Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

söndag 28 mars 2010

Anders Simonsson i Ny socken - Stina Simonsdotter Skragges farfar

Vi har nu funnit Stina Skragges far och mor och dessutom hennes farfar Anders Simonsson i Vagge i Ny socken. Anders föddes i Västra Ugglesäter i Huggesäs socken 1624. Han avled 1709 i Västra Sälboda i Gunnaskogs socken. Han var gift med Elin Persdotter från Karlstad som avled i Västra Sälboda 1705. Man kan inte i några handlingar se att Anders använde namnet Skragge. Däremot vet vi att Västra Ugglesäter var Skraggarnas gård och att det var brukligt i släkten att ge namnet Simon till äldste sonen.

Vi har sett i sonen Simons dödsnotis att han förde ett ganska vilt liv. Fadern var inte en stillsammare natur. Hans liv kantades av konflikter och dispyter med omgivningen och han var flitig besökare på tinget antingen på kärande- eller svarandesidan. Låt mig ge några smakprov.

Kanske han fick smak för processande när han på vårtinget i Jösse härad 1661 inte kunde bli överbevisad om att han olaga hade avverkat skog på änkan Elin Olofsdotters ägor i Fiskevik. Hennes talan fördes av Halvard Jonsson från samma by. De fick böta 3 mark för den olaga stämningen.

1668 fick tinget ta ställning till en begäran från änkan efter Germund Olofsson i Vagge som enligt ett brev från Drottning Kristina skulle ha rätt att bruka kronohemmanet Vagge i Ny socken mot att de höll med tillbörlig rustning. Detta var vidimerat genom två brev från Krigskollegiet 30 juni 1662. Änkan Gertrud Mårtensdotter ville nu att hon och hennes efterkommande skulle röna samma privilegier i evärdeliga tider. Problemet var emellertid att hennes nye man Erlands Johansson Brun inte red för hela gården utan hennes son i första äktenskapet Gustaf Germundsson red för halva gården, men brukade den inte. Gustaf hade skrivit kontrakt med Anders Simonsson att han skulle bruka den halvan som Gustaf red för. Rätten insåg problemet och fastslog att de två familjerna Anders Simonsson och Erland Johansson Brun inte fick osämjas. För att understryka detta satte man ett vite på 40 mark om de två, deras hustrur eller deras tjänstefolk inte kunde hålla sams.

Friden varade emellertid inte så länge. Redan vid hösttinget i Gillberga härad 1668 fick man sina onda aningar besannade. Erland Johansson i Vagge klagade då på att hans granne Anders Simonson på ett bröllop i Fiskevik gett honom två örfilar, dragit honom i håret och fått ned honom på golvet och dessutom bitit en bit av hans näsa. Eftersom de båda brutit den påbjudna freden - Erland genom otidigt tal och Simon genom att slåss fick de båda böta 40 mark vardera och dessutom fick Anders böta 6 mark för det två örfilarna, 6 mark för att han dragit Erland i håret samt 12 mark för att han bitit av en bit av Erlands näsa, 20 mark för det bestående lytet och dessutom 3 mark för sveda och värk.

Vid Jösse härads ting 1676 avslöjades en mindre skandal. Det visade sig att två soldater från Gunnarskog, Olof Håkansson i Gräfsås och Nils Persson i Tållersrud tagit sig för att råna två andra soldater från Bergslagens kompani som passerade på väg från Eda skans. De hade tagit ifrån soldaterna deras gevär. Detta hade skett på Julaftonen. När soldaterna vägrade hade Nils och Olof hävdat att de gjorde det på order av överste Jöns Gyllenspets. Man hade sedan sålt bössorna och delat på inkomsten. Vid samma ting kom det nu i dagen att tredjedag Jul hade de tillsammans med Börje, Olof och Erik Matsson samt nämndemannen Per Persson i Rexed gjort samma sak och delat vinsten. Det visade sig emellertid att även fjärdingsmannen Anders Simonsson i Vagge och Erik Sme i Rud ägnat sig åt samma extraknäck, men denna gång var det soldater från Närkes kompani som råkade illa ut. Även i detta fall hade man åberopat översten order, vilket man tillstod var taget ur luften.
Rätten dömde de tidigare till 40 mark böter vardera för dubbelt rån och de senare till 20 mark för rån. De skulle dessutom ersätta målsägarna. Alla åtta fick böta 40 mark vardera föra att falskeligen ha åberopar överste Gyllenspets vid sina dåd.

Anders Simonsson flyttar emellertid från Vagge och bosätter sig på Stommen i Ny socken. Han blir vid tinget 1677 krävd av efterträdarna Nils och Anders Pärsson att ersätta takröta som de funnit på Vagge. Anders döms att betala 6 daler silvermynt för reparationen.

Vid samma ting ålades Anders Simonsson att böta 40 mark samt ersätta ägaren till hemmanet Olsby för att han hade slagit och bärgat hö på en äng som av hävd tillhörde hemmanet. Anders hävdade att han hade gjort detta på uppdrag av herr commendanten wählborne Johan von Seülenbärgh då Anders brukade krono- och militiehemmanet Stommen i Ny socken. Rätten erkände emellertid kronohemmanets rätt att låta lagen pröva till vilket hemman ängen hörde.

Senare på samma ting hade dock Anders viss framgång eftersom rätten beslutade att Gunnar Andersson i Flogned inte skulle återbetala en summa som härrörde sig från en "bördeskilling"[1] till arvingarna till halva Rudsgården. I stället skulle han betala dessa pengar till Anders, till vilken arvingarna stod i skuld.

På tinget 1680 vädjar den gamla pigan Dårdi Bängsdotter om att någon skall, mot hennes lilla jordplätt på 12 4/5 riksdalers jord i Järperud, ta hand om henne och ge henne mat och husrum till dödagar. Detta eftersom hon inte har några släktingar som kan ta hand om henne. Anders Simonsson på Stommen i Ny accepterar detta eftersom Dårdi tjänat där i 12 år.

Vid tinget 1683 tillkännages att Anders Simonsson på prästgården i Ny har köpt hemmanet Västra Shölbo (Sälboda) för 230 riksdaler silvermynt av löjtnanten Karl Örnberg.

Vid tinget 1686 fastslogs att köpet mellan Anders å ena sidan och löjtnant Karl Örneberg och hans hustru Catharina Blankenfield vunnit laga kraft, samt att Anders årligen skulle betala 19 Daler Courant till säljaren i skatt.

Vid vårtinget 1689 beslutades att socknarna Arvika, Älgå, Ny, Brunskog, Gunnarskog och Boda skulle ersätta Anders Simonsson i Sälboda och Bengt Torstensson i Freböhl, 2 öre silvermynt per gård för att de reste till Karlstad på nämnda socknars uppdrag och förhandlade om knekthållningen. Köla och Eda socknar var emellertid undantagna då de hade egna representanter.

1889 kommer Catharina Blankenfield till tinget och klagar över att Anders Simonsson inte gör de dagsverken för henne som det enligt Kungligt beslut åligger en skattebonde. Han inte bara vägrar göra sina dagsverken utan är också oförskämd mot henne och hon kräver nu att han skall åläggas göra dagsverken samt böta för otidigheterna. Hon företer intyg från 3 februari av Gyri Amundsdotter och Hälseby Christoffersdotter som vittnen på att Anders skulle "ha gifwit henne tusende dieflar".
Anders företräddes av sin son Simon Andersson som med köpebrev från 29 juli 1683 visar att fadern köpt hemmanet av löjtnanten och hans fru samt att han gått med på en årlig skatt på 18 daler, vilket är avsevärt högre än brukligt då företrädaren Anders Nilsson i By endast betalade 12 riksdaler. Simon menar att den höga skatten överenskoms då löjtnanten muntligt intygade att dagsverkena ingick i denna summa.
Catharina Blankenfield vill inte göra sin makes löften emot om det förhåller sig så som Simon Andersson påstår. I denna fråga samt i frågan om otidigheterna måste rätten emellertid ajournera sig eftersom varken Anders Simonsson eller Gyri och Hälseby är närvarande vid tinget. Detta ärende återkommer med jämna mellanrum på tinget, men jag har inte funnit hur det slutade.

Vid samma ting kom änkan efter Måns Nilsson och krävde att få ta bort de två fönster som hennes man satt in på gården Sälboda under den tid han ägde den. Anders Simonsson hävdade att han köpt gården med fönster. Mats i Grötvål vittnade emellertid till änkans förmån och rätten gav henne därmed rätt att ta fönstren.

Vid hösttinget 1689 slöts en överenskommelse mellan Anders Simonsson och löjtnanten Fredrik Wilhelm Bose (ev. Bäck) där parterna föreslog vissa ersättningar för reparationer på kronohemmanet Stommen i Ny som Anders bott på i 11 år och nu beboddes av löjtnanten. Man överenskom att Anders nästkommande vår skulle på egen bekostnad uppföra en ladugårdbygnad i två våningar samt en loge "efter Kungl. Husesyns ordning" och även betala 8 Daler silvermynt till löjtnanten. I och med detta skulle alla krav på Anders vara reglerade eftersom det inte var helt klart på vilket sätt Anders lämnat hemmanet när han tre år tidigare lämnade det.

Vid hösttinget 1692 förde domaren Mats Torstensson i Grötvål Anders Simonsson i Sälbodas talan angående en begäran om brandstodsersättning [2]. Anders torkhus hade på grund av vådeld blivit förstört och där därmed hela hans rågskörd som bestod av 5 tunnor. Eftersom rätten ansåg begäran befogad värderades rågen till 9 Daler tunnan och fördenskull "Hans Nåde Högvälborne Herr Landshövdingen, Anders remittera att i ödmjukhet erhålla om den hjälp som Konglig Majestät resolution i så måhle likmäktigh ähr".
Anders råkade emellertid ut för en eldsvåda redan under sin tid på Vagge 1662, men den gången ansåg man att skulden låg hos Anders folk varför han fick ersätta skadorna. Skadorna var då mer omfattande eftersom mangårdsbyggnaden, sovhus, stallar, brygghus, visthusbodar, fähus och allt som var i dessa hus förstördes.

Vid vårtinget 1693 blossade en strid upp mellan Anders Simonsson och Fredrik Wilhelm Bäck samt löjtnanten Edle. Dessa klagade på Anders för att utanför tingsstugan beskyllt dem för att motarbeta honom och förvägra honom att få sin rätt i en tvist mellan Sälboda och Berg. De hänvisade till ryttmästaren Edle och vählborne herr Gustaf Uggla som vittnen. Anders försvarade sin ståndpunkt men fick inget gehör hos rätten som dömde honom till "att i läppgäld" betala 3 mark silvermynt för hans ogrundade beskyllningar.

Ovanstående är en berättande beskrivning av vad jag funnit i Domböckerna för Jösse härad så som de är tolkade i Magnels samlingar som finns att tillgå på Arkiv Digital. Man kan här utläsa att Anders Simonsson bodde på Vagge i Ny socken fram till 1675 då han bosatte sig på Stommen i Ny socken. Han köpte 1683 Västra Sälboda gård i Gunnarskog där han också bodde fram till sin död 1709. Hans son Simon Andersson nämns 1889 vid tvisten med Catharina Blankenfield där han företräder fadern.

1) Bördeskilling - den summa som bördemannen betalar vid inlösen av jord eller gård. Bördeman - Fäderne- eller mödernesläkt, vilken har förköpts eller lösningsrätt vid försäljning av arvejord "inom natt och år"
2) Brandstod - brandstöd, brandhjälp. Enl 1734 års lag äger den som genom vådeld förlorat hus, säd, foder, boskap,att hos häradsrätten begära brandstod till vilket vart hemman i häradet är skyldigt att bidra (brandstodskassa). (Visserligen är denna dombok från 1600-talet, men troligen fanns en liknande lag på den tiden)
Ovanstående förklaringar är tagna från Andersson, Kent, Anderö, Henrik. 2002. Ordbok för släktforskare. ICA Bokförlag.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers