Släktforskning som vetenskap?

I min förra blog skällde jag på dem som klagar på andras oegennyttiga arbete. När man läser en del inlägg på bl. a Anbytarforum får man intrycket av att Släktforskning är en del av naturvetenskapen. Med det menar jag att man ställer sanningskrav på den som bara kan uppfyllas om man var på plats när det begav sig. Så kan man naturligtvis inte se det! Släktforskning är som all historisk forskning en tolkning av källor där man får dra slutsatser grundade på en kombination av logik och indicier i sin tur grundade på kunskap om historien och inlevelse i situationen. Man får också som i all kvalitativ forskning använda sig av flera källor och kunskaper och se om de pekar i någorlunda samma riktning. Den objektiva sanningen kan man aldrig finna även om man har dokument att grunda sig på.
Jag har funnit att det finns en ganska stor rationalism bland vissa släktforskare. Med det menar jag att man litar blint på det som är dokumenterat, men är mer kallsinnig till indiciekedjor grundade på inlevelse i situationen och sunt förnuft. Jag har inte så mycket att invända mot detta i sig om det inte vore så att de hårda fakta man anser vara så sanna, dvs. dokumenten från den tiden, hade så uppenbara svagheter. Jag tänker då främst på kyrkböckerna. I vår kultur är det finaste man kan uppnå som släktforskare att komma riktigt långt tillbaka i s.k. rakt nedstigande led – vilket betyder anor på faderssidan. Hur trovärdigt är det? I andra kulturer som exempelvis judendomen anses inte säkert släktskap kunna bevisas annat än genom modern. Det är på moderssidan man ärver sina judiska anor. Vi vet naturligtvis lika väl som judarna att det enda man inte behöver tvivla på är vem någons mor är – fadern däremot kan alltid ifrågasättas.
Vi ser i de gamla kyrkböckerna hur vanligt det var med oäkta barn fastän det var straffbart. Man inser då lätt att det förekom oftare än som blev officiellt, i synnerhet då ena parten var gift eller tillhörde en annan samhällsklass. Hur många pigor har blivit gravida med husbonden, som sedan har övertalat en dräng att ta på sig faderskapet och gifta sig med pigan mot någon ersättning i form av ett torp eller en summa pengar. På medeltiden var det till och med en regel att resande herremän skulle kunna våldgästa bönderna. Att även kvinnligt umgänge ansågs krävas som gästfrihet är väl inte alltför vågat att anta.
Nu är jag den förste att hävda att det nog är viktigare i vilken familj som barnet växte upp än vilka gener han/hon hade så det kanske inte gör så mycket att vi forskar på den ibland förmente faderns sida. Jag är emellertid inte säker på att de som hävdar petimetersanning i släktforskningen är eniga med mig om detta, utan lägger mer vikt vid genetiken än det sociala arvet. Ett problem med denna fixering vid den osäkra släktskapen genom fadern är att det oftast är mycket svårare att följa sina anor på spinnsidan om man nu verkligen vill veta hur ens genetiska anor ser ut. Dels tycker jag mig sett att prästerna varit mindre noga med kvinnornas härkomst i kyrkböckerna, dels kommer de ofta från andra socknar, vilket ställer till problem om man inte har både födelsetid och födelsesocken. Till detta skall läggas att många släktforskare genom tiderna, liksom i förbigående, noterat ”gift med NN” för hustrun, utan vidare uppgifter än namn och i bästa fall födelseår. Här är emellertid Herdaminnena lysande undantag eftersom man där noggrant redovisar hustruns föräldrar.
Till denna grova osäkerhet i släktforskningen skall vi lägga prästernas egna insatser och där finns nog mycket att fundera över. Jag har många präster i min släkt och har därför läst många Herdaminnen. Det är intressant att se hur upptagna prästerna var av att skaffa sig makt och egendomar och hur mycket tid de ägnade sig åt processande och affärer. Nykterheten var det också si och så med, liksom ibland det sunda förnuftet. Detta gör ju att man kanske skall fundera över riktigheten i speciellt husförhörens korrekthet. Själv har jag ofta hittat uppgifter i husförhören som inte stämmer med exempelvis födelsenotiserna. Trots detta skulle jag inte vilja avråda någon från att använda kyrkböckerna, eller ens husförhören, som källor i sin släktforskning.
Anmärkning: Om du har präster i släkten kan du gå till biblioteket och titta i stiftens Herdaminnen. Där finns i princip alla prästers bibliografier nedtecknade för varje stift. Det är mycket spännande läsning och genom de noggranna förteckningarna av giften, barn och inbördes släktskap är de en ovärderlig källa för släktforskare.