Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 18 augusti 2011

Anförluster ger krydda åt släktforskningen

När jag började släktforska så dök snart begreppet "anförluster" upp i olika texter. Jag begrep inte vad det betydde, men det lät ju ganska drastiskt, nästan lite hemskt. Att det inte var något att stå efter förstod jag eftersom det alltid framställdes i negativa ordalag. Nu är det ju så att det ligger i sakens natur att man har förlorat sina anor - dom är ju döda allihop. Vad tusan menades då med anförluster undrade jag - på vilket sätt var dom "förlorade"?

Numera vet jag ju att det innebär att man inte kan uppnå det ideala antalet anor i varje led. dvs. 2 upphöjt till en potens lika med antalet generationer. I praktiska ordalag betyder det ju att personer som redan finns med i antavlan återkommer i en annan släktskapsrelation på grund av att släktingar gift sig med varandra. Rent genetiskt kan man ju vara tveksam till detta eftersom det innebär att inavelsgraden ökar, men annars förstår jag inte problemet. Tvärtom tycker jag numera att anförluster är ganska intressanta och ger ett mervärde till släktforskningen. Hur många gånger har jag inte funnit hela kedjor av nya intressanta anättlingar genom att just hålla ögonen öppna efter anförluster.

När man funnit en tidig ana kanske man söker på nätet efter andra släktforskare som delar denna ana. Det är ju då spännande att följa hur den anättlingen är befryndad med min tidiga ana och kanske även lägga in denna kedja i sin släkttavla. Ofta lägger man då bara in den raka linjen från den gemensamma anan ned till den släktforskarkollega man funnit. Jag har emellertid märkt att om man även tar med alla barn och deras äktenskap i varje led för sin nya nätsläkting så hittar man inte sällan nya kopplingar mellan den nyupptäckta släktingens och sin egen släktlinje - man finner anförluster.

Nu är ju detta inte så underligt, varken socialt eller matematiskt. Den matematiska nödvändigheten av detta har jag skrivit om för en tid sedan och att människor som har gemensamma anor några generationer tillbaka träffas och gifter sig är knappast förvånande. Ofta bor de nära varandra, ofta hör de till samma sociala grupp och rör sig således i samma kretsar. Ofta har dessa människor ingen aning om att dom är släkt om det är längre bort än tremänningar.


Om man som jag har anorna på fädernet från södra Dalarna, närmare bestämt Grangärde så är det lätt att hitta släktingar och dessutom är anförlusterna oändligt många. Jag har tidigare berättat om anättlingen Barbro H. som jag är släkt med på 128 olika sätt. Vi härstammar båda från Halvard Halvardsson i Kyrkbyn (1565-1653) och hans hustru Barbro Larsdotter (~1575-1636). På hur många sätt Barbro är släkt med dessa två har jag inte reda på, men min egen släktrelation till paret är ganska invecklad.

I början av mitt släktforskande fann jag att jag härstammade från Vidiks Hansson i Norrvik (1548-1628). Jag har sedemera insett att jag härstammar från åtminstone tre av hans barn, nämligen Hans Vidiksson (1571-1651), Per Vidiksson (1583-1658) samt Sara Vidiksdotter (1578-1642). Om man sedan går bakåt i Vidik Hanssons anor så kommer man till Mats Arvidsson i Klenshyttan (~1420-~1485) och bland hans ättlingar kan man finna mängder av intressanta personer med rötter i södra Dalarna.

Ett exempel av många är Mats Arvidsons sonson Lasse Ravaldsson i Norrvik (1490-1572), farfar till Vidik Hansson. Från honom härstammar exemeplvis Raoul Wallenberg. För att ytterligare ställa till det i mitt släktträd så fann jag att min ana Hennike Bengtsson i Vad (1494-) också är en ana till samme Raoul Wallenberg. Själv kan jag finna som mest fyra tidvis parallella linjer som leder till Hennike Bengtsson. När man studerar denna bild inser man även att Raoul Wallenberg och Carl Michael Bellman faktiskt var släkt med varandra. Om man bara har ett bra program som kan reda ut sådant här så kan man hålla på hur länge som helst och hitta spännande relationer.

Numera blir jag alltid lika upplivad när jag finner nya intressanta anförluster. Det är det som gör släktforskningen spännande när man inte kommer längre i sina anor bakåt i tiden.

Alla diagram är framtagna med hjälp av GeneaNet där jag använt funktionen Släktskapsberäkning på mitt släktträd.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers