Lasse Ravalsson i Ludvika - en oerhört rik person

Att släktforska är lite som att plocka trattkantareller. Man ser inte en svamp så långt ögat når och man är på väg att ge upp. Plötsligt ser man en liten grupp av dessa delikatesser och finner då att man klampat runt bland trattisarna en lång stund och inte vågar röra fötterna. Ju mer man hittar ju fler blir dom.

Lite så var det när jag hittade Hans Widichsson (född ca 1571 i Grangärde, död 1651 i Persbo, Grangärde) av en slump och fann att han hade en mycket intressant farfars far Lasse Ravalsson f. 1490 i Ludvika, d. 1572 i Grangärde. Helt plötsligt hittar jag mängder av intressant information om både Lasse och ättlingen Hans.

Jag fann bland annat en intressant text på nätet som tillskrevs släktforskaren Mikael Ehrin, men som Mikael menar snarare härstammade från Kent Roxnäs. Hur som helst har någon gjort ett bra grundarbete och kommit fram till följande intressanta historia.

"Under det s k Nordiska sjuårskriget 1563-1570 erövrade danskarna den för Sverige viktiga fästningen Älvsborg vid Göta älvs utlopp i Skagerack. I freden i Stettin 1570 bestämdes att svenskarna skulle betala 150 000 riksdaler för att få Älvsborg tillbaka. Detta var en enorm summa på den här tiden. Danskarna hoppades väl att få behålla fästningen. De Svenska statsfinanserna var redan förut hårt ansträngda, så för att kunna betala lösensumman var man 1571 tvungen att ta ut en extraskatt över hela riket, den s k Älvsborgs lösen. Alla besuttna skulle betala en tiondelen av värdet på det lösöre i guld, silver, penningar, koppar, mässing, tenn, järn och boskap m m de ägde. Vid denna beskattning upprättades längder över de skattskyldiga. Dessa längder är till stor utsträckning bevarade och utgör en viktig och välanvänd källa till 1500-talets lokal- och personhistoria. I längden över Grangärde socken (som då även omfattade nuvarande Ludvika församling) är det en man som genom sin förmögenhet speciellt utmärker sig, nämligen LASSERAVALSSON i Norrvik. Den av honom betalade skatten uppgick till en tredjedel av hela socknens skattesumma. (Det var femtio skattskyldiga i socknen.) Skattelängden tillåter oss att få en inblick i familjens ekonomiska förhållanden. LASSE ägde 420 lod* silver, 21 * lisspund* koppar, * lisspundtenn, 2 veckosten malm, 81 skeppund* tackjärn och 3 * skeppund stångjärn. Somenda person i socknen hade han dessutom kontanta medel, inte mindre än 200 mark penningar. I fähuset lär det ha varit ganska fullt: Han ägde 13 kor, 5ungnöt, 13 getter och 5 svin. Alltsammans värderades till 3366 mark och 2 öre varav en tiondelen gör 336 mark och 5 öre. Som en jämförelse kan nämnas att Dalarnas högst beskattade, den mäktige fogden Knut Pertsson i Varggården vid Kopparberget, var beskattad för 3688 * mark. Medeltaxeringen per skattebetalande var i Dalarna 102 mark och i Grangärde det dubbla, 204 mark. Lasse tycks ha dött strax efter denna taxering. Han möter oss endast en gång till; i 1572 års tiondelängd. Dessförinnan träffar vi på honom desto oftare, allra först i 1539 års längd över årliga räntan. När Gustav Vasa omkring 1540 lät lägga upp räkenskaper för fögderierna var den viktigaste inkomstverifikatonen "årliga räntan", en årligen förnyad örteckning på bl a de skattskyldiga fastigheterna. I Norrvik beskattas 1539 två gårdar: LasseRavalssons och Bengt Arvidssons. De hade ditintills betalat 2* hundrade osmund* i hyttgäld tillsammans. Nu "föröktes" deras skatt till det dubbla, 1 fat osmund, alltså * fat vardera. Denna hyttgäld kvarstod under resten av 1500-talet. (Vissa andra skatter tillkom dock.) Hyttgälden var en skatt som utgick på yttdriften. Man kan alltså sluta sig till att Lasse och hans granne tillsammans drev en osmundshytta. I dessa hyttor framställdes järn viden relativt låg temperatur. Osmundshyttorna var 1539 helt förhärskande iGrangärde; först 1558 uppfördes av kronan den första tackjärnshyttan iGrangärde, vid Ludvika ström. Kvaliteten på osmundsjärnet var ganska låg, och kronan propagerade ivrigt för att bergsmännen skulle övergå tilltackjärnstillverkning. Tackjärnet tillverkades i hyttor med högre temperatur,i vilket järnet smältes helt.
Produkten, tackjärnet innehöll dock mycket kol,vilket gjorde det osmidbart. För att få bort kolet "färskades" järnet i stångjärnssmedjor i vilka användes en stor vattendriven hammare. Lasse Ravalsson synes ha varit en föregångsman i trakten på detta område, eftersomhan omkring 1560 tycks ha låtit bygga en tackjärnshytta och en stångjärnssmedja. I årliga räntan 1562-1564 beskattas han med 1 skeppund stångjärn för "en hammarsmedja". Från 1565-1568 finns inga längder bevarade. I 1569 och följande års längder finns ingen notering om någon stångjärnssmedja. Han torde dock ha haft den kvar eftersom han vid beskattningen för Älvsborgs lösen ägde stångjärn. Möjligen kan han ha fått skattefrihet på smedjan. Att Lasse så väl höll sig framme med nymodigheterna inom bergsbruket torde hänga samman med att han åtminstone 1550-1558 varbergsfogde i Västerbergslagen. Som ovan nämnts torde Lasse ha dött strax efter taxeringen för Älvsborgs lösen 1571. I 1572 års längd över årliga räntan står en i övrigt obekant Tidik Larsson för gården. 1573 och följande år är det istället Widik Hansson, Lasses sonson som redovisas. Förutsatt att Tidik Larsson inte är en felskrivning för Widik Hansson, kan man anta att Tidik var son till Lasse Ravalsson. Den som till slut övertog gården efterLasses död var dock sonsonen Widik. Denne bör då ha varit i tjugofemårsåldern ty när han 1628 dör uppges han var "wid pass 80 åhr". Hans far Hans Larsson har tydligen dött före sin far Lasse Ravalsson, eftersom han aldrig förekommer i längderna över årliga räntan. Ytterligare en notis om Lassesbarn finns. I en saköreslängd från 1551 uppges nämligen att Lasse har fått böta 100 mark örtug "för sin dotthr, hon låg j skylskap medh sin brodhr. Brottet är grovt, och bötessumman följaktligen hög. Vilka av Lasses barn det gäller låter sig inte bestämmas."

Hans Widichsson eller Hans i Persbo som han kallades hade åtminstone tre söner - Vidik som blev präst i Skultuna med namnet Widichindus Johannis Grangius (1600-1677), sonen Bengt Hansson (f.1604) som var gift med Rebecka Siffredsdotter (f. 1616 i Norrbärke) med vilken han fick åtminstone tre barn, Brita, Elisabet och Hans. Äldste sonen Vidik gifte sig med Margareta Mårtensdotter Möller från Västerås och de fick åtminstone åtta barn - Johannes, Margareta, Catharina, Petrus, Elisabeth, Samuel, Daniel och Catharina.

Av någon anledning tog barnen namn efter sin fördelseort Skultuna och hette Schult eller Schultenius. Barnen gifte sig oftast inom sin klass. Petrus Schult (1640-1712) gifte sig med dottern till kyrkoherden i Husby Ericus A. Holstenius. Elisabeth Schult (död 1748) gifte sig först med kyrkoherden i Tillberga Ericus L. Odenius och andra gången med efterträdaren Petrus Halvardi Saebinus. Samuel Schultenius (1643-1694) blev kyrkoherde i Svedvi medan Daniel Schult (1644-1720) gifte sig med Brita Örling från Frändesta som var dotter till en inspektör vid Långholmstullen och borgmästare i Enköping Anders Öhrling. Daniel kom att ägna sig åt affärer. Den andra syster Catharina Schult (den första dog ung) gifte sig med borgmästaren Johan LS Remmer i Västerås.Margaretha Schult (1637-1686), som är min ana, var gift tre gånger. Första gången med kyrkoherden i Leksand Jacobus Elai Therserus, andra gången med stadskassören i Västerås Christoffer BS Ullberg och tredje gången med rådmannen Lars OS Westmark.
Hans Widichssons son Widichindus Johannis Grangius gick i Västerås gymnasium där han nämndes första gången 1628. Han prästvigs 30/11 samma år i Grangärde. 1634 blir han extra ordinarie lektor i hebreiska och 1635 ordinarie. 1642 blir han kyrkoherde i Skultuna där han förblir till sin död.

Christoffer BS Ullberg - Widichindus Johannis Grangius svärson - är en av mina anor och speciellt intressant för mig eftersom han var farfar till Olof Pettersson Ullberg (1695-1766) från Söderbärke. Olof gifte sig med Elisabeth Lundberg (1702-1781) från Grangärde. Genom detta släktskap kan jag härleda min släkt tillbaka till Jöns Svinhufvud (nämnd första gången 1386) både på min farfars och farmors sida.

KällorDe huvudsakliga källorna där inget annat anges är Västerås stifts herdaminnen samt Mikael Ehrin/Kjell Roxberg. Som vanligt är jag tacksam för alla synpunkter på det skrivna.

OBS! Genom vänligt påpekande av Torsten Berglund vet jag nu att ovanstående citat härstammar från en artikel i Västerbergslagens släktforskares medlemstidning Släktforskaren, NR 8: LASSE RAVALSSON I NORRVIK OCH HANS SLÄKT av Anders Winroth