Att komma in med fel fot först i släktforskningen

Frestande!?

Den senaste tidens diskussioner och frågor på "Släktforskning för noviser" och andra Facebookgrupper inspirerar mig till att skriva den här texten. Eftersom jag alltid gillat metaforer som medel att förklara saker och dessutom som ung var en hängiven svampplockare så kommer den här texten att ha en lite annorlunda inledning än vanligt.

Att släktforska innebär i många stycken såväl samma glädje och som faror som att plocka svamp, vilket jag påpekat tidigare. Alla som plockat svamp vet att man måste ha en bra svampbok för att inte riskera att få i sig giftiga svampar, men att det är på mitt eget ansvar att veta att man plockar ätliga svampar. Att inte kontrollera riktigheten av de anor man har, i ursprungskällorna, är som att plocka svamp utan svampbok. Så länge man plockar och äter sina förmodade ätliga svampar själv så må det vara ens ensak, men man bör ju inte bjuda på dom lika lite som man bör bjuda på tveksamma släktdata.

Alla som bor på landet har säkert någon gång blivit bjuden på egenplockad svamp av moster Elna eller grannfrun, fast man vet att deras kunskap om svamp lämnar en del övrigt att önska, samtidigt som man vet att dom skulle bli väldigt förnärmade om man inte åt. Fördelen med släktforskare är att dom inte blir förnärmade om vi inte plankar deras tveksamma uppgifter så länge man inte skriver och påpekar det för dom.

Alla svampplockare har säkert också fått lära sig allenhanda tokiga knep om svampplockning, som att alla som luktar bra är ätliga, alla som smakar bra är ätliga eller alla som maskar äter på är ätliga. Nästan lika mycket skrönor och tokigheter kan man få till livs på Internet om man söker sina anor uteslutande där. Lika dålig idé som det är att plocka korgen full av allehanda tveksamma svampar som man sedan lagar till, är det att samla på sig tveksamma släktdata här och där på Internet.
En än farligare och lömskare sak när man plockar svamp är att använda en gammal svampbok. Det är nämligen så att svampar har omvärderats under de senaste decennierna, dessutom har vissa svampar större benägenhet att ta upp miljögifter och har därför numera blivit olämpliga. Lika farligt om  än inte dödligt är det att helt och fullt lita till gamla släktutredningar och gamla böcker om släktforskning. Dom kan ha omvärderats i stora delar sedan de skrevs.

En annan likhet är att ju hellre man vill att det man hittar är sant ju farligare är det. Hur många dödsfall har inte inträffat när någon funnit jättefyndet av via champinjoner som man stolt plockat och bjudit hela familjen på i en omelett. Hoppas det var champinjoner och inte vit flugsvamp. Som ni förstår är det betydligt farligare att vara svampplockare än att släktforska, men om man vet vad man gör, är noggrann och dessutom är misstänksam mot allt som man inte själv vet var det kommer från så är båda fantastiska sysselsättningar.

Fel fot först

Denna något underliga inledning leder till mina budskap:

- Att enbart använda Internetsamlingar av släktträd samt Google är inte att betrakta som släktforskning. Att forska är att så långt det är möjligt söka efter det som är korrekt och att själv kontrollera att så är fallet. Att släktforska kräver att man helst finner eller åtminstone letar fram de uppgifter man registrerar i originalkällorna. Dessa är i första hand kyrkböckerna och kan bara studeras genom Ancestry/Genline, SVAR eller Arkiv Digital, samt på våra olika arkiv. I dessa samlingar finns också bilder av en mängd andra originalhandlingar - olika för varje tjänst. Att uteslutande använda andras data från Internet kan närmast kallas ansamling, inte släktforskning.

- Med detta påstår jag inte att andras data inte skall sökas och användas, bara att man i första hand bör forska själv och sedan söka efter andra som forskat på samma anor för att jämföra, få tips och kanske hjälp. Om man använder andras data bör man ange namnet på den personen som källa så andra ser att det är andrahandsuppgifter.

- Man bör således skilja på de tjänster på Internet som erbjuder dig att forska med hjälp av originalhandlingar och de tjänster som bara erbjuder dig att söka och samla på dig osäkra data som andra tagit fram. Jag tycker att de företag som erbjuder de senare tjänsterna skulle göra det tydligare för alla att de inte i första hand erbjuder en forskningstjänst utan en sök- och samlingstjänst, men framför allt erbjuder de utmärkta presentations- och samverkanstjänster. I vissa fall har dom faktiskt vissa samlingar av originalhandlingar man kan söka i också.

- Vidare tycker jag det är viktigt att skilja på släktforskningsprogram på den egna datorn och tjänster där man kan dela med sig av sin släktforskning på nätet. Även här tycker jag att dom som erbjuder tjänster där man kan bygga sitt släktträd på nätet skulle informera bättre. Det måste vara i dessa företags intresse att allt som finns i medlemmarnas träd är så korrekt som möjligt. Således bör man rekommendera sina medlemmar att inte lägga ut något förrän man har arbetat med det en tid på sin dator och man är någorlunda säker på materialets riktighet. Således borde man förklara att trädbyggarprogrammen på Internet inte är ett alternativ till de konventionella programmen på den egna datorn, utan ett bra komplement.

- Slutligen vill jag säga att alla de företag som jag känner till och som erbjuder medlemmarna att bygga släktträd delar min principiella uppfattning, men kanske har man inte insett problemet för alla nybörjare som förleds att välja lätta lösningar och därmed komma in med "fel fot först" i släktforskningen.