Även de bästa gamla källorna bör man vara försiktig med

Det finns ett antal källor till kunskap om gamla anor som jag har funnit ovärderliga, men också bedrägliga. ett sådant verk är det fantastiska verket Svenskt Biografiskt Lexikon -SBL - som nu kommit till band 31. En annan samling är de digitaliserade artiklarna ur Släkt&Hävd som ges ut av Genealogiska Föreningen. En tredje som är lite mer lokal är den samling av medlemsskriften Släktforskaren som Västerbergslagens släktforskare ger ut.

Gemensamt för alla dessa skrifter är att texterna författats av de skickligaste släktforskarna vi har i landet. Jag har också nämnt andra verk som också har framställts av den tidens stora namn som exempelvis Anrep, som går att finna på Google Books.

Man behöver inte ha adliga eller berömda släktingar för att ha nytta av dessa texter eftersom de redovisar mycket detaljerade släktskap och ingiften lång tillbaka. Det kan således mycket väl hända att en bonde eller präst som du har i din släkt är befryndad med någon av de personer som nämns under några av släktutredningarna i de här böckerna.

Vad är då problemet? Jo problemet är att de här texterna sammanställts under lång tid, vilket innebär att de tidigare texterna kanske inte överensstämmer med de senaste forskningsrönen. Jag stötte nyligen på just ett sådant exempel - för övrigt en av de mer berömda diskussionsämnena i svensk genealogi.

Jag sökte efter information om en ana till min fru - Halvardus Petri - som var kyrkoherde i Stora Vånga i Västergötland och, enligt Släkt & Hävd 1/1981, hade ett vapen som var snarlikt det som bars av släkten Lind af  Hageby, varfor man spekulerade i ett släktskap med den släkten och vidare med den så kallade Vångasläkten. Jag blev således intresserad av att veta mer om denna Vångasläkt.

Jag insåg snart att detta var ett populärt ämne som det skrivits mycket om. Som amatör blir man ju lite upphetsad om man skulle kunna härleda sin forskning till en frälsesläkt från 1300-talet. Jag fick snart reda på från flera auktoritativa källor att en nyckelperson i detta sammanhang var en ättling till Vångasläkten vid namn Bengt Haraldsson i Stora Vånga. Från honom, fick jag lära mig genom ett otal texter på Internet, från äldre släktutredningar och inte minst från SBL Band 2 om släkten Appelbom att inte mindre än fyra adliga släkter kan härledas från denne man, nämligen Strömfeldt, Fäger, Appelbom och Igelström. Länken till Vångasläkten skulle vara Bengt Haraldssons far Harald Månsson, en adelsman som ägde Stora Vånga i Västergötland. Bengt Haraldssons son Harald Bengtsson skulle även vara gift med en dotter till en annan adelsman Sven Jonsson.

I Släkt och hävd no 1 1981 spekuleras i huruvida min frus ana Halvardus Petri skulle vara befryndad med den ovan nämnda släkten Lind af Hageby eller med Ivar Ingvaldsson som fick frälse av Sten Sture 1502.

Det naturliga vore väl nu att känna sig riktigt nöjd över den kunskap man fått från så tillförlitliga källor. Vidare sökande på Internet gav emellertid signaler om att det kanske inte var så där alldeles korrekt med de här fyra adelssläkternas frändskap med Vångasläkten. Att det var viktigt att härleda sina rötter till gammal adel hade sin förklaring i att man önskade förgylla sin historia lite. Man hävdade att deras adelskap inte alls var nyinstiftat utan egentligen bara ett förnyande av ett urgammalt adelskap som hade fråntagits dem, vilket ju skulle ge familjerna en helt annan status i riddarhuset. Huruvida frändskapen med Vångasläkten hävdades efter man blivit adlad eller om det hade hävdats innan som ett argument för att "återfå" ett adelskap som tagit från familjen framgår inte.

Vidare studier av SBL tog mig till kapitlet om släkten Faegreus, där en helt annan bild av historien gavs. Det visade sig att senare forskning hävdade att det dels inte går att härleda något släkskap mellan å ena sidan släkterna Strömfeldt/Faegraus och släkterna Appelbom/Igelström, dels att Bengt Haraldssons far inte alls var av frälsesläkt. Det enda man kunde visa var att han hette Harald, men att han med all säkerhet inte var befryndad med Vångasläkten. De handlingar som tidigare forskare grundat sig på vis i stor utsträckning kom från Harald Bengstssons son Anders Haraldsson, adlad Appelbom 1645.

Vart vill jag nu komma med dessa rader? Jo - att man måste vara ytterst försiktig med uppgifter från tidigare genealogiska texter, vilket är väldigt svårt när man som nybörjare hittar riktiga "guldkorn". Man måste vara medveten om att även i verk som SBL och Släkt & Hävd så kan senare texter motsäga uppgifterna i tidigare texter. Att det blir så beror dels på att forskningen går framåt, dels att man idag är mer kritisk till tidiga källor författade även av kända genealoger som kunde vila på tvivelaktiga uppgifter från de inblandade familjerna eller helt enkelt vara beställningsverk för att förgylla en familjs anor.

Nu har jag inte på långa vägar gått till botten med vad aktuell forskning erbjuder vad gäller Vångasläkten och dess ättlingar. Jag har mängder av artiklar att plöja igenom i Släkt&Hävd, men numera vet jaga att det som står i de tidigare måste kontrolleras med de artiklar som skrivits senare.

Nu kommer det att dröja ett par veckor innan jag skriver något om släktforskning igen eftersom jag skall åka till Hong Kong, men kanske jag får några idéer till texter under resan.