Daniel Styffes avkomlingar utifrån min ana Maria Nilsdotter – Del 1 (1700-1900)

Bakgrund
I de följande texterna skall jag mer detaljerat beskriva hur livet gestaltat sig för Johan Daniel Styffes (1749-) ättlingar från de tre relationer han hade. Jag har översiktligt berört det i en tidigare text – Fattiga och rika i Västra Värmland – men tycker det är värt en mer detaljerad studie. Jag börjar med min ana Maria Nilsdotter (1751-1808), med vilken han fick en oäkta dotter – Maria Danielsdotter (1786-1864). I senare texter beskriver jag ättlingarna utgående från de barn han fick med sin första hustru Brita Greta Blankenfjell (1743-1782), samt med sin andra hustru Elin Olofsdotter (1759-1820).

Anledningen till att jag beskriver detta är att det ger en bra bild av hur olika öden barn födda av samma fader och deras efterföljande kunde få beroende på skilda socioekonomiska förhållanden i övrigt.

För att vara riktigt säker på att mina anor bakåt till sergeanten Daniel Styffe är korrekta har jag följt hans dotter Maria Danielsdotter år för år från plats till plats genom hennes liv. Det har inte varit lätt eftersom hon levde ett kringflackande och utfattigt liv som piga från by till by och från gård till gård – huvudsakligen inom Arvika socken. Jag har lyckats ganska väl med detta och för den intresserade finns hennes vistelseorter dokumenterade på GeneaNet.

Maria Nilsdotter – min mf mm mormor
För att få lite bakgrund har jag studerat hennes mors, Maria Nilsdotters (1751-1808), historia innan det hon blev gravid med Maria, änklingen Daniel Styffes dotter. Henne liv började inte särskilt lätt. Hon föddes i Bålgård 1751 och hennes föräldrar var Nils Andersson (~1712-1752) och hans hustru Karin Karlsdotter (1723-1801). Redan året efter Marias födelse dog fadern endast 40 år gammal. Paret hade fyra barn varav Maria var yngst.

Modern gifte om sig med Anders Jonsson (1729-1790) den 15 november 1755. De fick åtminstone fem barn. 1790 avlider även Anders Jonsson och modern blir änka för andra gången. De sista åren av sitt liv levde hon med äldste sonen Sven från sitt andra äktenskap. Hon dog 1801 vid en ålder av 78 år.

Maria Nilsdotter upptas oftast i husförhören separerad från, men på samma plats som modern Karin. År 1773 noteras att hon flyttar till Knut Andersson i Dahln i Arvika, som tydligen var en välbärgad bonde med många tjänstepigor och tjänstedrängar. Det förefaller emellertid som han successivt lämnat över till sin svärson, som var gift med dottern Anna Knutsdotter. Hon stannar emellertid endast ett år i Dahln.

1774 återfinns Maria Nilsdotter bland tjänstefolket hos sekreteraren Petter Styffe (1716-1781) och Hedvig Ljungblom (1710-1787) på Skog under Vik i Arvika. Omsättningen av tjänstefolk har varit stort och Maria är en av de 4 av totalt 16 som finns kvar under perioden 1774-1787.

Hedvig Ljungblom hade varit gift med Johan Blankenfjell (1700-1749) på Vik som avled 1749 och har nu gift sig med sekreteraren Petter Styffe sedan hans hustru Maria Elisabeth Ramsell (1720-) likaså har avlidit. Även Hedvigs andre make Petter Styffe avlider emellertid 1781 och Hedvig lämnas med en familjekonstellation, som skulle komma att bli ganska intressant. Familjen består nu av den andre makens son Daniel Styffe, samt hennes egen dotter Brita Greta Blankenfjel. Som jag berättat tidigare vill det sig så att Daniel och den sex år äldre Brita Greta blir förälskade och gifter sig. Hedvig är nu såväl styvmor som svärmor till Daniel.

Till en början ingår Maria Nilsdotter i Daniels och Brita Gretas hushåll, men flyttas strax efter giftermålet över till Hedvigs hushåll där det finns ytterligare en piga samt en dräng. Brita Greta och Daniel får 1779 sonen Gustav och 1780 dottern Hedvig Ulrica. Vid tredje barnet dör Brita Greta i sviterna efter förlossningen och även sonen Petter dör inom ett år. Daniel är nu änkling med två minderåriga barn, men får stöd av sin svärmor tillika styvmor Hedvig.

Efter någon tid blir emellertid änklingståndet för svårt för Daniel, som inleder en förbindelse med pigan Maria Nilsdotter – en förbindelse som resulterar i dottern Maria Danielsdotter. Att han är fadern anges i födelseboken. Daniel försvinner nu från Skog och Hedvig lämnas att sörja för såväl sina två barnbarn som för hans ”oäkta” dotter och hennes mor. Hedvig dör emellertid av ålderdomssvaghet inom ett år och såväl Daniels två barn med Brita Greta, som Maria Nilsdotter och hennes dotter lämnas utan hem och försörjning. I den här texten kommer jag att beskriva Maria Danielsdotters och hennes ättlingars öde.

Maria Danielsdotter – min mf mm mor
Modern Maria Nilsdotter gifter sig 1789 med änklingen Nils Olsson (1757-) och de får åtminstone tre barn. De bor i Kärrsmossen där hon avlider 1808.

Marias dotter Maria Danielsdotter kommer att leva mer eller mindre i armod, från plats till plats inom Arvika socken. Hon nedkommer med tre barn. Den förste - Nils föds 1807 med fader okänd. Hans öde har jag inte kunnat följa. (1) 1811 föds emellertid dottern Maria Månsdotter (1811-1895) utom äktenskapet, men Måns Jansson erkänner faderskapet. 1813 föds sonen Anders som dör några dagar efter födseln. Trots upprepade försök har jag inte kunnat identifiera Måns Jansson varken i födelse- eller dödbok. Han uppges komma från Tobol i Gunnarskog och vara före detta vargeringskarl. dvs. reservsoldat för Lerot i Eda.

1820 gifter sig emellertid Maria Danielsdotter med Per Nilsson (1774-1842) från Gunnarskog och de båda bosätter sig i Eda socken där de bor i Södra Fjäll hos Marias dotter Maria Månsdotter och svärsonen Olof Månsson. De får ganska många år tillsammans fram till 1842 då Per Nilsson avlider. Maria Danielsdotter lever nu ensam med dottern och svärsonen, men träffar 1845 änklingen Per Andersson (1801-1862), också han från Gunnarskog, och gifter sig. De flyttar till Fjäll där de bor tillsamman med Pers son Anders Persson (1826-) och från 1854 även med hans dotter Kerstin Persdotter (1824- ). Anders har emellertid, efter att ha drabbats av slag, klen fattningsförmåga, en bruten axel och har svårt med uttalet och är ”rörd” i vänster sida. Per Andersson går bort 1862 och Maria Danielsdotter, då 78 år gammal, går bort två år senare, 1864.

Ett problem med kyrkböckerna är att Maria Danielsdotters ständiga flyttningar krånglat till det för prästerna. Om Maria kanske inte var läs- och skrivkunnig och kunde redogöra för sina egna uppgifter eller om hennes pass varit slarvigt skrivna vet man inte men att hennes födelseår blivit förvanskade vid något tillfälle kan man konstatera. I husförhören för Gunnarskog har Per Nilsson i Grötvål för 1826-1831, plötsligt blivit begåvad med en hustru Maria Danielsdotter som är 7 år äldre än den hustru med samma namn han enligt vigselnotisen äktade 1820, med en dotter Maria Månsdotter som blivit 5 dagar äldre. Givetvis föranledde det omfattande kontroll från min sida, men det finns inga tveksamheter om att det rör sig om samma Maria Danielsdotter med dotter Maria. Det är en fördel med patronymikon Danielsdotter eftersom det vid tiden var ganska unikt i trakterna. Det avgörande beviset för att jag följt rätt person genom livet fick jag dock helt nyligen då jag tog del av bouppteckningen för Olof Månsson (1803-1893) i Fjäll i Eda, som var make till hennes dotter Maria Månsdotter (1811-1895). (1)

Maria Månsdotter – min mf mormor
Dottern, Maria Månsdotter, hade haft större tur i livet. Den 31/10 1830 gifte hon sig med drängen Olof Månsson från Fjäll i Eda. Hon bodde och arbetade då i Gunnarskog. Snart efter giftermålet flyttade paret till Kroppstad i Ny socken, vilket låg precis på gränsen till Eda och till Åmotfors. Olof var bonde och brukade under en tid frälsegården Öna i Ny socken, men flyttade 1841 till sin hembyggd Södra Fjell i Eda där han brukade ett hemman. Familjen bestod nu av hans hustru, tre barn, samt svärmodern Maria Danielsdotter och hennes man Per Andersson, samt en dräng och en piga. Hans karriär kröntes 1861 då han anges som ägare till herrgården i Södra Fjell.

Olofs öden och äventyr är intressant att följa, vilket jag gjort i detalj. Som var brukligt flyttade han som dräng från husbonde till husbonde, men uppenbarligen hade han både ambitionen och talangen att spara ihop så han kunde skaffa sig ett hemman för att så småningom återvända till sin hembygd som relativt burgen man. I hans bouppteckning anges hans kvarlåtenskap till omkring 90 000 kronor i dagens penningvärde och då togs herrgården endast upp till taxeringsvärdet.

Olof och Maria fick åtminstone sju barn. Flera av grenarna har jag inte studerat, men äldste sonen Magnus avkomlingar blev hembygden trogna. Sonen Per flyttade 1868 till brodern Magnus, som var hemmansägare i Haget i Fjäll där Per anges som dräng. Han flyttar 1871 till Gullbrandsdalen i Norge och har där avkomlingar med namnen Mostuen och Hagen. Sonen Olof flyttar till Dalarna 1874 och gifter sig i Stora Tuna. Den gren jag av naturliga skäl studerat i detalj är min egen som är avkomlingar till dottern Marta Olsdotter (1844-1927). Marta flyttade 1867 till Ny socken. Hon benämns nu piga. I 1872 år husförhör dyker min morfars far Olof Månsson (observera namnlikhet med husbonden, min mf morfar) upp för första gången. Olofs status ändras snabbt i husförhöret från dräng till inhysing till måg när han gifter sig med dottern Marta som återvänder från Ny socken 1872. Olof har oäkta sonen Olof (1865-1936) med sig i boet och året efter giftermålet får han och Marta sonen Magnus (1873-1926), 1875 dottern Maria, 1883 föds dottern Karolina och 1885 sonen Oskar Vilhelm. Min morfar Nils Olofsson (1887-1962) kommer att bli nummer fem av sex barn i parets äktenskap, Olofs oäkta son Olof oräknad. Det sjätte barnet är Karl Gottfrid som föds 1889.

I nästa text kommer jag att fortsätta berättelsen om Maria Nilsdotters avkomlingar och då har vi kommit in i nutid. I den berättelsen dyker det upp anor till flera av medlemmarna i Facebookgruppen Släktforskning för noviser.

(1) Tillägg 2014-12-07: Vid kontroll av Gunnarskog AI:8 (1820-1826) Bild 125 / sid 116 (AID: v11432.b125.s116, NAD: SE/VA/13170) gjorde jag ett överraskande fynd. Förutom Maria Danielsdotter, med fel födelseår, samt hennes dotter Maria Månsdotter, finner jag Maria Danielsdotters hittills "försvunne" son Nils med patronymikon Nilsson. Alla uppgifter stämmer från hans födelsenotis. Han anges ha flyttat in från xxxx 1822, 15 år gammal och flyttar ut 1824 till Carlstad.

Källor

Kyrkböcker för Arvika, Gunnarskog, Köla, Eda och Ny socknar i Värmland. Detaljerade källhänvisningar kan läsas under Maria Nilsdotter med avkomlingar på GeneaNet

Sammanfattning i PDF-form

Vinjettbilden föreställer arbetare vid Noresågen i Eda. Min morfar Nils Olofsson (med katten) och hans far Ol'Månsson (2:a från vänster fr.r.).

Några gamla fotografier som vållat huvudbry

Jag fick ett antal bilder av min mor. De flesta kunde hon identifiera med säkerhet, men i några fall var det mer osäkert var personerna passade in i släkten. Speciellt två bilder kunde hon inte säkert beskriva vilka de var. ”Det är Stava och Adel på Kuel” sa hon. ”Dom va sösken och kusiner till mor”, berättade hon. Med mor avsågs Augusta Eugenia Aronsdotter född i Myrevarv, Holmedal 1881, dotter till Aron Andersson och Anna Brita Andersdotter båda födda 1841. Hon var således min mormor.

Jag listade då upp mormors kusiner med hjälp av en speciell funktion i GeneaNet och fann 33 personer, men ingen Stava och ingen Adel. Nu vet jag ju att mycket av den kunskap min mor har om släkten på sin mors sida kommer från samtal mellan henne och hennes mor när hon hängde i hennes kjolar som liten och det var ju någon gång på 20-talet och min mor är nu 90 år gammal. Visserligen är hon kristallklar i huvudet, men det finns stora möjligheter till minnesluckor och missförstånd efter så lång tid. En sak är att man inte var så noga med vad man menade med kusiner på den tiden, en annan att folk ofta la sig till med smeknamn.

Eftersom jag inte hittade varken någon Stava eller någon Adel började jag ifrågasätta min mors minnen och även vad personerna hette. Att Stava troligen hette Gustava var ju ingen långsökt gissning. En annan gissning var att de två troligen var i ungefär samma ålder som min mormor eftersom de skickat porträtt av sig själv till henne. Jag hittade också en kusin som hette Gustava Olofsdotter och var född 1868. Visserligen var hon hela 13 år äldre än mormor, men den enda kusin med rätt namn. Jag började luta åt att min mor kanske missuppfattat Adel för Abel, som var ett mycket populärt namn i Holmedal på mitten av 1800-talet, däremot fanns ingen bland mormors kusiner.

Mormor Augusta

Jag tog mig nu för att efterlysa Stava och Adel på Facebookgruppen ”My ancestors are from Värmland”. Agneta Kjellsby berättade då att en släkting till henne som föddes i Dalsland 1880 hette Gustaf Adolf, men kallades aldrig annat än Adel inom familjen. Holmedal ligger mycket nära Dalsland så namnkulturen var troligen densamma. Mycket riktigt fanns några få Adolf bland kusinerna, varav de flesta kunde avskrivas, men en av dem var bror till Gustava (Stava) och född 1879, dvs. bara två år äldre än mormor. Han hette Olof Adolf Olofsson. Det verkar som om min mor hade rätt i varje detalj.

Jag nöjer mig emellertid inte riktigt utan studerar husförhören för perioden 1861 fram till sekelskiftet för att följa kusinerna. Det visar sig att bröderna Aron (min mormorsfar) och Olof Andersson (Stava och Adels far) bodde grannar i Myrevarv. Visserligen flyttade Olof med familj till Breviken 1975, men det var inom socknen Holmedal. När kusinerna Adel och Augusta föddes bodde de således i skilda byar, men man kan väl anta att banden ändå var starka mellan de jämngamla kusinerna.

Gustava flyttar 1888 till Kristiania (Oslo), som var en naturlig metropol för den här delen av Värmland. Fotot jag har av Adel är taget av fotograf N. Egeberg i Kristiania och fotot av Stava är taget av J.B. Söderblom i Töcksfors som är halvvägs till Kristiania. Eftersom flera av de foton jag fått är tagna av fotografer från Kristiania skulle jag gissa att det var kringresande fotografer som besökte gårdarna och tog bilder av folk.

1882 får Adel en lillebror – Johan Eduard. Modern är då 40 år gammal. Johan Edvard är beskriven som ”Mindre vetande” i husförhöret och i nästa bok finns han upptagen i förteckningen över ”idioter” men beskriven som ”välbärgad”.

Morfar vid ratten

I församlingsboken för 1895-1905 får man veta att Olof Adolf Olsson emigrerar till Norra Amerika den 16 mars 1905. Gustava återkommer från Kristiania och finns med i föräldrarnas familj vid husförhöret 1891 och där förblir hon åtminstone till 1905. Gustava gifter sig aldrig, men moderniserar sitt namn till Olsson. Hon dör 14 december 1946 i Myrevarv. Olof Adolf återvänder från Amerika, eller kanske han aldrig kom iväg. Han dör i Myrevarv 15 februari 1956 som änkling. Även han heter då Olsson. Johan Edvard avlider 17 februari 1908 i Myrevarv. Min mormor flyttar till Eda där hon efter utbildning på Björnö blir kokerska på Noreborgs herrgård och gifter sig med min morfar som var kusk, sedermera chaufför åt disponenten. Mormor blir då hemmafru. Min morfar startade västra Värmlands första droskrörelse. När jag kom till världen 1946 blir disponentens hustru Hilde Fabricius Hanssen min gudmor, vilket innebar att jag skulle förevisas och inspekteras årligen iförd bästa söndagsgåbortstassen med vattenkammad bena i håret – en hemsk upplevelse för en liten parvel. Mormor avlider 26 oktober 1965 vid 84 års ålder.

Om någon känner för att undersöka om Adel någonsin kom till Norra Amerika är jag givetvis intresserad, liksom vem hans hustru var. Jag tar gärna emot bilder av fler av kusinerna eller andra anor från Holmedal.

Vinjettbilden föreställer Adel och Stava

Källor

Holmedal AI:16 (1861-1870) Bild 187 / sid 174 (AID: v11541.b187.s174, NAD: SE/VA/13214)
Holmedal AI:17 (1871-1880) Bild 75 / sid 67 (AID: v11542.b75.s67, NAD: SE/VA/13214)
Holmedal AI:18 (1881-1890) Bild 55 / sid 50 (AID: v11543.b55.s50, NAD: SE/VA/13214)
Holmedal AI:19 (1891-1895) Bild 44 / sid 38 (AID: v11544.b44.s38, NAD: SE/VA/13214)
Holmedal AIIa:1 (1896-1905) Bild 2330 / sid 221 (AID: v172183.b2330.s221, NAD: SE/VA/13214)
Holmedal AIIa:1 (1896-1905) Bild 90 (AID: v172183.b90, NAD: SE/VA/13214)
Holmedal CI:6 (1852-1894) Bild 101 (AID: v6730.b101, NAD: SE/VA/13214)
Sveriges dödbok 1901-2009
Samtal med min mor
Råd från Facebook

Fattiga och rika i Västra Värmland på 1700-talet

En fattig uppväxt

Jag började min bana som släktforskare med min mors föräldrar i Eda i Värmland. Det höll på att få mig att tappa sugen eftersom redan min morfars far visade sig vara oäkta son till en 42-årig änka vilket gjorde det helt omöjligt att komma vidare. Efter mycket arbete i samarbete med en forskarkollega Christer Gustafsson lyckades vi identifiera den 42-åriga änkan och hennes anor, men det ledde inte särskilt långt. Forskningen kring min morfars anor har legat i träda i många år när jag bestämde mig för att undersöka morfars mors anor. Eftersom jag faktiskt har en bild av henne så var det naturligt att börja i den änden.

Morfars mor hette Marta Olsdotter, mer känd som Ol'Månssons Marta. Hon var född 1844 i Södra Fjäll i Eda och levde sina sista dagar på Torpet i Norra By i Eda församling, inte långt från min mors barndomshem, där hon tillbringade mycken tid hos sin sons familj. Hon var en duglig och respekterad kvinna. Maken Ol'Månsson hade avlidit redan 1915, medan hustrun levde ända till 1927. Ol´Månsson var sågare på Noresågen vid Noreborgs bruk. Hustruns folkliga namn hade inget med maken att göra utan var en sorts patronymikon som kom sig av att hennes far även han hette Olof Månsson. Fadern Olof Månsson, som var född 1803 var hemmansägare på herrgården i Fjäll i Eda där den blivande svärsonen Olof Månsson tjänade som dräng.

Morfars mormor, Olof Månssons hustru, hette Maria Månsdotter och var född 1811. I husförhörslängden för år 1837-1843 ser man att Marias mor Maria Danielsdotter levde med dottern och mågen. Där finns också en Per Nilsson som anges vara svärfar, vilket knappast kan vara riktigt eftersom dottern hette Månsdotter. Det visar sig också i Per Nilssons  dödsnotis från 1842 att hans död anmäldes av styvsvärsonen Olof Månsson. Maria visar sig vara oäkta dotter till en Måns Jansson, vars ursprung är okänt.

Efter en komplicerat forskande har jag lyckats identifiera vem min morfars mormors mor Maria Danielsdotter var. Man kan konstatera att Maria Danielsdotter haft ett mycket ambulerande liv där hon flyttat från tjänst till tjänst i västra Värmlands socknar, varit gift två gånger och fått två oäkta barn med Måns Jansson, varav sonen Anders dog blott dagar gammal. Att hon haft det svårt visas av att hon, även under de tider hon varit gift, varit befriad från skatt och dessutom finns noteringar om att hon "levt i osämja" med åtminstone en av sina makar.

En så kallad fin familj

Sekreteraren Petter Styff anländer till Vik säteri i Arvika någon gång mellan 1752 och 1757 där han bosätter sig på Skog. Han kommer närmast från By-Säffle socken. Han levde där med hustrun Stina Lisa Ramzell. Tillsammans med henne hade han sex söner - Erik (1745), Johannes (1746), Friedrich (1748), Daniel (1749), Jean (1751) samt Sven (1753). Hustrun Stina Lisa Ramzell avlider, okänt när, men Petter gifter om sig med Hedvig Ljungblom den 10 mars 1757. Familjen består nu, förutom av Hedvig och Petter av Petters två söner Erik och Daniel samt Hedvigs dotter i ett tidigare äktenskap Britta Greta Blankenfjell. Britta Greta är en ung kvinna född 1743 och 6 år äldre än sin styvbror Daniel. Trots detta utvecklas succesivt en romans mellan de två och de gifter sig 1778 och samma år kommer första barnet, Gustav. Daniel är nu 30 år gammal och har blivit sergeant - Britta är 36 år gammal. Redan året efter blir Britta återigen gravid och dottern Hedvig Ulrika föds. Nu drabbas emellertid familjen av en katastrof då Britta avlider i barnsäng. Daniel är emellertid inte ensam med sin uppfostrarbörda utan har hjälp av sin styvmoder, tillika svärmor, Hedvig Ljungblom. På gården finns även ett antal pigor och drängar som också de underlättar livet för den ensamstående fadern och hans styvmor.

Efter år som änkeman fattar Daniel tycke för den två år yngre pigan Maria Nilsdotter född 1751 i Bålgård. Resultatet blir dottern Maria som föds 1786 och får patronymikon Danielsdotter efter fadern. Enligt födelsenotisen är Maria oäkta, men Daniel Styffe utpekas officiellt som fader i födelsenotisen. Daniel försvinner nu ur husförhörslängden för Arvika, men Hedvig Ljungblom tar på sig ansvaret för styvsonens oäkta dotter och modern. De bor alla tillsammans med Daniels två barn på Skog. Daniel lämnar sin familj och återfinns i Östmark där han 1791 ingår äktenskap med pigan Elin Olofsdotter från Lima i Dalarna. Daniel tituleras tullnär. Han har nu en son Petter född 1792, som följs av åtminstone två ytterligare barn, Brita Stina och Magnus.

1787, när sonens oäkta dotter Maria är endast ett år gammalt, avlider emellertid Hedvig av ålderdomskrämpor och spåren efter Maria Nilsdotter och dottern Maria Danielsdotter blir svåra att följa. Det är här det kringflackande livet börjar för Maria Danielsdotter och hennes mor. Inte heller blir det särskild mycket lugnare för Maria Danielsdotter när hon på egen hand, i vuxen ålder, försöker skapa sig ett meningsfullt liv. Det går att följa henne år för år från den ena församlingen i västra Värmland efter den andra och det visar sig att den fattiga pigan som är min morfars mormors mor är identisk med dottern till sergeanten och tullnären Daniel Styffe på Skog under Vik säteri i Arvika.

En fattig piga med anor i den absoluta överklassen

Det här skulle kunna vara en helt vanlig pikant historia som vi släktforskare ser så många av, men när man börjar forska i Daniel Styffes anor blir bilden betydligt intressantare än så. Nu vill jag för säkerhets skull påpeka att mina kunskaper om äldre svenska släkter är begränsad och jag är medveten om att det finns både övertolkningar och skrönor i litteraturen. Jag är därför inte beredd att skriva under på riktigheten av den svenska medeltida adelns anor, men att Daniel Styffe och därmed min morfars mormors mor Maria Danielsdotter  är släkt med ett stort antal medeltida svenska adelssläkter är otvetydigt.

Daniels fader sekreteraren Petter Styffes ursprung är höljt i dunkel, men hans mor var Maria Elisabeth Ramzell, dotter till Johan Ramzell och Brita Beata Uggla. Johan Ramzell var son till kyrkoherden Johannes Andreae SalaMontanus i Ramsberg och hans hustru Catharina Fellenia. Johan Ramzells anor består av idel präster inom Västerås stift ända tillbaka till Petrus Svärdsjöensis som var präst i Grangärde i mitten av 1500-talet. Det visar sig dessutom att denna prästsläkt genom Catharina Fellenia knyter ihop min mors släkt från västra Värmland med min fars släkt i Ljusnarsberg och södra Dalarna.  

Återigen är det emellertid anorna på kvinnosidan som är intressanta. Genom Maria Ramzells moder Brita Beata Uggla leder anorna direkt in i den svenska adeln så långt tillbaka som tidig medeltid. Brittas far var Lennart Hildebrandsson Uggla och modern Catharina Margareta Bengtsdotter Rosenbielke. I varje generation bakåt i tiden finner vi nu släkter som Ribbing, Hård, Hildring, Roos af Hjelmsäter, Anckar, Ulfsax, Krumme, Stjärna, Sparre m.fl. - många medlemmar av den svenska uradeln. Jag har nu ett styvt arbete framför mig att sovra bland de anlinjer som är underbyggda och vilka som bara har antagits av forna tiders genealoger. Som alltid med anor från tidig medeltid råder det stor oenighet om vad som är korrekt och inte. Enligt riddarhusets uppfattning kan en av grenarna härledas tillbaka till Heliga Birgitta, men där är den genealogiska forskningen mer tveksam.

Även framtiden visade sig bli olika för Daniel Styffes ättlingar

Den gren som emanerar från Daniel Styffes barn inom någon av hans äktenskap fick en något annan karriär än ättlingarna till den oäkta dottern Maria Danielsdotter, varav jag är en. Inom vår släktgren har man funnit huvudsakligen människor bland arbetare och bönder som skapat bra liv för sig och så småningom, under generationer, förflyttat sig upp i medelklassen..

När man studerar Daniel Styffes ”äkta” barnbarn finner man bemärkta och berömda män i akademia, som historikern och professorn Carl Gustaf Styffe, rektorn för Kungliga tekniska högskolan Knut Styffe, professorn, ecklesiastikministern och historikern Carl Gustaf Malmström, samt professorn och lyrikern Bernhard Elis Malmström. Kusinen Maria Månsdotter var troligen ganska lycklig över att hon blivit gift med den driftige torparen Olof Månsson som lyckats arbeta sig upp till positionen hemmansägare i Fjäll i Eda i Värmland. Speciellt som hon troligen inte hade en aning om hur fint folk hon hade bland sina kusiner.

Källor: 
Kyrkboksmaterial från Värmland, Västerås stift herdaminnen, samt ett antal hemsidor över adliga familjer
Bilder: 
Arbetslaget på Noresågen där min morfar Nils Olofsson poserar med en katt och där hans far Ol' Månsson syns bredvid honom till vänster i bilden.
Kvinnan är Ol'Månssons Marta, min morfars mor.
Kyrkoherde SalaMontanus med familj
Heliga Birgitta

Noreborg och Adolfsfors i Eda socken i Värmland

En "tremänning" till mig - Tore Hohlfält - skickade mig följande intressanta historiska berättelse, som han är författare till. Tore berättar att han har starka barndomsminnen från Noreborg där han lekte "gömme" i herrgården och fiskade abborre vid kraftstationen när han besökte sin mormor. Även min familj har starka knytningar till Noreborg - herrgåden, bruket och tillhörande industrier. Den näst siste nämnde disponenten nedan Rolf Hansens hustru Hilde Fabicius Hansen blev min gudmor då jag föddes 1946.

Bilderna visar:  Minnessten över L.M. Uggla i Noreborgs park, Noreborgs herrgård 1905, samt Alfred Nordström

Adolfsfors nedre, kallades Nore bruk, Norums bruk eller  Noreborgs bruk byggdes åren 1750-1751 av brukspatron Leonard Magnus Uggla vid Adolfsfors där han hade uppfört Adolfsfors järnbruk 1743.  Nore bruk var i drift under 1752-1885. Startade med en dubbel stålugn och 3 knipphammare.  År 1773 priviligerades 1 hammare och 2 härdar för 900 skålpund stångjärnssmide. Stångjärnsmidet upphörde 1779, en del svartsmide tillverkades dock till 1885.

          Råmaterialet vid järnförädlingen och tackjärn som i huvudsak levererades av bruken i östra Värmland som var gruvornas och masugnarnas hemort. Det fraktades på den s.k. tackjärnsleden till Sulvik och Ränkesed där det omlastades i mindre skutor med Noreborg, Charlottenberg, Adolfsfors och Koppom som destinationsorter. Ibland förekom det att tackjärnet lossades vid Ragnilsrud vid Hugn varifrån det transporterades med hästskjutsar till Lyreds bruk i Gunnarskog. Några årtionden i mitten av 1800-talet gick transporten från Sulvik till Ränkesed på en smalspårig bana med hästar och oxar som draganordning. Det vid bruken till stångjärn och manufakturer utsmidda järnet skickades i returfrakt till Ränkesed och Sulvik för vidare leverans till köparna.

          Vid mitten av 1800-talet var Nore bruk utrustat med 2 härdar, 1 knipphammare och 6 spikhammare. Produktionen har för 1872 uppgivits till 52 ton stångjärn och 34 ton spik. Bland de svenska köparna av brukets produktion såsom spik och byggnadssmide kan nämnas Eda Skans före 1814 och statens järnvägsbygnader då banan till Kristiania anlades.

          De förekommande uppgifterna om brukets produktion av järn och manufakturer äro inte tillförlitliga. Inte ens Jernkontoret som har en utmärkt statistik över de svenska brukens tillverkningar har kunnat meddela exakta uppgifter. Det kan tänkas att felaktiga siffror har meddelats om produktionen vid Nore bruk den tid då det under namn av nedre Adolfsfors ingick i moderbolaget Adolfsfors bruk eller när det ingick som systerbruk till Sölje bruk.

          På 1830-talet då patronen Lars Daniel Larsson försattes i konkurs drog den nedre Adolfsfors med i fallet. Då bruket kom i nya händer gavs det namnet Noreborgs bruk i vars första led hemmansnamnet Norum ingår.

          De nya ägarna blev brukspatronerna Jonas Niklas Nordström och hans son Alfred Nordström vid Sölje och Stömne. Alfred Nordström även kallad ”Kongen på Nore” uppförde år 1852 nuvarande Noreborgs herrgård.

          Järnbruksrörelsen nedlades 1885 sedan den i över 130 år givit bygden liv och människorna dess utkomst. Alfred Nordström gick ur tiden hösten samma år.

Det blev nu Wermlandsbankens lott att taga hand om det gamla bruket  och försöka sälja det och hjälpa det på fötter igen. Det gick fortare än beräknat. Det såldes 1886 till norrmannen H.A. Breien som även förvärvade Kroppstadsfors bruk av banken. Liksom där uppförde Breien ett träsliperi vid Noreborg för produktion av 2000 ton 90-procentig trämassa per år.

Bilderna visar: H.A. Breien samt Noreborgs bruk 1918

Efter Breiens försäljning av Noreborg 1906 och avflyttning från orten blev Noreborg representationsbostad för det nya ägarintresset disponent Rolf Hanssen och hans maka, född Fabricius av den dansk-norska släkten.

Bilderna visar: Rolf Hansen samt Noreborgs herrgård

Då sulfatfabriken uppfördes vid pappersbruket för produktionens omläggning till kraftpapper nedlades träsliperiet som hade omändrats till elektrisk kraftstation. Den friställda personalen överfördes samtidigt till den nya sulfatfabriken.

          År 1944 såldes Noreborgs herrgård med delar av skogsarealen och åkerjorden till disponent Gösta Schotte som bodde där från1958 och till sin död år 1981. Gården undergick en genomgripande restauration under 1950-60 talen. 

Bilden visar: Noreborgsmusiken 1900-1924

Övre raden från vänster: David Nilsson, Helmer Magnusson, Gustaf Johansson, Rickard Andersson.

Andra raden från vänster: Tor Andersson, Einar Ullström, Gustaf Holfelt, Olof Andersson och längst fram F. Säll. 

Andra som deltog i musiken, men inte är med på kortet var: Hjalmar Johansson, Axel Säll, Erland Johansson, Osvald Eriksson, Ragnar Eriksson och Hilmer Andersson-Brink.

                                                                                              Åmotfors 2008                                                   

                                                               Tore Hohlfält

Källor: Noreborgs arkiv genom Edaboken samt Harry Nyqvists bildarkiv.

Fortsättning på min mors berättelse - kriget kommer

1939 gick tyskarna in i Norge
Av Maywor Granath

Så fick vi då uppleva hur det var att vara så nära Norge. Det kom en hel del militärer; det bara kryllade var man gick i buskarna och på vägar. Det var en apotekare, en läkare och en tandläkare som bodde hos oss på övervåningen. På Berget var själva logementet och på Rena var sjukvården inrymd.

Mor bakade bullar och sockerkakor, för kaffe det skulle dom ha. Det byggdes tankhinder och fort och vi fick ha passersedel på en del ställen. Då vi åkte med tåget från Åmotfors till Arvika var det alltid militära vakter med gevär och hölsterbälten med ammunition runt midjan. Vi åkte en dag;  mor skulle till sin ögonläkare i Arvika. Det var mor, Signe Myhrin och jag. Mor hade väl i brådskan glömt sin passersedel så det blev promenad till polisstationen. Det var för all del inte så långt från stationen men där gick vi alla tre med två beväpnade militärer bakom oss. Det blev väldiga förhör om allt möjligt och vad vi skulle göra i Arvika. Vi funderade på hur vi skulle komma till ögonläkaren i tid. Då frågade en polis om vi inte hade någon som kunde gå i god för oss. Då kom jag på Martin Medin som var poliskommissarie i Charlottenberg. De såg lite fundersamma ut men så ringde de i alla fall upp och svaret blev: ”Kära ni, släpp Augusta för all del för hon har aldrig gjort en fluga illa.”

Uppe på Berget där de mesta av militärerna bodde var en frälsningssoldat Karl Johan Blomquist - ”Blomma” fick han till smeknamn – samt en ryskfödd präst Igor Trennkjeff. Det byggdes altare med ett stort kors av björkstörar; där var så vackert bland stenar och bergskrevor och det blev deras fältkyrka dit även byns folk kom. Det var flera unga militärer runt om på andra platser som sällade sig till "By missionshus" där det blev fullt av liv med sång och musik till allas förtjusning. Karl Johan – Blomma – tog initiativet till insamling för inköp av ett piano.

Det inträffade en del allvar också, t.ex. en söndag när Karin Strandin och jag var nere i Åmotfors. Dit brukade vi gå ofta för vad skulle vi annars göra på helgerna. Det stod en stor luftvärnskanon uppe på höjden vid hotellet, numera Värdshuset Vita Älgen. Det var ett rött magasin nere vid vägen där Karin och jag befann oss. Plötsligt kom en flygmaskin med hakkors målade på undersidan av vingarna. Norma projektilfabrik låg alldeles intill och det tyska planet gav eld från kulsprutorna samtidigt med kanonen. Kulorna ven över våra huvuden där vi stod tryckta intill väggen och till varandra. Flygplanet kunde väl inte varit berett på angreppet från Åmotfors hemvärn. Innan det vände med en gir över Helmer Larsson Tobak och Pappershandel han det splittra sönder trappan och skyltfönstret. Troligen var den i fel kurs - det spekulerades i alla fall så.

Det kom många tysketåg förbi i Åmotfors; det var sårade soldater i godsfinkor; de såg eländiga ut. Någon kastade upp choklad till dem. Det var som sagt krig inpå knuten kan man säga. Vi fick ha en sorts mörkläggningsgardiner. Det var en typ av rullgardiner. Mor sydde dem själv av ett papper som gjordes på pappersbruket; det var brunt och kreppat, dubbelt med ett skikt tjära mellan – ingenting syntes utifrån.
Alvar var som många andra inkallad och låg i Bräcke. Jag minns mors alla brev till honom. Hon ritade alltid en pipa och skrev ”låt bli den här”. Vi hade kuponger att handla på som vi fick på Kristidsnämnden; det var på mjöl, socker, kaffe, fläsk och kött, tvättmedel mm. Mor hade hamstrat rätt mycket och gav bort kuponger sedan.

Poliskommissarie Martin Medin i Charlottenberg berättade en hel del av vad han var med om. Bland annat då han fick rapport från Stockholm att det ev. skulle komma en täckt tågvagn med en hög tysk militär vid namn Faerwart från Norge. Martin och hans mannar åkte ut till Ottebol och mötte tåget, gick in med automatgevär och fängslade den store nazisten och skickade tillbaka honom till Norge.

Martin Medin, Sigge [på Berget], Harald i Hammarsgärdet och far var ofta tillsammans och spelade kort, spröjte. Det var sällan det var sprit med. Ingrid och Maja styrde dem med fast hand men gubbarna var tillsammans för att dra sina skrönor för varandra och de hade roligt ihop. Maja, född Brandel och Sigge blev ägare till Berget då vi flyttade till Solbacka 1935-36. Jag var ofta på Berget och hjälpte Maja och sen Gunilla [dotter till Maja och Sigge] föddes var jag och passade henne mycket.

Alvar konfirmerades pingsten 1931. Jag konfirmerades pingsten 1937.

Norma Projektilfabrik, 13/3 1939 – 15/5 1942

Jag började på Norma Projektilfabrik och satt vid en hylsmaskin och sorterade i början. På sommaren blev jag lånad till Noreborgs Herrgård till disponent Hoff. Han och disponent Hansen [på Vistegården i By] som var goda vänner och tant Hilde [Fabricius Hansen] ville ha mej som sällskap åt [sönerna] Rolf Einar och Jan Helge med kandidat som det hette på den tiden. Det var en fin tid med mycket omsorg av alla. [Hilde Fabricius Hansen blev när jag föddes 1946 gudmor].

Stockholm, juni 1942 – juni 1944

Jag arbetade hos sjökapten Einar och Anna Helena Norrman, Furulundsgatan 13 på Gärdet och hade hand om Monica 2 år. Där i samma trappuppgång jobbade även Ingrid och där blev vi vänner. Lasse och Inez Dahlqvist [göteborgsprofilen] med sonen Robert (Bob) bodde på nr 11 och jag skaffade dem en barnflicka från Södra By, Lisa Andersson. Jag var mycket där, Ingrid var på Kåren [Frälsningsarmen]. Norrman och Lasse var kusiner; de var trevliga familjer. En gång borstade jag Lasses smoking och där låg en 10-sedel i bröstfickan; ”den kan Maywor ta i ärlighetens namn", sa han - det blev ett par nya skor. Det var många roliga episoder med t.ex. Åke Söderblom och Sickan [Carlsson] som var där ibland.

Norma juni 1942-44

Då jag åkte hem från Stockholm ibland träffades vi, Nisse [min far] och jag. Han låg inkallad i Eda någonstans. Vi träffades på tåget Nora – Åmotfors. 20 augusti 1944 gifte vi oss och bodde på övervåningen [på Solbacka]. Nisse fick jobb på pappersbruket och jag fick jobb direkt 24/8 hos ingenjör Sven Carlberg som omedelbart behövde en flicka till kontoret och laboratoriet eftersom Milred [Maywors kusinbarn och min tremänning] och han skulle gifta sej.

Jag blev upplärd för all kontroll och prover i fabriken av patroner som vägdes med och utan innehåll (krut), mantlade och omantlade. Jag gjorde dragprov på olika hylsämnen 12 mm, 30 mm och 40 mm tror jag måtten var. Dessa satte jag in i klämmor uppe och nere på maskinen och ibland sa det bara smack; då blev det liv – Sven skrek ”Håken Amalia”. Det var det grövsta han kunde ta till.

Kungliga Krigsmaterielverken - K.K.V.-  levererade till Korea tror jag. Det kom flera herrar ibland som skulle vara med vid kontrollerna. Vi satt runt ett stort bord med var sitt mätinstrument. Sven och jag hade de viktigaste. En korean förde protokoll; det var ansvarskännande och jobbigt. Koreanerna var artiga och fina herrar och de bodde på gästmässen och fick fin mat av Gulli.

John Bohlin (Mildreds far) och Ole Berndsen (från Norge) provsköt ammunition för kpist. Det var ett litet hus nere vid Lögarberge´ där de höll på och sköt kpistbanden [det måste nog varit kulspruta eller kulsprutegevär eftersom det hade band]. Jag satt på Svens kontor och tog emot alla skott per telefon och smällarna registrerades på en aluminiumhylsa. Det var 10 skott som markerades i varje salva runt om. Gick markeringarna i rad var allt bra, men vid minsta lilla hopp blev det ”Håken Amalia” och hela partiet kasserades. Det var hårda bud men det var en fin tid tillsammans med en fin chef och Ole och Bohlin.

En dag kom emellertid Sven på att jag måste kunna hantera en pistol. Jag vägrade förstås, men slapp ej undan. Jag skulle skjuta i en sandlåda utanför laddfabriken där alla killarna stod och applåderade. Det var det värsta jag varit med om.

Alla kommentarer inom (parentes) är gjorda av Maywor Granath för tydlighetens skull.

Alla kommentarer inom [hakparentes] är tillagda av Jan Granath för tydlighetens skull. I dessa kommentarer är det således JG som avses med "jag".

Hur man kan dokumentera berättelser från gången tid

I videofilmerna som jag gjort tillsammans med GeneaNet och i mina nybörjarkurser trycker jag på hur viktigt det är att börja att dokumentera allt som finns inom familjen. Min far skrev ned sina barndomsminnen och minnen från Järnboås socken medan han levde och på samma sätt har min mor under åren samlat på sig en mängd nedskrivna minnen som jag fick av henne härom året.

Min mor är nu 87 år gammal och har fortfarande många historier och minnen kvar att berätta. Hon beklagade sig nyligen över att hon inte längre orkar skriva för hand eftersom handen blivit darrig. Jag frågade henne då om hon kunde tänka sig att berätta sina historier istället och spela in dom. Hon var inte avvisande till idén men var lite rädd att hon skulle bli nervös och säga fel.

Jag köpte emellertid en liten "bandspelare" av märket Olympus åt henne där man bara behövde använda en start- och en stoppknapp. Den rymmer 2 GigaByte så hon kan prata i en massa timmar innan minneskortet behöver tömmas. Efter en något tvekande inledning ringer hon mig nu regelbundet och berättar om hur mycket hon talat in. Hon tycker det är jätteroligt och har inga som helst problem med varken tekniken eller nerverna. När jag träffar henne nästa gång kommer jag att tömma minneskortet till min dator och skriva ut det hon spelat in.

Jag tänkte nu låta er få ta del av de äldre nedskrivna minnena som hon tidigare har gett mig. De beskriver livet från tidigt 20-tal fram till kriget i Eda kommun i Värmland där hon är född och uppvuxen. Jag har kompletterat texten med kommentarer och förtydliganden så dom som har sina anor i de trakterna lättare skall kunna knyta ihop berättelserna till era egna anor från den tiden. Det är ganska många texter så jag delar upp dom i flera avsnitt. Den första delen sträcker sig fram till kriget.


Minnen från min barn- och ungdom i Norra By
av Maywor Granath, 2007

Augusta Aronsdotter

Jag var barn en gång och ”ung en gång för länge sen”. Jag föddes vid Noreborg i Eda socken de 28 februari 1923. Jag var yngst av fyra syskon - Aina som dog endast ett dygn gammal, min broder Alvar som föddes 1917, därefter en broder Göran Vilmar som föddes 1919 och dog endast 1 år och 8 månader gammal efter att ha fått över sig hett potatisvatten som vår gamla farmor hällt upp i en skål. Han dog i sårfeber.

1923 föddes jag, som ovan nämnts. Jag blev en brunögd liten flicka som kallades för ”ôrebôtta” som betyder yrväder. Jag var allt för pratig och medveten sades det och fick namnet av mina mostrar i Holmedal som var frireligiösa och tillhörde missionsförsamlingen där(1).

Min far var droskägare efter den tjänst han hade som privatchaufför och kusk hos disponent Rolf Hansen på Noreborgs herrgård, där han träffade min mor som var kokerska. Min far Nils Olofsson var född 1887, den 15 mars vid Noreborg. Min mor Augusta Eugenia Aronsdotter var född 1881, den 22 augusti i Holmedal. Hon gick i hushållsskola på Björnö i trakten av Karlstad.

Då jag var ungefär fyra år bröt mina föräldrar upp och arrenderade ett litet torp i Vittensten, men detta visade sej vara ett fiasko och en fasa för min mor som var van att hålla hemmet så gott det gick på den tiden. Vägglusen tog överhanden och hon vakade nätterna igenom för att dräpa dem och hålla dem borta från min bror och mej.

Berget i Norra By

Berget

Vi bodde på Tomta, som det hette, ett halvår. Då tog far ett arrende på en stor gård, Berget i Norra By. Där var tolv rum och kök, alla stora som salar. Jag minns att alla hade namn efter olika länder; Sverige var kök, Norge sovrum, Danmark matsal o.s.v.

Det fanns många mystiska rum för förvaring av olika slag sen år tillbaka och min nyfikenhet var enorm bland papper och spindelväv. Jag var en orädd liten flicka och ville gärna utforska allt. Det var en drängstuga till gården och där hade jag ett litet rum till lekstuga en tid. Dit var det skönt att gå och prata och fantisera för sej själv då jag var.

Vi hade det mycket bra ekonomiskt. Vi hade tolv kor, två hästar - Leo och Bruno - grisar och höns. På gården var en stor djup brunn som var omgärdad av syrener; den var intill den stora ladugården. Det var även en mindre ladugård där vedskjul, vagnskjul mm hade plats. Där var ett fint loft (ränne) där ett kattugglepar hade sin boning. Oj, vad ungarna var söta då de satt där och blinkade till oss!

Vi hade hjälp med skörden och all vedhuggning till vedeldningen av spis och kakelugnar och det fanns söta trekantiga hörnspisar där vi hade öppen eld där vi brukade steka äpplen på pinnar. Vi hade en stor trädgård med bär och frukt. Vi hade stora grönsaksland – mor var mycket duktig och odlade allt, mycket blommor i stora rabatter på var sida om den stora verandan och en stor rundel på gården med grus runt om. Vi levererade smör och ägg till fars släkt nere vid Kroppstadsfors varje vecka. Mor och far körde för det mesta till samhället med häst och ”trilla”, en hög fin vagn med två säten, ”fotsack” och fotsteg. Då jag blev lite större fick jag ta bördan på sparken om det var vinter. Det var i och för sig en rolig åktur. Jag fick träffa Maria och Oskar – faster och farbror (2), samt tant Lovis och farbror Frans (3). Det blev alltid en god smörgås eller jättestora hjorthornslöv - de kunde då ingen mer baka än tant Lovis – så fick jag en hel krona av min farbror Oskar ibland. Jag gick i mina kängor och hemstickade långstrumpor av elektragarn, hemsydda kläder, livstycke av dubbelflanell med strumpeband på för att hålla uppe strumporna.

1928 blev det fart på byn. Då kom det en hel del gubbar och pojkar – AK-arbetare (4) kallades dom. Drängstugan blev full. Där var ju två rum och kök. Även två rum på nedre botten i stora huset blev uthyrda. Det var snälla och trevliga karlar allihop och jag var en flitig gäst i drängstugan och bjöds alltid på något gott av olika slag.

Mor hade alltid händerna fulla av arbete. Far och min bror fick arbete med att köra sten till underlaget till nya Kungsvägen som den hette. Min bror tjänade till en ny fin racercykel – Oj vad han var glad! En dag cyklade han till Anneborg för att hjälpa till med tröskning. Han ställde cykeln i förstallet och det blev ett häftigt åskväder och den fina racercykeln ett minne blott. Försäkringen gav pengar för uthuset och till en ny cykel.

Saker som kan berättas är att vi ej hade elektriskt ljus i varken Norra eller Södra By. På Berget hade vi en fotogenlampa hängande över köksbordet och i de andra rummen hade vi bordlampor med fotogen. Då vi gick ut till djuren hade vi fotogenlampor (Fenixlyktor). Allt vi behövde togs från det egna jordbruket - mjölk, smör och ägg. Mor gjorde även osten, kokade messmör och sötost och sandost av vasslan. På hösten var det storslakt av gris och kalv. Fläsket saltades i en stor tina (kar) och kalv blev konserverad. Det gjordes korv och olika syltor samt blodpudding och ”klubb” eller palt som en del kallade det. Potatis sattes i stora land. Farbror Oskar och Kalle (5) hade också satt för sina behov. Jag ville helst plocka efter farbror Kalle då vi tog upp potatisen på hösten. Vete havre och råg såddes och då det skördades fick jag lära mej ta upp för hand. Far lärde mej att binda och rågen var bäst att binda för den var så lång så det var fint att göra banden. På havre och vete fick man sno stråna om varandra till band. Rågen ”snesades” upp på en stör, vetet likaså. Havren satte man fyra par kärvar i rad, två och två mot varandra.

Mina leksaker var en docka som mor sytt och den var så söt med ett huvud av papp och kläder som mor sytt. Den blev ganska tilltygad runt näsan eftersom den skulle tvättas om munnen ibland. På vintern hade jag min lekstuga under ett fönsterbord i vårt stora kök. Jag hade en blå liten spjälsäng till dockan, madrass, kudde och en virkad filt som jag fick av faster Jenny. För övrigt var möblemanget av olika små och stora papplådor. Jag hade en liten sockerskål, ett fat och ett saltkar som jag hittat i ”spindelvävsrummet”. Dessa små saker var över efter Överste Nordenfeldt som ägde berget före Löjtnant Brandel.

Liksom mor och far hade jag en ”egen gård” i en bergskreva. Där hade jag trädgård och land och en ladugård. Djuren var av kottar med ben av pinnar, fruktträden av blåbärskvistar som jag trädde olika bär på och stack ned i jorden. Mor lärde mej detta liksom allt annat.

Far var en duktig lantbrukare och hjälpte bekanta med vår och höstbruk. Han var alltid väl sedd men var svag ”då det bjöds” av en virkespatron, Axel på Nygärde i Dalen utanför Åmot. Far var ansedd som en duktig kantsågare och var där ofta. Han hämtades tur och retur av patronen som hade en stor fin bil. Han var rödmosig och blank om kinden som en gulaschbaron och jag har bilden för mej när bilen kom uppför vägen till Berget och de var fulla bägge två.

Berget arrenderade far och mor av Bengt Brandel från Stockholm. Han köpte ut Hjalmar och Ruth Brandel i Norra Mon. Själv bodde han i Stockholm men kom varje sommar till oss. Han hade en egen lägenhet på södra änden av Berget. Han hade alltid kost hos oss och berömde mors mat. Han var med ute på åkrarna och körde hö och räfsade. Det var alltid roligt med farbror Bengt. Han hade många gåvor med till oss – Alvar och mej. En gång fick vi en låda med apelsiner; vi åt och frossade och mor kokte marmelad osv. Alvar fick tillklippta byxor och jag en tillklippt kappa eftersom han värdinna hade ateljé i Stockholm. Vi fick också tandborstar och tandkrita.

En kväll gick mor, far och jag till Hammarsgärdet; där bodde tant Kersti och drängen Nils. Vi satt på soffan innanför dörren, runt köksbordet satt Simon och Mari i Väststuga´, Per Edin, Norste Nirs, tant Kersti och drängen Nils och spelade sprôte. Tant Kersti var en fin och god tant. Dit fick jag gå varje dag för att hämta posten och det var lätta steg att springa. Tant Kersti gick in i skafferiet efter en filbunke oftast eller något annat gott som Ola eller Erik haft med sej till sin mor. Hon hade även en dotter Karin som var gift i Eda med Nils. Ola kallades Ola på Norserud av alla och var enkel och gemytlig och gift med Karin på Norserud. De hade två barn Ove och Annika. Erik var gift med Ingrid på Ottebols gård och han blev vd. på Jössefors bruk.

Tant Kersti var alltid fin och pråper i lång fin kjol, blus och ett midjeförkläde och en rutig huvudduk knuten under hakan. Ibland tog hon mej med in i ett rum innanför köket . Där var matsalsmöbel, skänkar med fint porslin. Längst in fanns en stor sal med fina stoppade möbler. Ofta kom Norserudsbilen eller Jösseforsbilen upp till Hammarsgärdet. Ibland var Ove och Annika med till sin farmor. Någon gång var jag där och lekte och i liljekonvaljtider kom de alltid och vi plockade stora buketter till oss och tant Kersti. Konvaljerna växte nere i sluttningen efter gamla vägen och var otroligt stora.

Skolan i Noreborg

1930 började jag skolan. I första klass och även i andra hade vi tant Anna, en mycket fin och god fröken - vilken underbar tid det var! En tid med stoj och glam för en liten flicka med mors hemsydda klänningar och förklä' med rosetter i sidorna, pannlugg och rosett i håret. Varje dag gick vi till skolan 3 kilometer, ibland åkte vi buss med Osvald för 10 öre.

En dag gick jag till skolan med mina nysulade kängor. Då skolan var slut kom Johan på Nygård med häst och vagn med järnhjul med ekrar och hämtade oss. Jag skulle göra mej rolig och satte foten på hjulet och furade (bromsade) och sade att nu skulle Per Edin få laga mina skor snart igen, och vips gled foten emellan ett par ekrar och jag bröt förstås fotleden. Det blev en tur till Doktor Juhlin i Charlottenberg och han gipsade fot och ben utan vidare och jag fick gå med hemgjorda kryckor över stock och sten. Det var mycket berg och en dag gled jag på ett halt berg och låg där tills en AK-kille kom och tog upp mej. Jag var hemma från skolan i över en månad.

Då jag började skolan igen åkte jag buss på morgonen, hem åkte jag med Ola i backen som hade en stor lastbil och körde grus till vägbygget. Ola sjöng ”Du svarte zigenare” för mej varje gång och den lilla flickan var så rysligt kär.

Så började storskolan som det hette – 4-6 klass. Min lärarinnas bror Harald Karlsson lärde oss med rytande, slagpinne och skamvrån. De läroämnen som var viktigast var kristendom, matte och sång – synd att jag inte sparade den bok som kallades Kristendomsanteckningar. Där skulle alla gubbar i bibeln tillsammans med hustrur och söner skrivas in i olika färger. Gud nåde den som inte hade rätt anteckning med rätt färg. Lika var det med matten, det skulle räknas trettio tal i veckan. Det var hårda bud minsann! Sång och bibelverser var viktigt och våra sånglektioner var krävande. Klara Lisa damp i golvet och svimmade en dag.

I skolan hade vi trädgårdsskötsel och var sitt land att odla på – det var ju en sporre i allt annat. Min bror som är sex åt äldre än jag var alltid lugn och snäll i skolan och fick därför skulden för ofog. En lektion pratade en av de mest begåvade och min bror fick skulden. ”Gumsen” som läraren kallades kom ner och drog stora hårtussar av min bror, men det fick han bittert ångra för far var inte att leka med, det blev han varse en dag, fick jag veta av min kusin Folke. De stora pojkarna gav igen för alla elakheter då de kom i högre klasser. ”Gumsen” hade t.ex. planterat fruktträd som de drog upp en natt, vässade och satte tillbaka på plats igen.

Skoltiden på ”Noreborg universitet” var jobbig på flera sätt, särskilt för vår städerska och allt i allo. Hon hette Augusta Säll och kom tidigt varje morgon för att elda den stora kaminen som stod efter ena väggen. Hon var alltid lika rar och mysig trots sitt slit därhemma med sex barn. Oskar, hennes man hade åkt till Amerika som så många på den tiden. Augusta var aldrig sur eller ledsen och de större eleverna hjälpte alltid till att bära vedklampar och fyllde stora lårar.

Då det var vinter och snö hängde ju våra kläder till tork överallt – vi var ju som snögubbar ibland då vi kom till skolan eftersom snön lätt fastnade i ylletröjor, vantar och mössor. Det luktade våta tröjor, läder, fis och matos överallt i omklädningsrum och skolsal. På den tiden var det riktiga köldgrader - 20 – 30 grader var vanligt. Man fick ha stora sjalar om huvudet och för munnen.

Jag hade en liten ryggsäck där jag hade en grön butelj med patentkork, s.k. wichyvattenflaska full med mjölk. Den var nedstoppad i en tjock socka. Jag hade, då det var riktigt kallt, en liten termos med choklad, hembakad kaka (6) med stekt ägg och ibland rökt hästkött à 15 öre per hekto. Vi barn bytte ofta smörgåsar med varandra. Dagny på Hagen hade alltid tunn svart kaka med smör och doppad i socker – det var ett gott byte!

Jag läste för prästen i Eda kyrka för Oskar Svensson och Sven Hektor. Jag gick i fortsättningsskola i Åmotfors – skolkök hette det på den tiden – för hushållslärare Majken Edfeldt som var mycket fin och duktig. Det var en trevlig tid! Jag gick i söndagskola och juniorföreningen i Missionshuset. Det var trevligt och vi hade fester och auktioner.

Solbacka

Vi bodde på Berget i Norra By i tolv år. Sedan köpte min mor en egendom för 5000 kronor för ett sparat arv efter sina föräldrar. Där byggdes ett tvåvånings Borohus – Solbacka - som blev vårt hem.

Då vi kom till Solbacka blev det klart med elektriskt ljus. Då skaffades det en mjölkmaskin, kylskåp,och dyligt. Där hade vi bara 4-5 kor och två hästar, gris och höns. På Solbacka var en Egokamin för uppvärmning till en början. Min gudomligt snälla och goda morbror Walfrid (7) från Holmedal murade själva inramningen där den skulle stå. Han murade även grund till stall och ladugård och gödselstad. Senare installerads en spispanna och element i huset.

Det var snälla och fina människor som byggde och bodde i By. Ingen som helst osämja och alla hjälpte alla. Vi gick på kalas om Julen och vi gick till varandra på förmiddagarna med en stickning eller virkning. Jag följde alltid mor. Hon var så god och trygg. Vi var hos Mala, Anna, Stina och Emilia.


1) Mostrarna var Emma Kristina f. 1876 och Beda Amalia f. 1878 Aronsdöttrar
2) Maria och Oskar – faster och farbror - Oskar Wilhelm Olofsson, 1885-05-26 till 1946-04-24 och hans hustru Maria
3) Tant Lovis och farbror Frans Svensson var inte släktingar, men deras son Sven gifte sig senare med Dagmar Alice f. 1911 dotter till Maria och Oskar Olofsson.
4) AK stod för Statens Arbetslöshetskommission
5) Farbror Oskar och Kalle - Karl Gottfried Månsson f 1889 och Oskar Wilhelm Olofsson
6) Hembakad kaka var matbröd i form av runda kakor som skars upp i trekanter och ofta delades på flatsidan
7) Morbror Walfrid från Holmedal var Walfrid Söderblom f. 1861 och gift med Emma Kristina Aronsdotter.

Det gamla albumet berättar

Mormor

Morfar

Jag fann ett gammalt fotoalbum från mina morföräldrars ungdom. Min morfar Nils Olofsson var kusk vid Noreborgs Herrgård i Åmotfors i Eda i Värmland och min mormor Augusta Eugenia Aronsdotter var kokerska på samma ställe. De var båda mycket stiliga ungdomar och deras album innehöll foton av vad jag förmodar var deras vänner vid den tiden - 1912. Det var tre år innan de gifte sig.

Det har inte varit möjligt att spåra mer än några få av de vänner som finns i albumet då min mor, som som yngsta barn är född 1923, av naturliga skäl känner få av dem. Ett par har emellertid väckt mitt intresse specifikt, främst för att bilden av dem är så stilig och att de uppenbarligen är ett syskonpar. På fotot står deras namn skrivna - Linea och Emil Westerberg. Mitt sökande i tillgängliga databaser har gett dåligt resultat ända tills jag tog mig för att söka efter föräldrarna. Jag antog då att de bodde någonstans nära där mina morföräldrar bodde.

Jag fann då följande:

Karl Johannesson Westerberg född 1860 i Ny socken och hans hustru Kristina Persdotter, född 1862 i Ålgå socken hade år 1900 fem barn - Kristina Eleonora född 1886, Emil, född 24/10 1889, Anna Linnéa, född 8/6 1892, Klas född 1897, samt Elsa Maria född 1900. De bodde vid Kroppstadfors vilken är den del av Åmotfors som ligger på gränsen mellan Ny socken och Eda socken. Emil Westerberg var 2 år yngre än min morfar och båda var 1912 lite över 20 år och av utseendet att döma två självsäkra herrar.

Emil Westberg avled i Charlottenberg 24/12 1965, systern Anna Linnéa avled på ålderdomshemmet i Åmotfors 8/11 1983. Hon hette då Jonasson i efternamn. Hon blev änka 29/12 1978. Hon och hennes make Olof Leander Jonasson, född 30/6 1894, gifte sig 27/12 1919. Han kom från grannsocknen Köla. Brodern Emil förblev emellertid ogift till sin död.

När jag kommit så långt erinrar jag mig att jag sett namnet Olof Jonasson förrut. Han finns på en annan bild ur mina morföräldrars album - också det fotot taget 1912. Man undrar om romansen mellan honom och Linnéa hade startat då, men det verkar ju vara en väl lång förlovning - hela 6 år. Där finns också en bild av hans äldre bror Birger född 26/4 1893. Olof Leanders och Bror Birgers far Jonas Andersson var från Köla och modern Maria Holm kom från Skillingmark. De hade också en dotter Ellen Karolina enligt folkräkningen år 1900. Brodern Bror Birger Jonasson avled på prästgården i Köla 11/5 1957.

Kanske är dessa personer släkt med någon av mina läsare. Själv tyckte jag det var spännande att lära mig lite mer om vännerna till mina morföräldrar från seklets början.

Jag väntar ivrigt på att SVAR skall publicera folkräkningen 1910 för Värmland där jag kanske kan få reda på mer om min morfars vänner.

Källor:
Begravda i Sverige
Sveriges Dödbok 1947-2006
Sveriges befolkning 1900

Jakten på Olov Månssons mor

Nu har jag kämpat med att hitta mina anor på morfars sida nästan varje dag i en vecka. Det är speciellt viktig av flera skäl. Ett av skälen är att min morfars far Olof Månsson föddes som oäkta son till änkan Karin Olsdotter den 27/9 1839 och jag tycker att det är lite hårt att köra fast redan i början av artonhundratalet. Det andra skälet är att jag tro att just morfars far är nyckeln till de tydliga vallonska eller liknade exotiska drag som alla på morfars sida begåvats med, så även min mor, jag själv och min bror. Vi är ganska lätta till vår konstitution, av medellängd, mörkhåriga (nåja, var snarare), har bruna så kallade ”pepparkornsögon” och är livliga och intensiva och mycket verbala till vårt sätt. Jag minns att min mors kusiner hade samma karaktäristika och jag minns speciellt morfars syster Mari som var en mycket piggögd dam alltid full av liv och mycket pratsam.
Jag har emellertid råkat på en del bekymmer under sökandet som kan vara intressant för andra att ta del av.
Nu är jag inte ensam att intressera mig för Ola Månsson. Christer Gustafsson har lagt ned otaliga timmar på sökandet efter dels indicier på vem som är Olovs far, men underligt nog har vi också kämpat med vem hans mor var. Vi har var för sig plöjt kyrkböcker från pärm till pärm utan någon framgång.

Detta vet vi:
Vi har funnit födelsenotisen i Eda C:7, 1796-1845, 440. Där anges att modern var änkan Karin Olsdotter från Hulteberg. Noteringen 42 i marginalen torde tyda på att hon var 42 år vid tillfället och därmed född 1797. Andra ledtrådar till vem hon var är vittnena Olof Månsson i Hög och Karin Andersdotter från Hulteberg. Det borde ju inte vara svårt att hitta vem modern var tycker man, men det visar sig vara näst intill omöjligt. Det finns ingen Karin Olsdotter i Hulteberg enligt husförhören. Underligt nog finns vittnet Olof Månsson varken i Lilla eller Stora Hög. Att leta efter Karin Andersdotter vore som att leta efter en nål i en höstack eftersom jag inte har hennes ålder. Det blir att leta efter Karin Olsdöttrar som är födda kring det aktuella året. Nu var troligen Karin ett av de vanligaste kvinnonamnen på den tiden och Olof bland de vanligaste mansnamnen, så det finns ganska många Karin Olsdotter och så finns det dessutom mängder med namnen Kerstin och Cajsa. Jag börjar då betvivla det som jag har ansett uppenbart. Först att hon faktiskt bodde i Hulteberg. Jag kollar med flera barn som är födda kring samma tid och finner till min förvåning att dessa inte heller går att finna i husförhören på den ort som prästen angett. Något är knepigt med den här prästens ordningssinne. Han har en snygg handstil i alla fall. Nästa sak jag betvivlar är att Karin var 42 år. Jag finner några andra mödrar som faktiskt går att hitta i husförhören och konstaterar att åldersangivelserna stämmer för dem, så då får jag väl lita på att Karin var 42 år vid nedkomsten. Anledningen till att jag tvivlade är att jag i tidigare födelsenoteringarna för Eda fann liknade noteringar som var oerhört lika för samtliga födda och med 5-årsintervaler. Alla verkade varit 25 eller 30 år vid nedkomsten. I de fallen hade det inget att göra med moderns ålder och jag lyckades inte grunna ut vad det var för siffror. Är det någon som vet?

Nu är det inte första gången jag lusläser sida för sida i husförhören för Eda samt Köla socknar. Christer Gustafsson har gjort detsamma och sedan har vi utökat letandet till perioden efter Olovs födsel utan framgång. När jag tidigare försökt följa Olov bakåt har jag funnit att han 1868 bodde i Öjenäs dit han kom från Telle, där han tog ut lysning med Kerstin Andersdotter, ett förhållande som resulterade i hans äldsta son Olov Olsson men inte följdes upp av giftermål. Han tog ändå hand om sonen som han sedan hade med sig i äktenskapet med Marta Olsdotter, som blev mor till hans andra barn. Före 1864 finner man Olov i ömsom Hammar och Telle. Den tidigaste noteringen jag kan hitta om Olov är från mitten av 1850-talet i Telle där han på en sida anges heta Olov Olovsson, vilket sedan är korrigerat till Månsson.

Hittills har jag använt Arkiv Digital eftersom läsbarheten är bättre där än i Genline. Jag fann emellertid ett par irriterande egenheter i AD. En sådan är att bildnumren i sökregistret inte alltid överensstämmer med det verkliga numret på sidorna. Man får se upp och läsa vad som faktiskt står på sidan annars kan det hända att man inte finner det man söker. Detta är ju också ett problem om man anger referens från AD enligt registret för då hittar man inte tillbaka till sidan i exempelvis Genline eller om man använder microkort. Ett annat problem är att de sidor som anges med a och b vid flera tillfällen inte gick att ladda ned. Ett sådant exempel är sidan Eda AI:20 467a och 467b. Man får då använda Genline och finner då sidan 467 ½ som heter 467 i Genline och som går fint att ladda ned. Genline har löst otakten mellan de verkliga sidorna och sitt register genom att lägga in två sidor med nummer 467, men med olika GID-nummer; Smart! Naturligtvis är det just på den här sidan som Olov finns.

Jag har upptäckt en annan sak med AD kontra Genline också. AD är överlägsen när det är otydliga sidor, grötig text och fläckat papper, men när man skall leta igenom en hel bok med flera hundra husförhör så är Genline överlägset. Det tar flera gånger längre tid att ladda ned en sida i AD än det gör i Genline. Med mitt bredband är faktiskt Genline riktigt snabbt, medan AD är besvärande långsamt. Jag skulle vilja påstå att det inte går att bläddra igenom sida efter sida med hjälp av AD; man blir tokig av väntan. Det måste gå att utveckla en lösning som gör även högupplösta bilder snabbare att ladda ned, men det löser sig väl med tiden och snabbare bredband. Just nu så har jag abonnemang på båda tjänsterna för att ha flexibilitet.

Åter till Karin Olsdotter. Eftersom jag sökt igenom alla upptänkliga husförhör från 1837 till 1850 efter henne utan framgång får jag söka mig andra vägar. Födelsenotiser från Eda åren 1797-98 gav visserligen ett antal Karin Olsdotter men inte den jag letade efter. Det skall ju vara en Karin som gift sig och blivit änka innan hon födde Olov och när jag följde möjliga Karin i husförhören så kom jag alltid till en punkt där det inte stämde längre. Jag har kollat alla dödsfall de närmaste åren före 1839 i Eda men inte hittat någon person med en hustru som hette Karin Olsdotter och passade in på min Karin.

Karin måste ju ha gift sig tidigast vid ca 18 års ålder. Sagt och gjort! Det är bara att börja leta efter vigselnotiser i Köla och Eda från år 1816. Jag började med Köla där jag kammade noll. När jag betade av den ena Karin efter den andra följde jag en av dem till Håvilsrud AI:12. sid 70 som är en sällsynt kladdig sida. Jag vet att jag läst den förrut i Genline, men den här gången tog jag fram den i ”full technicolor” i AD och där, av en ren händelse, fanns en Karin Olsdotter, född 17/2 1797 i Gunnarskog. Det var inte henne jag följde, men här fanns ju en Karin som passade precis in på och skulle kunna vara min morfars farmor. Jag hade inte tänkt på att söka i Gunnarskog förut, vilket naturligtvis var dumt. Nu gäller det bara att undersöka om detta verkligen är Olov mor.

Hon flyttar 1821 till Hulteberg och den 29/9 1821 gifter hon sig med Erik Persson född 4/9 1798 i Gunnarskog. Man finner vigseln i Eda A:2 där det anges att tjänstedrängen Erik Persson och Karin Olsdotter gifter sig. De bor tillsammans i Hålteberg. Här kommer AD väl till pass. Jag skulle aldrig ha kunnat läsa dessa sidor i Genline. (AI:13, 102/96 som egentligen är sidan 90 i husförhöret).
1822 flyttar de till Ragnhillsrud som visserligen ligger i Köla men precis på gränsen till Eda. Så det blir att söka i Köla. Mycket riktigt i Köla AI:21, 98/92 finns paret. En anteckning säger att de inte hör till församlingen. De har nu fått en son Per som föddes 27/12 1821, medan dom fortfarande bodde i Eda.

De flyttar emellertid åter till Eda och man finner dom återigen i Hålteberg. De har nu fått tillökning i familjen med Maja som föddes 1825. 1827 flyttar de till Haga och 18/9 1829 kommer tredje barnet Brita. 13/1 1830 avlider Per i mässlingen 32 år gammal. Karin är då utfattig och det anges att hon bor på Mon. Här upphör alla spår av Karin och hennes barn.
För att kunna söka efter henne har jag undersökt var hon kom från. Hon är dotter till Olof Håkanson och Brita Andersdotter i Mögsjöhöjden i Gunnarskog. Föräldrarna går att följa fram till 1815 då modern dör och fadern anges vara utfattig. Jag har sökt efter Karin och hennes barn i Gunnarskog, Köla och Eda, men ingenstans finns dom.

Jag måste erkänna att det här är så långt jag kommit. Det finns en lucka mellan 1830 när Per dör och mitten av 1850-talet när Olov dyker upp i kyrkböckerna. Enda glimten är Olovs födelsenotis. Mycket tyder emellertid på att detta är modern till Olov. Hon är änka, hon är den enda jag funnit som är född rätt år och hon har stark anknytning till Hulteberg. Det intressanta är att Christer Gustafsson har kommit fram till samma resultat helt oberoende av mig. Om detta är riktigt finns åtminstone tre halvsyskon till min morfars far som vore intressant att forska vidare om. Att få reda på vem som är Olovs far är väl att ställa förväntningarna väl högt.

Om det finns någon som härstammar från någon av Karin Olsdotter från Gunnarskogs barn; Per, Maja eller Brita vore det intressant att få veta det. Alla andra tips om hur jag skall gå vidare är välkomna.

Tillägg i december 2015: För de som endast läser denna text behövs en förklaring kring AD och Genline. Genline finns inte längre, men materialet finns på Ancestry. Skillnaden i adresser mellan Genline och AD beror på att Genline använder de gamla mormonfilmerna som underlag, medan AD har nyfotograferat originalböckerna. Det är således AD som är korrekt. De problem med hastighet, som jag upplevde med AD 2008 är nu avhjälpta sedan länge.

Vad gör man när man hittat sin äldsta ana och kört fast?

Jag har kommit till en punkt när jag hittar väldigt få nya anor bakåt i tiden. Kyrkböckerna har ju sin begränsning, både hur långt bak de sträcker sig och hur läsbara de är. Jag har också uttömt de präster jag har, som ju med hjälp av herdaminnena ofta leder längre bak än kyrkboken klarar. De få adliga släkter som jag hittat i utkanterna har också utnyttjats till det yttersta. Nu skall jag inte klaga för jag har funnit 16 generationer i rakt nedstigande led och som mest 20 generationer på mitt stamträd och det är nog väldigt tursamt och lite tack vare ihärdighet också. Smolket i bägaren är min morfars far Ola Månsson född 1839 i Eda i Värmland vars föräldrar jag inte riktigt kan få rätsida på. Det känns lite futtigt att köra fast redan i början av 1800-talet.
Frågan är vad jag gör nu. Jag har berättat att jag har börjat fylla i de äldsta anornas stamtavlor fram till våra dagar och det är ju ett jobb som skulle krävas mer än ett liv att hinna med och lite tråkigt blir det i längden. Jag har, under motstånd, fått min fru att acceptera att jag tittar på hennes släkt. Lyckligtvis är hennes bror lite mer intresserad så det fyller ett syfte utöver att tillfredsställa mitt släktforskningsbehov.
Jag har emellertid funnit att man kan hitta de mest överraskade uppgifter om sina anor genom lite kreativt Googlande. Det har till och med hänt att jag kunnat lägga till anor bakåt i tiden som inte funnits i de vanliga registren eller funnit länkar till släktingar som jag inte hade en aning om. Jag är absolut ingen expert på att Googla och förmodligen går det inte att beskriva hur man gör eftersom det bara gäller att vara påhittig. Några knep har jag lärt mig emellertid.
Tidigare berättade jag om att det lilla ordet ”Sofi” tillsammans med ortsnamn leder till Ortsnamnregistret så man kan få reda på en massa spännande om byn, torpet eller bruket som man är intresserad av. På samma sätt ger ordet ”genealogi” tillsammans med ett sökord direkt länkar till det som står i Anbytarforum och då slipper man en massa resultat från senaste varpatävlingen på Gotland eller frimärksklubben i Enskede. Tricket med att inrikta sökningarna är att man slipper allt skräp som kommer upp. Många gånger får man hundratals eller fler träffar och man orkar kolla de första 30. Det kan vara så att den 150e var riktigt intressant. Ni kan ju försöka söka på exempelvis ”släktforskning” i olika kombinationer så får ni se hur ofta ni får upp den här webben. Inte så ofta som jag skulle vilja och ändå står det ju en del relevant i den ibland.
Det vanligaste sättet att söka är väl att man söker på ett namn. Om namnet är ovanligt kan det ge något, men genom att lägga till en ort eller ett årtal eller helt enkelt sätta förnamn och efternamn inom citattecken får man bättre kvalitet på träffarna. Jag har ofta blivit förvånad hur mycket det ger att söka på gården namn där mina förfäder levde. Det finns ganska mycket skrivet av amatörforskare och studenter, inom skönlitteraturen och i olika hembygdskrönikor som är av intresse. Att man inte fann det på namn beror ofta på att man kallar folk för annat än de är kristnade till, som Herr Anders eller Hustru Kristina eller än mer lokala benämningar. På detta sätt har jag hittat bevis på ägande, släktskap och annat intressant om mina anor. En källa jag hittat många små delikatesser i är Projekt Runeberg där man samlar klassisk svensk litteratur. Kombinera ditt sökbegrepp med ”Runeberg” på olika sätt så hittar du en del.
Ett fel jag ofta gjort är att jag varit för bred. Försök hitta något unikt eller ovanligt för varje sak du vill söka efter. Ett annat knep är att du hittar något speciellt i en källa som du sedan kan bygga vidare på. Jag sökte exempelvis på min ana Anders Finne och fann bland mycket annat en uppsats om Slogberget i Norrbärke som gav en mängd ny information om Anders ättlingar. Eftersom jag aldrig tänkt på Slogberget som något intressant förut testade jag en sökning på ”Slogberget” och fick 57 träffar varav de flesta faktiskt var intressanta ur släktforskarsynvinkel.
Vad jag vill säga är att försök att vara så påhittig som möjligt när du söker på nätet. Sök på samma begrepp med jämna mellanrum. Det kommer nya saker hela tiden – speciellt som släktforskningen är så populär just nu och att man lägger ut mer och mer gamla dokument på nätet.

Om någon av läsarna har fler tips kan ni väl berätta om det i en kommentar.

Kan någon hitta Olof (Ola) Månssons anor?

Ola Månsson är min morfars far. Han föddes enligt Hf i Eda i Värmlands län 27/9 1839. Han var gift med Marta Olsdotter från Södra Fjell, född 19/9 1844. Marta dog i Eda 1927 - när Ola dog är oklart.
Kerstin och Ola fick sex barn tillsammans: Magnus, Maria, Karolina, Oskar, Nils och Karl. Nils var min morfar. Ola hade även ett oäkta barn - Olof - med Kerstin Andersdotter från Långelanda. Enligt familjehistorien skulle även Ola vara oäkta barn. Om man söker i födelseboken för Eda finner man en Olof född den 27 september 1939. Han var oäkta och moderna namn var änkan Karin Olsdotter. Hon uppges vara 42 år vid nedkomsten och bosatt i Hulteberg. Vittnen är Olov Månsson i Hög samt Karin Andersdotter i Hulteberg [Eda C:7, bild224/sid440]. Här slutar alla spår av Karin Oldotter!!
Jag har sökt på alla sätt efter henne. Hon finns inte i Hf på Hulteberg, inte heller kan man hitta Olov Månsson i Hög. Däremot finns det gott om Karin Andersson men det ger ju ingen ledning. Karin Olsdotter var ett ganska vanligt namn på den tiden men ingen passar på den Karin jag söker. Jag har letat igenom hela Eda samt alla kringliggande församlingar och inte kunnat hitta henne. Jag har också letat efter dödsfall som skulle kunna ge ledning till vem hon var änka efter, men kan inte finna något som passar.
Jag har sökt Ola bakåt i Hf men även han försvinner vid en viss tid. Det ryktas i släkten att han var i Norge en tid, vilket kan vara förklaringen till att han saknas i Hf. Jag har även sökt efter hans dödsnotis för att se om det finns några uppgifter där men den har jag inte funnit. Han levde emellertid år 1900. Stor del av sitt liv bodde han vid Noreborgs Bruk utanför Åmotfors där han var bruksarbetare. Tidvis under sitt liv anges han som lösdrivare i Hf.
Om någon kan hjälpa mig med detta eller kan ge mig tips om hur jag går vidare vore jag tacksam. Släkter som härstammar från Ola Månsson är Holfeldt, Olsson, Olofsson och Månsson; alla kommer från Eda. I nästa generation finns släkterna Holfelt (inte samma som ovan), Magnor, Dahl (Gävleborg), Högberg, Granath (Örebro) samt Brefält.