Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

tisdag 30 november 2010

Fortsättning på min mors berättelse - kriget kommer

1939 gick tyskarna in i Norge
Av Maywor Granath

Så fick vi då uppleva hur det var att vara så nära Norge. Det kom en hel del militärer; det bara kryllade var man gick i buskarna och på vägar. Det var en apotekare, en läkare och en tandläkare som bodde hos oss på övervåningen. På Berget var själva logementet och på Rena var sjukvården inrymd.

Mor bakade bullar och sockerkakor, för kaffe det skulle dom ha. Det byggdes tankhinder och fort och vi fick ha passersedel på en del ställen. Då vi åkte med tåget från Åmotfors till Arvika var det alltid militära vakter med gevär och hölsterbälten med ammunition runt midjan. Vi åkte en dag;  mor skulle till sin ögonläkare i Arvika. Det var mor, Signe Myhrin och jag. Mor hade väl i brådskan glömt sin passersedel så det blev promenad till polisstationen. Det var för all del inte så långt från stationen men där gick vi alla tre med två beväpnade militärer bakom oss. Det blev väldiga förhör om allt möjligt och vad vi skulle göra i Arvika. Vi funderade på hur vi skulle komma till ögonläkaren i tid. Då frågade en polis om vi inte hade någon som kunde gå i god för oss. Då kom jag på Martin Medin som var poliskommissarie i Charlottenberg. De såg lite fundersamma ut men så ringde de i alla fall upp och svaret blev: ”Kära ni, släpp Augusta för all del för hon har aldrig gjort en fluga illa.”

Uppe på Berget där de mesta av militärerna bodde var en frälsningssoldat Karl Johan Blomquist - ”Blomma” fick han till smeknamn – samt en ryskfödd präst Igor Trennkjeff. Det byggdes altare med ett stort kors av björkstörar; där var så vackert bland stenar och bergskrevor och det blev deras fältkyrka dit även byns folk kom. Det var flera unga militärer runt om på andra platser som sällade sig till "By missionshus" där det blev fullt av liv med sång och musik till allas förtjusning. Karl Johan – Blomma – tog initiativet till insamling för inköp av ett piano.

Det inträffade en del allvar också, t.ex. en söndag när Karin Strandin och jag var nere i Åmotfors. Dit brukade vi gå ofta för vad skulle vi annars göra på helgerna. Det stod en stor luftvärnskanon uppe på höjden vid hotellet, numera Värdshuset Vita Älgen. Det var ett rött magasin nere vid vägen där Karin och jag befann oss. Plötsligt kom en flygmaskin med hakkors målade på undersidan av vingarna. Norma projektilfabrik låg alldeles intill och det tyska planet gav eld från kulsprutorna samtidigt med kanonen. Kulorna ven över våra huvuden där vi stod tryckta intill väggen och till varandra. Flygplanet kunde väl inte varit berett på angreppet från Åmotfors hemvärn. Innan det vände med en gir över Helmer Larsson Tobak och Pappershandel han det splittra sönder trappan och skyltfönstret. Troligen var den i fel kurs - det spekulerades i alla fall så.

Det kom många tysketåg förbi i Åmotfors; det var sårade soldater i godsfinkor; de såg eländiga ut. Någon kastade upp choklad till dem. Det var som sagt krig inpå knuten kan man säga. Vi fick ha en sorts mörkläggningsgardiner. Det var en typ av rullgardiner. Mor sydde dem själv av ett papper som gjordes på pappersbruket; det var brunt och kreppat, dubbelt med ett skikt tjära mellan – ingenting syntes utifrån.
Alvar var som många andra inkallad och låg i Bräcke. Jag minns mors alla brev till honom. Hon ritade alltid en pipa och skrev ”låt bli den här”. Vi hade kuponger att handla på som vi fick på Kristidsnämnden; det var på mjöl, socker, kaffe, fläsk och kött, tvättmedel mm. Mor hade hamstrat rätt mycket och gav bort kuponger sedan.

Poliskommissarie Martin Medin i Charlottenberg berättade en hel del av vad han var med om. Bland annat då han fick rapport från Stockholm att det ev. skulle komma en täckt tågvagn med en hög tysk militär vid namn Faerwart från Norge. Martin och hans mannar åkte ut till Ottebol och mötte tåget, gick in med automatgevär och fängslade den store nazisten och skickade tillbaka honom till Norge.

Martin Medin, Sigge [på Berget], Harald i Hammarsgärdet och far var ofta tillsammans och spelade kort, spröjte. Det var sällan det var sprit med. Ingrid och Maja styrde dem med fast hand men gubbarna var tillsammans för att dra sina skrönor för varandra och de hade roligt ihop. Maja, född Brandel och Sigge blev ägare till Berget då vi flyttade till Solbacka 1935-36. Jag var ofta på Berget och hjälpte Maja och sen Gunilla [dotter till Maja och Sigge] föddes var jag och passade henne mycket.

Alvar konfirmerades pingsten 1931. Jag konfirmerades pingsten 1937.

Norma Projektilfabrik, 13/3 1939 – 15/5 1942

Jag började på Norma Projektilfabrik och satt vid en hylsmaskin och sorterade i början. På sommaren blev jag lånad till Noreborgs Herrgård till disponent Hoff. Han och disponent Hansen [på Vistegården i By] som var goda vänner och tant Hilde [Fabricius Hansen] ville ha mej som sällskap åt [sönerna] Rolf Einar och Jan Helge med kandidat som det hette på den tiden. Det var en fin tid med mycket omsorg av alla. [Hilde Fabricius Hansen blev när jag föddes 1946 gudmor].

Stockholm, juni 1942 – juni 1944

Jag arbetade hos sjökapten Einar och Anna Helena Norrman, Furulundsgatan 13 på Gärdet och hade hand om Monica 2 år. Där i samma trappuppgång jobbade även Ingrid och där blev vi vänner. Lasse och Inez Dahlqvist [göteborgsprofilen] med sonen Robert (Bob) bodde på nr 11 och jag skaffade dem en barnflicka från Södra By, Lisa Andersson. Jag var mycket där, Ingrid var på Kåren [Frälsningsarmen]. Norrman och Lasse var kusiner; de var trevliga familjer. En gång borstade jag Lasses smoking och där låg en 10-sedel i bröstfickan; ”den kan Maywor ta i ärlighetens namn", sa han - det blev ett par nya skor. Det var många roliga episoder med t.ex. Åke Söderblom och Sickan [Carlsson] som var där ibland.

Norma juni 1942-44

Då jag åkte hem från Stockholm ibland träffades vi, Nisse [min far] och jag. Han låg inkallad i Eda någonstans. Vi träffades på tåget Nora – Åmotfors. 20 augusti 1944 gifte vi oss och bodde på övervåningen [på Solbacka]. Nisse fick jobb på pappersbruket och jag fick jobb direkt 24/8 hos ingenjör Sven Carlberg som omedelbart behövde en flicka till kontoret och laboratoriet eftersom Milred [Maywors kusinbarn och min tremänning] och han skulle gifta sej.

Jag blev upplärd för all kontroll och prover i fabriken av patroner som vägdes med och utan innehåll (krut), mantlade och omantlade. Jag gjorde dragprov på olika hylsämnen 12 mm, 30 mm och 40 mm tror jag måtten var. Dessa satte jag in i klämmor uppe och nere på maskinen och ibland sa det bara smack; då blev det liv – Sven skrek ”Håken Amalia”. Det var det grövsta han kunde ta till.

Kungliga Krigsmaterielverken - K.K.V.-  levererade till Korea tror jag. Det kom flera herrar ibland som skulle vara med vid kontrollerna. Vi satt runt ett stort bord med var sitt mätinstrument. Sven och jag hade de viktigaste. En korean förde protokoll; det var ansvarskännande och jobbigt. Koreanerna var artiga och fina herrar och de bodde på gästmässen och fick fin mat av Gulli.

John Bohlin (Mildreds far) och Ole Berndsen (från Norge) provsköt ammunition för kpist. Det var ett litet hus nere vid Lögarberge´ där de höll på och sköt kpistbanden [det måste nog varit kulspruta eller kulsprutegevär eftersom det hade band]. Jag satt på Svens kontor och tog emot alla skott per telefon och smällarna registrerades på en aluminiumhylsa. Det var 10 skott som markerades i varje salva runt om. Gick markeringarna i rad var allt bra, men vid minsta lilla hopp blev det ”Håken Amalia” och hela partiet kasserades. Det var hårda bud men det var en fin tid tillsammans med en fin chef och Ole och Bohlin.

En dag kom emellertid Sven på att jag måste kunna hantera en pistol. Jag vägrade förstås, men slapp ej undan. Jag skulle skjuta i en sandlåda utanför laddfabriken där alla killarna stod och applåderade. Det var det värsta jag varit med om.

Alla kommentarer inom (parentes) är gjorda av Maywor Granath för tydlighetens skull.

Alla kommentarer inom [hakparentes] är tillagda av Jan Granath för tydlighetens skull. I dessa kommentarer är det således JG som avses med "jag".

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers