätt ser jag exakt hur det färdiga resultatet blir. Ofta består nämligen felen av felaktiga radbrytningar, tomrader eller sär- och hopskrivningar som uppstår vid överföring från släktforskningsprogrammet till PDF-filen. Sådant kan man inte se i sitt släktforskningsprogram utan först när det kommer som en obehaglig överraskning i den färdiga utskriften. För att inte det skall bli alltför mastigt skriver jag ut en gren, eller kanske del av en gren, åt gången. På så sätt blir det överkomligt. Jag öppnar nu filen i Acrobat Reader på min iPad och kan där korrekturläsa. På min dator har jag mitt släktforskningsprogram öppet (Disgen) och kan nu rätta allt eftersom jag hittar felen. TCGR presenterar anorna generationsvis så jag får söka rätt på personerna en efter en i Disgen, men det är enkelt. Acrobat Reader (8) har en mängd korrekturläsningsfunktioner, men den viktigaste är att jag kan stryka för med märkpenna där jag slutade på kvällen. Nästa gång jag öppnar filen öppnas den där jag slutade så jag vet alltid hur långt jag har kommit.

Ofta behöver jag ju Internet, AD och andra källor för att kontrollera där det blivit riktigt tokigt eller där jag skall föra in rätt källhänvisning. Nu händer det ju ofta att jag upptäcker nya fakta när jag läser originalfilen i AD och då kliar det i fingrarna att komplettera. Det gör jag också inom rimliga gränser, men man får vara försiktig annars gräver man lätt ned sig i nya detaljer och då blir man aldrig klar med rättningen. Jag gör en notering och återkommer senare.

Eftersom jag vill ha min offentliga fil på GeneaNet så aktuell som möjligt laddar jag ned nya rättade versioner nästan dagligen. Då uppstår en liten egenhet. GeneaNet tillåter, till skillnad från de flesta nättjänster, att man uppdaterar sina träd utan att man därför förlorar länkar till bilder och dokument. Dock blir GeneaNet lite vilset när den nya Gedcomfilen (9) innehåller personer som de inte känner igen eftersom jag kanske har korrigerat stavningen i namnet eller gjort någon annan detaljändring. Då undrar programmet vilken person jag avser skall länkas till den bild som jag lagt in tidigare, eftersom det inte stämmer med trädet jag laddade upp för ett par dagar sedan. Återigen får man tänka till så det blir rätt.

Anmärkning: Texten bygger på erfarenhet av de program och tjänster som jag använt – Disgen, Disbyt, Genline (upphör inom kort), Arkiv Digital, TCGR, Geneanet och Adobe Acrobat Reader. Motsvarande erfarenheter och tillvägagångssätt är giltiga, i modifierad form, för användare av andra lösningar.

Noter:
1) Anförluster uppstår när personer med, en eller flera, gemensamma anor gifter sig. Om man närmar sig en sådan gemensam ana via två vägar är det ofta så att man för in anan i fråga två gånger och då uppstår dubbletter. Anta att två kusiner gifter sig. Eftersom de har ett gemensamt mor/farföräldrapar kan det lätt bli så att detta par förs in två gånger om man inte observerar att personerna är kusiner. Det äldre svenska namnskicket gör också att detta är svårt att observera.
2) Skälet till att Genlines och Arkiv Digitals adresser inte överensstämmer beror på att de fotograferats från olika källor. Genline/Ancestrys material har fotograferats från de så kallade mormonfilmerna, vilka är en avbildning av originalböckerna, som getts en egen indelning. Arkiv Digital har däremot fotograferat originalböckerna direkt. De adresser AD har överensstämmer således med de original som finns. I AD:s adresser finns också hänvisning till arkivhållaren – Riksarkivet (NAD) – vilket gör att man kan återfinna materialet även om AD skulle upphöra.
3) Uppgifter om födelse från födelseboken har alltid högre sanningsvärde än andra uppgifter. Samma sak gäller uppgifter i dödboken om förhållanden vid dödsfallet.
4) SBL=Svenskt biografiskt lexikon. Finns tillgängligt på http://sok.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx
ÄSF=Äldre Svensk Frälsesläkter. Kan köpas från Riddarhuset
Herdaminnen – genealogier över präster från svenska stift. Finns tillgängliga på bibliotek och arkiv.
Domböcker – Ingår i ArkivDigitals utbud
5) Med patronymikon menas det namnskick som var förhärskande i Sverige fram till 1800-talet. Det innebär att barn får efternamn från sin fader. Söner till Nils får namnet Nilsson och döttrar Nilsdotter. Dessa namn följer personen hela livet och ändras inte vid kvinnans giftermål.
6) TCGR=The Complete Genealogy Reporter är ett mycket kraftfullt släktboksprogram som kan generera rapporter på många språk. Programmet tolkar Gedcomdata och omformar dem till en berättelse på önskat språk - narration. Egna språkinställningar kan göras av den avancerade användaren.
7) PDF=Portable Document Format är ett filformat som ger stor kontroll av att dokumentet förblir oförändrat vid överföring eller utskrift. Det är emellertid normalt svårt att redigera på det sätt som ordbehandlingsformat låter sig göras.
8) Adobe Acrobat Reader är ett gratisprogram för att läsa PDF-filer
9) Gedcom är ett filformat som gör det möjligt att föra över genealogiska filer mellan olika program. Det är egentligen en enkel textfil som kan läsas och editeras med vilken enkel textredigerare som helst. Om man ändar namnet på filen från namn.ged till namn.txt låter det sig göras.

Ett radikalt steg

Jag har tråkigt nog tvingats ta ett radikalt steg för att förhindra andra att ta del av mina släktforskardata på Internet.

Eftersom jag tycker det är praktiskt har jag haft versioner av mitt släktträd både på MyHeritage och Ancestry. Det är framför allt möjligheten att kunna ta fram mitt släktträd på min surfplatta när jag träffar andra forskare eller släktingar, som jag funnit praktiskt. Både MyHeritage och Ancestry har mycket fina sådana Appar, medan min huvudsakliga service GeneaNets App fortfarande är ganska rudimentär.

Problemet är, som jag nämnt tidigare, att det inte utan stora nackdelar går att uppdatera mitt träd på MyHeritage och Ancestry om man vill göra det med en Gedcom-fil. Jag är nämligen inte beredd att byta till deras egna släktforskarprogram även om det skulle lösa problemet och de är väldesignade. Med så många poster som jag har är jag nog tvingad att stanna kvar med mina data hos Disgen. 

Att mina träd på MyHeritage och Ancestry är ett år gamla och innehåller både felaktigheter och inaktuella data generar mig inte själv, men det generar mig däremot att mina data kopieras hejvilt utan kontroll av riktigheten. Ändå har jag på alla tjänster jag använder skrivit en ”disclaimer” som säger att mitt träd är ett privat arbetsmaterial som inte skall kopieras utan att man i varje situation kontrollerar riktigheten i källorna.

Vad jag nu gjort är att radera mitt träd på MyHeritage och stängt av sökmöjligheten på Ancestry. Att jag inte raderat mitt träd på Ancestry beror på att de inte på samma aggressiva sätt som MyHeritage uppmanar till och förenklar kopiering av data. På GeneaNet är mitt träd fortfarande sökbart, men där kan jag enkelt uppdatera hur ofta jag vill och lägger dessutom all min energi på att korrigera alla fel som smugit sig in.

Som jag nämnt tidigare är Geni ett kapitel för sig eftersom mina data har hamnat där mig oförskyllt och det kan jag inte göra något åt. Om ni finner felaktiga uppgifter i mitt namn där så ber jag er komma ihåg att det inte är jag som lagt in dom.

Jag har även mina data på Disbyt och även där är uppgifterna i många stycken inaktuella. Så snart jag rensat bort alla felaktigheter med hjälp av GeneaNets felsökarfunktion avser jag att skicka en ny version till Disbyt. Under tiden vill jag be alla som hittar gemensamma anor med mig att först och främst kontrollera om mina uppgifter är riktiga, i andra hand ta personlig kontakt via mail eller via Facebook och framför allt kopiera inget okritiskt.

Till alla nybörjare vill jag påpeka att det inte är släktforskning att söka sina anor i olika anbytarprogram på nätet. Släktforskning skall alltid ske i originalskällorna, dvs. kyrkböcker, mantalslängder, domböcker, folkräkningar, skattelängder och i annat arkivmaterial. Andra källor som har ganska hög tillförlitlighet trots att de inte är originalkällor är nyare herdaminnen, Riddarhusets material, universitetsmatriklar, Svenskt Biografiskt Lexikon, sammanställningar av döda under 1900-talet, samt de indexerade sammanställningar som vissa föreningar säljer.

Anbytarprogrammens främsta nytta är att förmedla vad andra forskare föreslår, samt ge möjlighet till personlig kontakt för att gemensamt lösa forskningsproblemet.

Forskning i min fars matrilinjära rötter - några ytterligare erfarenheter

Om ni följt mina råd om hur man söker sina matrilinjära anor har ni säkert kommit en bit längre bakåt i tiden. Om ni bara har tillgång till kyrkböckerna på nätet har ni nog återigen kommit till vägs ände. Nu är det ju så fint ordnat att det finns forskare som är mycket duktigare än vad vi är. Det finns dom som har tillgång till helt andra källor och det finns dom som kan läsa gammal handskrift som om det var recept på inlagd sill. Dessutom finns det oerhört envetna personer som orkar gå igenom hela födelse- och dödböcker, sida för sida och på så sätt hitta anor som inte går att finna på något annat sätt eftersom det inte finns hänvisning till dom i några husförhör. Ofta är nämligen födelse- och dödböckerna mycket äldre än husförhören. Många gamla husförhör uppger heller inte födelseår. Det finns personer som nagelfarit liggarna för Älvsborgs lösen, som studerat alla mantalslängder, alla landskapshandlingar och dessutom förmått tyda de oerhöra textmassorna i domböckerna. Dom har gått igenom alla dom där kyrkohandlingarna som vi vanliga dödliga inte ens vet vad dom är till för. Dessutom har dom läst all litteratur från trakten, lusläst alla nedtecknade Svenska antavlor och suttit timmar i olika arkiv. Dessa duktiga och envetna forskare har ofta kommit längre än du och jag mäktar med. Tänk om vi kunde ta del av deras resultat. Nu kan man faktiskt ofta göra det i vår moderna tid. Oftast har dom publicerat sina rön på internet så det är bara att hitta knep för att hitta dom. Det finns inga färdiga metoder att hitta all den information som kan finnas om våra anor på nätet, men låt mig ge några tips om hur man kan gå tillväga. Mer tips här. Givevis börjar man med att söka på namnen på de anor som man är intresserad av. Ett bra sätt är att låta namnet följas av socknen eller födelseår eller båda. Han man tur hittar man någon annan som har forskat på ens ana. Ett knep jag använder som ofta är än mer effektivt är att söka på byn och/eller gården. Folk rörde sig ju inte så mycket förr och dessutom var många släkt med varandra inom en by så det brukar ge resultat. Börja gärna med väldigt specifika sökord som Margareta Ersdotter, Svartälvstorp Grythyttan 1723. Ger det igen träff kan man variera sig på olika sätt tills dess man hittar något intressant. För varje ord man tar bort blir sökningen bredare. I sökningen ovan bör man prova med namnet Greta och Eriksdotter också. Det finns lite olika typ av fräffar man kan få. Har man tur har någon på Anbytarforum diskuterat den ana man är intresserad av. I sådana fall kan man få väldigt fyllig och korrekt information. Ibland finns det artiklar på Rötter som är relevanta. Lokala släktforskarföreningar kan ha publicerat texter - dessa föreningar är för övrigt ofta riktiga guldgruvor. Det är också vanligt att det finns publicerade antavlor av olika forskare som berör ens ana indirekt. I vissa fall hittar man ett riktit proffs som verkligen ägnat sig åt källforskning och då kan man lägga flera generationer bakåt till sin tavla. Ibland hittar man gamla dokument som nämner ens anor eller kanske uppsatser av hembygdforskare. Genom sökning på Svartälvstorp Grythyttan hittade jag en riktig pärla. Det var en amerikans sajt som heter History of an American Family och är en sajt som man bör besöka bara för att den är så oerhört välgjord. Det visade sig att min fars mm mm mm mormor var en gemensam ana med den släkten och jag kunde inte bara lägga till ett par generationer bakåt utan fick också en helt ny gren av anättlingar som landade i USA. Ni kommer också att få en massa träffar från kommersiella släktforskarsajter som bara fyller i det namn ni sökt efter i sitt träffresultat och låtsas att det finns något att hämta hos dom. För att ta reda på att det är ett blindskott måste man anmäla sig och betala en summa pengar. Nu skall man inte ta allt man hittar på nätet för sanningar. Det finns dom som har en oerhörd förmåga att hitta anor ända bort till Kristi födelse och alla är dom grevar, baroner, härförare och kungar. Ni märker ganska snart om en sajt verkar seriös, men ändå måste ni kontrollera alla uppgifter själva. Då undrar ni kanske vad ni har för nytt av att söka på nätet efter andras resultat om ni ändå måste gå till källorna själv. Det skall jag förklara. Ofta har någon genom att plöja igenom sida efter sida i kyrkböckerna hittat en födelsenotis eller dödsnotis. Det kan ha tagit personen timmar av arbete. För dig är det bara att se vad forskaren kommit fram till och kontrollera om det verkligen finns där. Om vi tar domböckerna som ett annat exempel så är det få som kan eller orkar läsa dessa i original. Om man däreremot får reda på att det står si och så där och där kan man ganska enkelt - nåja - kolla om detta stämmer. På samma sätt är det lättare att tolka en handskrift om man vet vad det står där - men se upp så ni inte önsketolkar texten. Nu kan man inte hitta allt på internat genom att söka med hjälp av Google. Man hittar exempelvis inte det som finns i DISBYT. Om man emellertid har DISGEN finns det en funktion som söker i DISBYT. Annars är det en bra idé att bli medlem i DIS. När det gäller mer udda källor som Älvsborg lösen, mantalslängder och landskapshandlingar får man bekväma sig att gå till arkiven och leta rätt på rätt volym och se om man kan tolka det som står där på samma sätt som ens källa har gjort. Det är naturligtvis oerhört mycket enklare att hitta rätt uppgifter om någon har gått före och visat på var uppgifterna finns att läsa. Skulle det nu vara så att man inte har möjlighet att kolla källorna så får man göra en bedömning hur tillförlitlig forskaren i fråga är och sedan avgöra om man kan ange denne som källa med hänvisning till vilken originalkälla han/hon hänvisar till. Ur vetenskapligt hänseende är detta fullt korrekt eftersom det gör att någon annan senare kan kontrollera dina uppgifters riktighet. Med hjälp av de här metoderna har jag faktiskt på kort tid lagt 3 generationer till min fars matrilinjära släkttavla och åtskilligt fler på utvikningar på såväl fädernet som mödernet från den räta linjen. Jag har dock inte hunnit kolla alla källorna ännu, men det får ta den tid det tar. I vissa fall måste jag besöka ett bibliotek nästa gång jag är i Sverige.

Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän – Anders Finne, Anders Jonsson Sågmester och Stor Hemming Andersson

När jag slöläste i Vadfors avskrifter av domböckerna från Grangärde fann jag av en tillfällighet en notis om Anders Finne i Starebodha. Jag hade inte väntat mig att hitta något om honom i domböckerna över Grangärde eftersom Starbo ligger i Norrbärke.

I domboken för Dalarna 3 mars 1548 kan man läsa följande berättelse:

Det hade tydligen varit så att Anders Finne några år tidigare i Marnäs råkat i gräl med en Olof Jonsson. Det blev handgemäng och olyckligtvis skadades Olof så allvarligt att han dog. Anders ville nu genom ombudet Lasse Persson i Ludvika ansöka hos nämnden om fribrev för sitt brott som han ansåg sig ha sonat. Anders hade till de efterlevande och änkan utbetalat 5 laster järn, en silversked på 5 lod för tre sengerån. (Som påpekas nedan av Ralph avser ordet "sengerån" otukt med en annans kvinna.)

Olof Jonssons bror Erik yttrade sig då på sina egna och broderns barns vägnar och intygade att böterna hade betalats i gängse ordning och varit helt i sin ordning. Han hade därför inget att invända mot att Anders skulle få ett fribrev. Han garderade sig emellertid med att det förutsatte att Anders inte hyste något groll mot familjen för det som varit utan stod vid sitt ord och inte hade några tankar på hämnd.

Nämnden fann att Anders hade betalt sina böter i laga ordning och eftersom inget uppsåt fanns bakom dråpet ansåg man sig kunna ge honom det fribrev han önskade. Detta var också helt enligt rikets lag. Man betonade också att Edsöresbalken föreskrev att Olofs familj på inget sätt fick jäklas med Anders och vare sig själva eller genom ombud skada eller konspirera mot Anders i framtiden.

Jag är speciellt intresserad av Anders Finne i Starbo eftersom han är min äldsta ana i rakt nedstigande led i 15e generationen. Han är således min ff ff ff ff ff ff ff far. Han invandrade från Finland där han föddes ca 1500 och avled ca 1570. Han bodde på Gammelgården, eller Finngården som det också kallades i Övre Starbo i Norrbärke socken i Dalarna. Som det ofta blev på den tiden fick han heta Finne eftersom det var för krångligt att skriva och uttala det finska namnet. Vem han var eller varifrån han kom är såldes höljt i dunkel.

Att han etablerade sig väl i bygden kan man framför allt se av hans efterkommande. Hans sonson var den kände Anders Jonsson Sågmester f. ca 1570, d. ca 1645, som fick kungligt privilegiebrev 1611 av Gustav II Adolf att anlägga en hytta i Skissbäcken. Det anses vara vändpunkten för Västra Silvbergs silverhantering och början till dess betydelse som centrum för järnhantering.

Än mer intressant, om än på ett lite absurt sätt, var Anders Jonssons son Stor Hemming Andersson. Han var byggmästare och konstmästare och en verklig pamp i alla dess bemärkelser. Domböckerna från tiden är fyllda av hans eskapader. Som ung berättas det att han byggde en gruvkonst som skulle invigas av konungen. Han blev emellertid inte inbjuden till invigningen, vilket gjorde honom så förargad att han borrade hål i pumpstocken så konsten inte fungerade vid invigningen. Han kom emellertid till undsättning och lovad ordna allt medan herrskapet gick till kyrkan, vilket han naturligtvis gjorde.

Henning verkade inte ha fruktat vare sig gud eller djävulen. Hans eskapader med fruntimmer var en visa i nämnden och då man inte fick någon rätsida på Hennings skörlevnad fick kyrkan och konsistoriet i Västerås rycka in och utdöma både böter och kyrkostraff. Henning rättade sig emellertid inte varpå han anklagades för förakt mot Guds ord och kyrkoämbetet. Henning genmälde då att ingen Prädikant hade rätt att stämpla honom som syndare utan endast Apostelen Paulus själv, inför vilken han förnekat sin synd och tillika inför hela församlingen och fyra visiterande prästmän som varit närvarande. Vid tinget 1657 bötfälldes emellertid Hemming för hor trots att han tog hela socknen till bevis på sin oskuld.

Det här var bara ett ringa axplock ur den räcka av rättsfall som Hemming var inblandad i, både av moralisk och ekonomisk art. Han föreföll ändå ha behållit sin position i socknen trots alla affärer som han var inblandad i.

Hemming var alltså konstmästare, vilket innebar att han byggde konstgångar eller gruvkonster som det också hette. Man hade ju behov av kraft för att pumpa upp vattnet ur gruvan för att den inte skulle fyllas av det inströmmande vattnet från sprickor i berget. Kraft fanns endast att tillgå i form av vattenkraft eller så kallade vandringar som drogs av hästar eller oxar. Konstgångar var ganska fantastiska mekaniska konstruktioner som hade som uppgift dels att överföra den cirkulära kraften från ett vattenhjul eller en vandring till horisontellt och vertikalt verkande krafter, dels att överföra denna kraft över stora avstånd. Det vattenhjul eller vandring som gav kraften låg ju ofta långt från gruvan och gruvan var dessutom djup. Att konstruera dessa konstgångar och dessutom de pumpanordningar som de skulle driva i gruvan var ett avancerat ingenjörsarbete.

Om någon läsare har kompletteringar eller rättelser är jag tacksam, men framför allt vore det intressant om någon har uppgifter om Anders Finnes ursprung.

Källor

Uppgifterna är dels tagna från Kjell Vadfors avskrifter av domböcker från Grangärde, dels från boken ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”.
Släktskapet är verifierat genom studier av kyrkoböcker för Grangärde socken.

Uppgifterna om gruvkonster kommer ur egen fatabur som uppvuxen i hjärtat av Nora Bergslag.

Bilden föreställer Pershyttans gruvkonst och kommer från Wikipedia

När källorna sinar ... eller vem var Hans Widichsson i Persbo?

Jag känner en viss leda över att traggla mig igenom husförhör och dödsböcker. Likaså är det urbota tråkigt att leta sig igenom DISBYT efter någon som har samma ana som jag. Jag börjar bli lite trött på släktforskning och behöver göra något nytt. Det skulle vara kul att kunna gå på biblioteket eller Landsarkivet eller någon annan stans där det finns riktiga dammiga ursprungsdokument. Nu är det ju så att jag i likhet med många andra inte kan göra det. Jag bor utomlands, men många bor i Hotaheiti ute i norrlandskogarna eller har svårt att ta sig till de större städerna av andra skäl så då får man rätta sig efter sina förutsättningar. Sagt och gjort – jag tar fram skivan av Kjell Vadfors över Norrbärke och Grangärde, där jag har massor av släkt. Kanske man skulle läsa lite i domböckerna för att se om det finns några maffiga grejor att gotta sig åt. Jag börjar således läsa sida efter sida som om det vore underhållningslitteratur. Släktforskare är ibland lika galna som golfare och jag råkar vara bådadera! Jag letar inte efter något särskilt, men alltid lär man sig något.

I den av Kjell Vadfors upptecknade Saköreslängden för Grangärde 1605 kan man läsa att Hans Widichsson i Pedersbo fick böta 1200 osmundjärn för förbudsbrott uppdelat så att 800 skulle tillfalla kronan, 200 tillfalla kyrkan och 200 tillfalla domaren. Vad innebär detta och vem är Hans Widichsson. Namnet förefallen mig bekant.

Genom att söka på förbudsbrott med hjälp av Google finner man att det kunde gälla snart när vad som helst som var förbjudet. Köra timmer på vissa vägar, stanna med sitt timmerlass på vissa ställen, köpa stöldgods, plocka ved på vissa ägor eller handla med visst gods. Att det måste ha varit något ganska allvarligt Hans fälldes för framgår ju av böternas storlek. Andra i saköreslängden har fått sina böter utmätta i daler men här anges böterna i osmundjärn. Ny sökning på Google visar att osmundjern var ett vedertaget betalningsmedel ända fram till denna tid.
De tillverkades således med en enhetlig vikt på omkring 350 gram (olika uppgifter finns om vikten). Osmundjärnet var tillsammans med koppar och smör Sveriges viktigaste exportvaror under medeltiden. År 1604 slutade man exportera osmundjärn och stångjärnet infördes som även det tillverkades i enhetlig storlek om 3,5 meter långa stänger som vägde 30-40 kilo. Ett något mer otympligt betalningsmedel kan tyckas.

Osmundjern i sig intresserar mig eftersom en av mina anor Peder Pedersson Osmi påstås ha fått sitt namn på grund av att han och hans familj hade tillåtelse att betala sin skatt just i osmundjern. Den som är specialintresserad av järnets historia kan läsa en artikel av Nils Björkenstam i jernkontorets historiska serie.

Men åter till Hans Widichsson. Han fick således böta 420 kilo järn, vilket förföll mig ganska mycket. Efter mycket läsande och kalkylerande kommer jag emellertid fram till att det nog inte var mer än 8-9 daler silvermynt, vilket skall jämföras med de 6 daler som Oloff Erlandsson i Erlandsbo fick böta för mökränkning vid samma tillfälle.

Hans Widichsson föreföll mig bekant sa jag. Mycket riktigt – jag finner honom i min databas. Han är min fm fm ff fm ff mf far och en av alla mina anor från Grangärde. Jag har inte antecknat särskilt mycket om honom så han är ganska anonym för mig. OK- jag måste med skam erkänna att jag hämtat uppgifterna från DISBYT där alla de mer aktiva grangärdesforskarna har honom med. Troligen har uppgifterna om honom sitt ursprung i Vadfors Byalängder så varför inte kolla denna, av många föraktade, källa.

På sidan 62 i Grangärdes Byalängder (Vadfors) för 1628-50 hittar man under Persbo (Pedersbo) Bergsmannen Hans Widichsson född ca 1570 i Norrvik, död 28/9 1651, man får förmoda i Persbo. Han gifter sig 1590 med Karin Larsdotter född ca 1570 i Persbo och död 18/5 1645.

I byalängden upptas en son Bengt Hansson född 1604 i Persbo och gift ca 1638 med Rebecka Siffredsdotter. De har 1655 tillsammans 6 barn.

Hans Widichsson var nämndeman liksom hans far Widich Hansson, f.1548, d.1628 och hans farfars far Lasse Ravalsson, f.1490 d.1572. Hans farfar Hans Larsson, f.1520 d.1572 var emellertid en ganska anonym figur som dog redan vid 52 års ålder.

Redan i Saköreslängden för 1551 påträffas farfars fadern Lasse Ravalsson. Han får då böta 100 mark penningar för sin dotters räkning då hon begått ”skylskap” med sin broder. Jag hade nog mina aningar vad ”skylskap” betyder, men kände ändå att jag ville veta mer. En sökning på begreppet gav ett antal träffar på Projekt Runeberg, som samlar och skannar gamla texter som bör bevaras för eftervärlden. Genom att läsa hur ordet användes i olika sammanhang började jag förstå dess betydelse. Vad jag förstår avser det sexuellt umgänge med nära släkting, närmast vad vi kallar incest. Man undrar ju vem som tog initiativet till det? Kan det ha varit den anonyme Hans som var i farten?

Lasse Ravalsson avlider 1572 samma år som hans son Hans Larson avlider. 1574 avslöjas det att hans sonson ”Widiche i Norgudwika”, sedermera Norrvik, hade gömt undan några gamla mynt vid bodelningen efter fadern – och farfadern. För det fick han böta 160 mark.

En intressant incident 1550 var när Lasse Ravalsson som var Bergsfogde för Västerbergslagen anklagade Bergsmannen och Nämndeman Bengt Nilsson i Persbo för att ha smitt alltför lätt osmundjärn. Att det var medvetet framgick klart eftersom Bengts hustru kom utfarande och sparkade omkull vågen och bad Lasse ”att pynta segh dädhan”. Bengt erkände och fick böta trots att han satt ting vid tillfället. Någon fiendskap föreföll det knappast ha orsakat eftersom Bengts sondotter sedermera gifte sig med Lasses sonsonson Hans Widichsson. På så sätt sammanknöts Hans Widichsssons familj med den äldsta och mest inflytelserika släkten i Persbo. Anders Winroth har skrivit en intressant artikel om detta.
Om Lasse Ravalssons son Hans Larsson var en person som inte gjorde så mycket väsen av sig så var hans son Widich, Hans far, desto mer försigkommen. Han nämns som nämndeman första gången 1592 och sitter därefter ting åtminstone till 1618. Han gör en del affärer framgår det av domböckerna. 1593 köper han en täkt av sin svärmor Marit i Norrvik för 10 fat järn. Marit var således mor till hans hustru Malin E-dotter. (2015-06-04: Släktförhållandena kring Lasse R. har reviderats sedan detta skrevs och kan läsas om här.)

1602 bjuder han ut en hytta och smedja som han köpt av sin syster Anna och hennes make Anders Jonsson. Priset är 15 fat osmundjärn samt en silversked på 3 lod.

Annas dotter reser 1615 genom kyrkoherde Erici Holstenii Holstenius i Stora Skedvi anspråk på Widich för en utlovad del i ett arv efter den barnlösa Brita Larsdotter som var syster till Widichs och Annas far Hans Larsson. Det gäller en del i ett hemman i Fline i Husby socken. Till saken hör att Annas dotter och Eric Holstenieus var tremänningar, dvs. Erics mor Sigrid Jonsdotter, Anna Hansdotter och Widich Hansson var kusiner. Ledtrådar till detta har jag fått genom inlägg av Torsten Berglund på Anbytarforum.

Om man går bakåt i tiden från Lasse Ravalsson är det mer osäkert. Hans far anses vara Rawfall Matsson f. 1460 i Klenshyttan, d. i Norrvik. Hans far anses vara Mats Andersson var födelse antas till 1420.
Källkritik
Själva idén med det här exemplet är att jag inte hade tillgång till några primära källor om man inte skall anse att Vadfors avskrift av domböckerna är tillräckligt tillförlitliga. I övrigt har jag använt källor som finns tillgängliga för den som inte kan besöka arkiv eller bibliotek. I några fall får dom anses vara mycket tillförlitliga. Anders Winroths artikel från Genealogiska Nätbiblioteket 2005 liksom Torsten Berglunds inlägg på Anbytarforum betraktar jag som mycket tillförlitliga.

Uppgifterna från DISBYT som väl överensstämmer med Vadfors byalängder ser jag som i stort tillförlitliga, speciellt som dom som passar in i det mönster av släktskap som andra källor beskriver.

Vissa uppgifter kommer från privata databaser på nätet. Det är främst Hässla Släktförening samt Släktföreningen Tingdal som jag använt.

I de fallen måste man iaktta viss försiktighet när inte källorna är angivna. I några fall är uppgifterna emellertid verifierade av kopior jag själv samlat från bl. a. Västerås herdaminnen av Ekström och i dom fallen anser jag uppgifterna styrkta.

De svagaste delarna är därför generationerna före Lasse Ravalsson, varför jag endast nämner dessa utan att ta med dem i antavlan. Viss osäkerhet råder också om syskon till några av personerna i antavlan.

Var och en som har några invändningar eller kompletteringar ber jag att skriva kommentarer så att inga felaktiga uppgifter sprids till andra släktforskare.

Att göra rätt saker rätt är inte lätt!

Gud så tidsödande det här arbetet var. Jag har nu kommit ned till 1500-1600-talen, dvs. 12 generationer bakåt i tiden. Det börjar bli tunt med födelseuppgifter och Hfl. är ofta knappt läsbara. Nu har jag sådan tur att många av mina anor kommer från Grangärde och Norrbärke och där är dels materialet rikligt, dels finns det hjälp att få. Jag har haft mycket hjälp av främst två källor. Den ena är boken ”Torp och torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg” som är utgiven av Väster Silvbergscirkeln, dels av Kjell Vadfors sammanställda skivor om nämnda socknar. Han har där tolkat gamla byalängder samt sammanställt, födda, döda och vigda. Dessutom finns utdrag ur domböckerna sorterade efter hur de berör olika byar. Det finns tveksamheter i materialet som diskuteras på Anbytarforum för den intresserade. Om man emellertid använder sig av vad man inom forskning kallar triangulering, dvs. kollar olika källor för att söka överensstämmelse så är Vadfors material till stor hjälp. Man upptäcker emellertid att man faktiskt är släkt med nästan alla i socknarna så det är ett enormt arbete att mata in alla.
Jag gör trianguleringen på följande sätt. Efter att ha hittat personerna i Vadfors går jag vidare till DISBYT för att se om någon annan forskat på samma personer. Jag läser också ”Torp och torpare” och söker efter överensstämmelse. Nu är ju problemen att andra forskare, liksom jag, mycket väl kan ha använt Vadfors så om han har fel så fortplantar det sig. ”Torp och torpare” är därför en sk. ”second opinion” eftersom det är en grupp entusiaster som har sökt sig tillbaka och tolkat samma källor som Vadfors gjort. Slutligen går jag till Hfl. och Födelseböckerna, om de finns, och försöker finna nämnda personer där. Eftersom jag vet vad jag söker och var de bodde kan jag ofta se att det är rätt uppgifter jag funnit. Min skicklighet i att tolka gammal text räcker inte till för att tyda okänd text, men den räcker ofta till för att se att det står Olof Andersson om jag vet att det är det jag letar efter.
Ett sätt att kolla rimligheten i Vadfors, om det verkar tveksamt, är att läsa Domböckerna. Där anges ofta olika släktskapsförhållanden i samband med arvstvister. Det här är verkligen ett detektivarbete som kräver att man skriver ned släktträd för hand och försöker passa ihop generationerna med varandra. Ofta nämner man bara personer vid namn och var de bor och man hade en vana att ge barnen ungefär samma namn i familjerna och över generationer så min släkt finns exempelvis mängder av Hemming under 1600 och 1700-talen, troligen inspirerade av den ganska färgstarke byggmästaren och konstmästaren Stor Hemming Andersson som levde i Gruvriset i Norrbärke mellan 1595 och 1675, vars ättlingar i många led fått namnet Hemming.
När jag har kommit så långt det är möjligt brukar jag avslutningsvis göra en fritextsökning på Internet och kan, om jag har tur, hitta någon forskare som specialstuderat just den anan jag har problem med.
Ibland hittar jag någon lokal forskare som har tillgång till material som bara finns i traktens arkiv och som därför kommit längre än andra i sin forskning. Tråkigt nog är det alltför vanligt att man inte anger källorna till sina forskningsrön. I sådana fall skriver jag in anan i fråga och hänvisar till den forskare som kommit med uppgiften.
Det är ganska vanligt att de äldsta anorna saknar födelseuppgifter. Det beror ofta på att de är tagna ur mantalslängderna där det anges vem som ägt ett hemman vid en viss tid. Man kan på så sätt med viss osäkerhet härleda släktskap och även i viss mån uppskatta när någon har dött, men knappast mer än så. I sådana fall är domböckerna till god hjälp för att bestämma om en gissning om släktskap är riktig eller inte.
Om någon av er har uppgifter varifrån Anders Finne som levde på Gammelgården i Övre Stabo i Norrbärke på 1500-talet kom så vore det fantastiskt, men det är nog att begära för mycket. Han är min ff ff ff ff ff ff farfars far.

Gamla Svinhufvudsätten och Israel Petri Dalecarlus

I förra inläggget berättade jag hur Israel Petri Dalecarlus tar Svinhufvudsvapnet i sitt sigill. Det antas att det kommer från hans mor som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Hans mor var Chatarina Hansdotter och hans far Petrus Olai Salamontanus. Morfar är Hans Eriksson i Aspeboda. Hitillsvarande forskning har inte kunna visa på vilket sätt Israel Petris mor var befryndad med Svinhufvudsätten. Det fanns vid tiden två betydande gårdar några hundra meter från varandra i Aspeboda, nämligen Lilla Aspeboda och Gunnarsbo. Gunnarsbo ägdes av 1490-1500 av Hans Lambrechtsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. De hade två söner Jacob och Erik Hansson Westfal samt en dotter Gertrud. Erik Hansson var en av Gustav Vasa mycket betrodd man och valdes till Bergsfogde och Domare 1525-1530, medan brodern Jacob figurerade i motståndet mot Kungen. Jacob Hansson ägde Gunnarsbo 1530 men gården konfiskerades av Kungen 1533 på grund av inblandningen i de olika dalaupproren. Han återfick emellertid gården 1542. Vid tinget i Tuna socken 1545 bjöd han ut gården och Peder Hyulmakare antog budet. Vid tinget efterföljande år visade det sig att Peder Hyulmakare inte förmått erlägga köpeskillingen varför gården återgick i Jacobs ägo. Gården bjöds inte ut vidare utan förblev i Jacobs ägo åtminstone till 1559. Mellan 1560 och 1571 ägdes gården av Hans Eriksson – som troligen var Israel Petris morfar - som omnämns som en mycket rik man och taxerades för stora summor i Älvsborgs lösen 1571. Lilla Aspeboda ägdes 1491-1524 av Lyder Henriksson och Agneta Jeppesdotter Svinhufvud, syster till Birgitta. 1524 säljer Agneta gården till systersonen Erik Hansson Westfal. Inga försäljningar utom släkten är registrerade i Domboken. Dock vet man genom noteringar från en arvstvist att Jöran Eriksson ägde gården 1563-1588. En hypotes, som hittills inte kunnat beläggas, har varit att Hans Eriksson, är son till Erik Hansson och därmed sonson till Birgitta Jeppersdotter. Jacob Hansson skulle då vara hans farbror. Tidigare har inga dokument visat på detta släktskap. Jöns Pederssons Dombok visar emellertid att i flera ting i Tuna socken uppträder Hans Eriksson och Jacob Hansson i gemensam sak. 1549 förde de talan mot Erick Persson i Roma som fått två silverskålar i pant för 26 marc. Erick hade sedan lämnat dessa vidare mot en högre pant vilket Hans och Jacob protesterade mot. Det avgörande dokumentet finner vi emellertid i samma Dombok från 1552. Den lyder omskriven till nutidssvenska:”Lasse Seffredson kom till tinget och böd ut en täkt som Bengt Skrivare hade i pant av Erik Hansson. Då kom Hans Eriksson fram med två efterkommande beskedliga män, Nils Hansson och Jacob Hansson, som vittnade att Morten Skinnare tog dessa fyra – namngivna – Nils Hansson, Jacob Hansson, Peder Andersson i Kniva och Jöns Nilsson till sina egna vittnen på att han gav tillbaka ovan nämnda täkt till Erik Hanssons barn. Sedan vittnade Anders Persson i Götegården att han hade fått Konungslige Maij:ts allra värdigaste, allra nådigaste herres brev där på, att hans nåds herre hade efterskänkt Erik Hanssons barn alla skulder till Morthen Skinnare. Ärendet sköts upp eftersom Bengt Skrivare inte själv var närvarande. ”Detta dokument gör det mycket troligt att Hans Eriksson var son till Erik Hansson i Aspeboda och förklarar därmed hur Israel Petri Dalecarlus var befryndad med den gamla Svinhufvudätten i Dalarna. Någon annan rimlig förklaring till varför Hans Eriksson tillsammans med Jacob Hansson skulle engagera sig i arvet efter Erik Hansson är inte trolig. Att Israel Petri tar ett Svinhufvud i sitt sigill kan tyckas förmätet eftersom detta sköldemärke därmed skulle ha ärvts två gånger i kvinnligt led, först genom hans morfars farmor Birgitta Jeppesdotter, sedan genom modern Chatarina Hansdotter. Nu har detta varit ganska vanligt historisk eftersom båda adliga ätterna Svinhufvud av Vestergötland och Svinhufvud av Qvalstad ärvt sina sköldemärken i flera led på kvinnosidan.

Källor och kommentarer:Västerås Stifts Herdaminne
Jöns Pedersson Dombok 1544-1559
Älvsborgs lösen
Enligt Landskapslagarna var man tvingad att utbjuda gården 3 ggr inom släkten innan den kunde övergå i annan släkt ägo, s.k. hembud. Därför var alla utomståendes köp tvungna att tas upp vid tinget.
Jöran Eriksson var troligen en yngre bror till Hans Eriksson.
Intygas i tingshandling 1633 av sonen Capellanen Jören i Sundborn även känd som kyrkoherden Georgius Georgii Asperus, 1588-1657.
Bengt Skrivare var en myndighetsperson som bevakade panter och andra skuldehandlingar.
Mårten Skinnare var verksam främst under 1520-talet och jämte Nils Månsson och hans son Måns Nilsson tidens mest betydande penningutlånare. Han stod till en början högt i gunst hos konungen. Han föll emellertid i onåd och alla hans egendomar konfiskerades, då han 1529 stod i förbindelse med de upproriska Västgötaherrarna.

Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken

Med hjälp av skolläraren Elfvin och hans Flodabok hittar jag prästen Israël Israëris Nassenius i min släkt. Jag skall säga till alla som är skeptiska till Flodaboken att jag kollat själv också. Han var son till Israel Petri Dalecarlius som i sin tur var son till Petrus Olai Salamontanus och Catharina Hansdotter från Aspeboda, dotter till Hans Eriksson i Aspeboda. Det hör till saken att Israel Petri Dalecarlus hade ett svinhuvud i sitt vapen vilket han torde ha ärvt efter sin mor Catharina som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Allt detta enligt Västerås stift herdaminnen - den äldre upplagan författad av Johan Munktell den nyare av Gunnar Ekström.
Givetvis vore det intressant om det vore riktigt att min ana var av Svinhufvudsläkt för det skulle föra min släkt åtminstone 100 år tillbaka i tiden. Vad krävs nu för att bevisa detta?
Bergsfogden Erik Hansson Westfal i Aspeboda var son till Hans Lambrectsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Frågan är om Erik Hansson hade någon son Hans som kan ha varit fader till Catharina Hansdotter. Jag har framlagt problemet för Torsten Berglund som är en kunnig Svinhufvudforskare och han menar att det endast finns indicier på att den Catharinas far Hans skulle vara son till Erik Hansson Westfal. Hypotetiskt skulle, om släktskapet finns, följande vara riktigt.

Hans Lambrectsson Westfal vet vi var gift med Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Att Catharina Hansdotter är min ana är säkert, liksom att hennes far hette Hans Eriksson från Aspeboda. Vi vet att Hans Lambrectsson Westfal hade två söner, nämligen Erik och Jacob Hansson Westfal. Frågan är om Erik hade en son som hette Hans och om denne Hans var far till Catharina. Även om man kan visa att Erik Hansson Westfal hade en son som hette Hans kan det ju vara en namne som också bodde i Aspeboda vid samma tid, men inte alls var släkt med Catharina. Efter att lusläst alla dokument jag kunde hitta och samarbetat med Ingvar Ilebrand som också sökte sina samband med Svinhufvudsläkten kunde jag inte hitta några nya ledtrådar. Ingvar hade emellertid läst om en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson som täckte tiden mellan 1544 och 1559. Den finns i avskrift på Falu bibliotek. Jag reste därför till Falun och med hjälp av den oerhört kunniga Elisabeth Hemström fick jag hjälp att leta i de samlingar hon ansvarade för. I domböckerna finns alla fastighetsöverlåtelser noterade, så min första uppgift var att se huruvida någon Hans Eriksson köpt någon av gårdarna i Aspeboda av släkten Svinhufvud. Om inte var det troligt att han ärvt gården och då vore släktskapet troligare. Mina äventyr i Jöns Pederssons dombok och Älvsborgs lösen skall jag berätta om nästa gång.