100 000 besökare - några nostalgiska funderingar

Idag - 29 juli 2011 - läste den 100 000e unika besökaren bloggen Släktforskning för noviser. Enligt Googles inbyggda statistik betyder det ca dubbelt så många, dvs 200 000, sidvyer. Inte kunde jag drömma om att det skulle bli så många som hittade vägen till mina texter när jag började skriva 2007.

Skälet till att jag började var abstinens efter att ha föreläst, undervisat samt skrivit böcker och forskningsrapporter i över 30 år. Ett skäl var också att jag tyckte mycket av det jag läste som nybörjare i släktforskning var onödigt invecklat och gärna "förmärkvärdigades" av de insatta, som min gamle lärare i arkitekturhistoria Elias Cornell brukade säga.

En annan sak som retade mig på den tiden var att det rådde en viss snorkighet bland erfarna släktforskare gentemot den kader av nybörjare som kommit till tack vare tillgängligheten på Internet och tillgång till bra släktforskarprogram. Man kände att det var lite finare med microkort, kortläsare, tjocka pärmar med anblanketter och på sin höjd ett hemmagjort Excellprogram på datorn.

Jag skrev också en del bedrövade texter om uppförandet på Anbytarforum och andra fora. Ganska snabbt slutade jag att delta i flera av dom eftersom man ibland fick både heder och ära ifrågasatt om man vågade förespråka fel släktforskningsprogram, ställa enfaldiga frågor eller gilla GID-nummer.

För dom som är nybörjare idag låter det här förmodligen som sagor. Ni som, liksom jag, blivit lite duktigare under det halva decennium vi hållit på känner säkert igen sig och förhoppningsvis kan några av de "gamla rävarna" rodna lite klädsamt vid minnet av den tiden. Det har nämligen blivit oerhört annorlunda på dessa få år.

Anbytarforum, liksom de flesta andra fora är sakliga och hjälpsamma. Kanske jag saknar några av de största bufflarna för vad man än skall säga om dom - dom kunde sina saker. Hjälpsamheten och viljan att bygga upp kunskap har blivit mycket större på alla fora jag besökt. Den största skillnaden tycker jag emellertid är Facebook som betytt oerhört mycket för alla som behöver hjälp att tyda husförhör, leta rätt på anor eller förstå olika termer. Det finns idag ett otal grupper på Facebook där det sällan tar mer än någon dag innan en fråga är besvarad på ett utförligt sätt av andra medlemmar. Den största gruppen idag är den som kom först och heter Släktforskning, men den jag startade före n tid sedan med samma namn som den här bloggen har också vuxit snabbt det senaste året.

Har då inget blivit sämre sedan "den gamla goda tiden". Jo absolut! Det allvarligaste är kanske att allt fler söker sina anor genom Google, dvs. dom plankar det andra forskare funnit ut utan att alltid kontrollera om uppgifterna är korrekta eller ej. Jag kan förstå att man gör det, dels av okunnighet, dels av sparsamhet. SVAR, ArkivDigital och Ancestry/Genline gör ju ett rejält hål i plånboken. Att nybörjarna idag inte heller vill investera i ett släktforskningsprogram utan matar in sina uppgifter efter hand, utan ordentlig källkontroll, i olika program på Internet gör ju att felaktigheter sprider sig som vådeld över Internet.

En annan sak som jag tycker mig märka är att föreningspublikationerna, med något enstaka undantag, har blivit allt sämre. Jag köpte exempelvis alla årgångar av Västerbergslagens släktforskares ganska enkla tidskrift på CD. Kvalitén på artiklarna från 1980-talet var imponerande och författade av dåtidens, och nutidens, bästa släktforskare. På den tiden handlade det verkligen om äkta forskning även med traditionella vetenskapliga mått mätt. Numera kan bottennivån ibland jämställas med Ring P1 i seriositet. Dessutom har även seriösa media som TV och radio börjat konkurrera med den kolorerade veckopressen. Numera vet vi inte bara allt om hur Lill-Babs stickar, lagar mat, inreder sitt hem utan vi får också vara med och ta fram hennes antavla. För säkerhets skull betar man av hennes barn också i separata program och snart kommer väl hennes män att utredas.

Troligen hänger det senare ihop med det ny sättet att släktforska. Det är väldigt få idag som skitar ned sina händer i dammiga arkiv efter originaluppgifter och än färre som har kompetensen att förstå vad dom finner om dom skulle göra det. Det är ju då inte så underligt att artiklar i vår facklitteratur mer liknar veckopressen och sällan tillför något till den genealogiska forskningen. Själv tillhör jag denna nya kategori av släktforskare som, från min horisont i utlandet, får lita till det som finns på Internet. Jag kompenserar mig med att abonnera på såväl SVAR, som Genlne och AD, men min förmåga att läsa domböcker och annan gammal text är väldigt outvecklad. Det är däför jag är så imponerad av de gamla, riktiga släktforskarnas, kompetens.

Man kan kanske sammanfatta att släktforskningen har blivit enklare och trevligare på senare år, men tråkigt nog också mer lättviktig.