Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän – Anders Finne, Anders Jonsson Sågmester och Stor Hemming Andersson

När jag slöläste i Vadfors avskrifter av domböckerna från Grangärde fann jag av en tillfällighet en notis om Anders Finne i Starebodha. Jag hade inte väntat mig att hitta något om honom i domböckerna över Grangärde eftersom Starbo ligger i Norrbärke.

I domboken för Dalarna 3 mars 1548 kan man läsa följande berättelse:

Det hade tydligen varit så att Anders Finne några år tidigare i Marnäs råkat i gräl med en Olof Jonsson. Det blev handgemäng och olyckligtvis skadades Olof så allvarligt att han dog. Anders ville nu genom ombudet Lasse Persson i Ludvika ansöka hos nämnden om fribrev för sitt brott som han ansåg sig ha sonat. Anders hade till de efterlevande och änkan utbetalat 5 laster järn, en silversked på 5 lod för tre sengerån. (Som påpekas nedan av Ralph avser ordet "sengerån" otukt med en annans kvinna.)

Olof Jonssons bror Erik yttrade sig då på sina egna och broderns barns vägnar och intygade att böterna hade betalats i gängse ordning och varit helt i sin ordning. Han hade därför inget att invända mot att Anders skulle få ett fribrev. Han garderade sig emellertid med att det förutsatte att Anders inte hyste något groll mot familjen för det som varit utan stod vid sitt ord och inte hade några tankar på hämnd.

Nämnden fann att Anders hade betalt sina böter i laga ordning och eftersom inget uppsåt fanns bakom dråpet ansåg man sig kunna ge honom det fribrev han önskade. Detta var också helt enligt rikets lag. Man betonade också att Edsöresbalken föreskrev att Olofs familj på inget sätt fick jäklas med Anders och vare sig själva eller genom ombud skada eller konspirera mot Anders i framtiden.

Jag är speciellt intresserad av Anders Finne i Starbo eftersom han är min äldsta ana i rakt nedstigande led i 15e generationen. Han är således min ff ff ff ff ff ff ff far. Han invandrade från Finland där han föddes ca 1500 och avled ca 1570. Han bodde på Gammelgården, eller Finngården som det också kallades i Övre Starbo i Norrbärke socken i Dalarna. Som det ofta blev på den tiden fick han heta Finne eftersom det var för krångligt att skriva och uttala det finska namnet. Vem han var eller varifrån han kom är såldes höljt i dunkel.

Att han etablerade sig väl i bygden kan man framför allt se av hans efterkommande. Hans sonson var den kände Anders Jonsson Sågmester f. ca 1570, d. ca 1645, som fick kungligt privilegiebrev 1611 av Gustav II Adolf att anlägga en hytta i Skissbäcken. Det anses vara vändpunkten för Västra Silvbergs silverhantering och början till dess betydelse som centrum för järnhantering.

Än mer intressant, om än på ett lite absurt sätt, var Anders Jonssons son Stor Hemming Andersson. Han var byggmästare och konstmästare och en verklig pamp i alla dess bemärkelser. Domböckerna från tiden är fyllda av hans eskapader. Som ung berättas det att han byggde en gruvkonst som skulle invigas av konungen. Han blev emellertid inte inbjuden till invigningen, vilket gjorde honom så förargad att han borrade hål i pumpstocken så konsten inte fungerade vid invigningen. Han kom emellertid till undsättning och lovad ordna allt medan herrskapet gick till kyrkan, vilket han naturligtvis gjorde.

Henning verkade inte ha fruktat vare sig gud eller djävulen. Hans eskapader med fruntimmer var en visa i nämnden och då man inte fick någon rätsida på Hennings skörlevnad fick kyrkan och konsistoriet i Västerås rycka in och utdöma både böter och kyrkostraff. Henning rättade sig emellertid inte varpå han anklagades för förakt mot Guds ord och kyrkoämbetet. Henning genmälde då att ingen Prädikant hade rätt att stämpla honom som syndare utan endast Apostelen Paulus själv, inför vilken han förnekat sin synd och tillika inför hela församlingen och fyra visiterande prästmän som varit närvarande. Vid tinget 1657 bötfälldes emellertid Hemming för hor trots att han tog hela socknen till bevis på sin oskuld.

Det här var bara ett ringa axplock ur den räcka av rättsfall som Hemming var inblandad i, både av moralisk och ekonomisk art. Han föreföll ändå ha behållit sin position i socknen trots alla affärer som han var inblandad i.

Hemming var alltså konstmästare, vilket innebar att han byggde konstgångar eller gruvkonster som det också hette. Man hade ju behov av kraft för att pumpa upp vattnet ur gruvan för att den inte skulle fyllas av det inströmmande vattnet från sprickor i berget. Kraft fanns endast att tillgå i form av vattenkraft eller så kallade vandringar som drogs av hästar eller oxar. Konstgångar var ganska fantastiska mekaniska konstruktioner som hade som uppgift dels att överföra den cirkulära kraften från ett vattenhjul eller en vandring till horisontellt och vertikalt verkande krafter, dels att överföra denna kraft över stora avstånd. Det vattenhjul eller vandring som gav kraften låg ju ofta långt från gruvan och gruvan var dessutom djup. Att konstruera dessa konstgångar och dessutom de pumpanordningar som de skulle driva i gruvan var ett avancerat ingenjörsarbete.

Om någon läsare har kompletteringar eller rättelser är jag tacksam, men framför allt vore det intressant om någon har uppgifter om Anders Finnes ursprung.

Källor

Uppgifterna är dels tagna från Kjell Vadfors avskrifter av domböcker från Grangärde, dels från boken ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”.
Släktskapet är verifierat genom studier av kyrkoböcker för Grangärde socken.

Uppgifterna om gruvkonster kommer ur egen fatabur som uppvuxen i hjärtat av Nora Bergslag.

Bilden föreställer Pershyttans gruvkonst och kommer från Wikipedia