En resa bland mina anor i Bergslagen med Västerbergslagens Släktforskare

På besök i Sverige passade jag på att delta i en bussresa med Västerbergslagens Släktforskare runt Hörkensjöarna. Det var i dessa trakter dom första svedjefinnarna bosatte sig i kraft av ett brev utfärdat av Carl IX den 16 december 1607. Mina anor kommer från Södra Hörken där två åbor bosatte sig tidigt - Pål Larsson och Per Hindersson. Det var Per Hinderssons son Per Persson samt Hindrich Andersson och Lasse Jönsson som fick tillåtelse till bosättning enligt det kungliga brevet. Resan guidades av den mycket kunnige Jan Larsson som är barnfödd i trakterna. Förutom utmärkt guidning under hela färden fick vi höra föredrag om Hörkenfinnarnas släktnamn av Lars-Olof Herou vid ett stopp i Folkets Hus i Hörks Hage samt ett föredrag om Hörken i gamla tider av Leif Broman vid Bystugan i Hörken. Troligen var många av medresenärerna släktingar på mer eller mindre långt håll, vilket jag också kunde konstatera i några fall. Jag träffade exempelvis en familj från Arvika där jag är befryndad med hustrun på min fars sida och med svärdottern på min mors sida från Eda i Värmland. En av deltagarna från Norge berättade att man där startat ett DNA-projekt för att bättre kunna utröna hur de finska invandrarna rörde sig över Skandinavien. Man söker därför främst personer som härstammar från finnar i en obruten linje på faderssidan. Jag anmälde mig som försökskanin då min äldsta ana på faderssidan är Anders Finne från Gammelgården vid Övre Starbo i Norrbärke på 1500-talet. Den skämtsamma kommentaren från medresenärerna var "jaså en så'n finne?" Det är tydligen finare att härstamma från en svedjefinne i dessa kretsar än från en mer välbärgad finne. Tur att man har båda i släkten. Resan var mycket trevlig och jag har fått flera intressanta kontakter förutom all den kunskap som det gav. Den kanske mest omtumlande insikten var att min ana från Hörken, som jag alltid har kallat Per Persson Osmi troligen inte alls hette Osmi utan att detta är en feltolkning av bergmästaren Odelstjerna i hans bergsjordebok. Per Persson stod alltid först i jordeböckerna och över hans namn stod Osm. vilket felaktigt tolkats som hans finska tillnamn. I verkligheten avser det att han betalade sin skatt i osmundjärn som var brukligt på den tiden. Jag har varit inne på detta tidigare och då spekulerat i namnet Sikainen. Inte heller detta förefaller helt säkerställt enligt de personer jag talade med, men jag måste undersöka det själv lite mer. Underligt nog har namnet Osmi följt med i dokument ända in på 1900-talet och det är otaliga släkttavlor på nätet som har angett släkten Osmi bland sina anor. På vägen till Ludvika passade jag på att göra strandhugg vid några av dom otaliga hyttor som finns efter vägen. Den vackraste tycker jag Klenshyttan med sin magnifika masugn var. Jag passade också på att följa några andra av mina släktspår. På friluftsmuséet i Smedjebacken finns den så kallade Bellmansgården som flyttats dit från sitt ursprungliga läge i Furbo. Michel Håkansson i Furbo är en av mina anor. Hans sonson Michel Hermansson var från 1649 ensam ägare till hela Furbo gård. Michel är emellertid mest känd bland släktforskare för att han var morfars farfar till Carl Michael Bellman, därav det långsökta namnet Bellmansgården. Den enda anknytning Bellman hade till gården var att den uppfördes på 1700-talet av ett kusinbarn till Bellmans morfar - Herman Larsson som var min ff fm fm mm far. Bellman lär ha vistats på gården någon natt i slutet av sitt liv då han sökte sin mors rötter i Dalarna. Ibland kan man koka soppa på en spik. Skylten Schisshyttan var för mig oemotståndlig. Det var där min ana i rakt nedstigande led för 13 generationer sedan, Anders Jonsson Sågmester, lär ha bott och verkat. Hans son Stor Hemming Andersson var byggmästare och har, enligt Lisa Norman, byggt den tidigare huvudbyggnaden på 1600-talet. Den nuvarande vackra herrgårdsbyggnaden är dock från 1700-talet. På vägen söderut besökte jag återigen min hembygd Järnboås. Sverige visade sig från den mest angenäma sidan och solen sken över det vackra landskapet. Järnboås kyrka från 1600-talet är vacker i sin renoverade form. Jag minns mycket väl min fars upphetsning när han kom hem på 50-talet och berättade att man funnit målningar under den täckande vita färgen i kyrkan. Han var då medlem av kyrkostämman som skulle bekosta renoveringen. Som jag tidigare berättat pryder himlens härlighet taket över koret, men över orgelläktaren ser man de hemskaste bilder av smådjävlar som skyfflar in syndiga människor i den brinnande käften på ett ofantligt odjur. Detta skulle vara "androm till skräck och varnagel" som man sa på den tiden för att folk skulle hålla sig på den smala vägen till nästa söndag. Som liten var jag oerhört skrämd av dessa målningar eftersom jag trodde starkt på himmel och helvete och i missionsförbundets söndagsskola fått lära mig hur minsta felsteg skulle innebära svårigheterna att bli antagen till det förra. När jag skrev det här råkade jag stöta på en Blogg från två aktivt kristdemokrater som tagit som sin uppgift att frälsa oss syndiga människor. Den hemskhet som öppnade sig för mig när jag läste deras åsikter om sina medmänniskor och deras förundran över sin egen förträfflighet fick mig att förstå att vi inte kommit så mycket längre än man hade på 1600-talet. Läs gärna själv för det måste upplevas. En annan intressant upplevelse under min resa var att få se den flyttade bergsmansgården från Håkansboda, eller Håkansbo som det kallades i de äldsta kyrkböckerna. Gården är nu flyttad åtskilliga kilometer från sin plats uppe på den avlägsna Håkansbodahöjden ned till Finnshyttan, nära prästgården. Givetvis ägnade jag tid även åt Nora som är centralort i den kommun som Järnboås tillhör. Den enorma katedrallika kritvita kyrkan från slutet av bergshanteringens storhetstid 1880 ersatte den gamla 1500-talskyrkan. Idag är det stadens mest dominerande byggnad. I övrigt är Nora en av landets bäst bevarade trästäder som blivit belönade men Europa Nostrapris för detta. För att ta upp lite nutidshistoria så är Nora intressant eftersom man kan vandra runt och uppleva alla platser där Maria Lang tog död på sina offer i sin litterära värld. Vad som är mindre känt är att den vittberömde Grundrektorn Ludoviko Hagwaldo i Skoga, som var en flitig skribent i Grönköpings veckoblad under många år, under 50- och 60-talen var identisk med rektorn för Nora samrealskola Fil. lic. Yngve Jansson, något som jag hade det något tvetydiga nöjet att uppleva som hans elev. Vad säkert inte heller så många vet är att Busföraren Oscar "Bus-Oscar" Bohlin som körde bussen i mellan Skövde och Hjo hade vår skolvaktmästare, förre busschauffören Molin d.ä., som modell under stora delar av 60-talet. Han lär vid ett tillfälle blivit utnämnd till Grönköpings Mister Krusbär på grund av att han hade Grönköpings mest håriga ben. För övrigt kunde Hr Hagvald, eller snarare Yngve Jansson, aldrig förlåta Dagmar Lange (Maria Lang) för det mord på honom som hon lät föranstalta i bokens värld nere på den vackra strandpromenaden i Nora (Skoga). Hans klagomål bestod främst i att mördaren använt en flaska enstjärnig Au de Vie som mordvapen, vilket han ansåg var ett alltför plebejiskt märke för en välkänd Grundrektor tillika god vän med författarinnan. Han ondgjorde sig högljut över detta, medan vi försökte ta ut satsdelar och lista ut vilka genus de tyska prepositionerna styrde, i skrivsalen. För dom som inte läst Ludwigo Hagwalds och andras underfundiga och hejdlöst roliga dikter "In Stranspiranto" i Grönköpings Veckoblad återstår en intressant upplevelse i livet. För dom som inte behärskar Stranspiranto finns alltid en översättning för icke transpirerande läsare. Om ni vill läsa mer om Järnboås och Hjulsjö och en släktforskares kamp att finna sina rötter skall ni läsa bloggen Fräkenbotten. Där finns många fina bilder också.