Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

söndag 30 mars 2014

Ärvda namn i andra kulturer


Det finns ett nytt förslag till svensk namnlag, som Beatrice Ask i princip sagt OK till, men tydligen måste det dras i långbänk innan det kan realiseras. En ändring är att man skall tillåta dubbelnamn. Kanske många tycker det låter konstigt eftersom var och varannan kvinna i Sverige idag heter Larsson-Persson eller Karlsson-Boqvist eller något annat dubbelt. Så är det men då måste det ena namnet vara mellannamn, inte efternamn.

Jag har det nära mig eftersom mina barnbarn heter Aguilar-Granath, vilket man inte kan göra i Sverige i dag fastän det är kutym i den mexikanska/spanska kultur som deras far kommer från. Fadern fick heller inte heta vad han heter när han kom till Sverige. Han har alltid hetat Gustavo Aguilar-Marco, men det gick inte för sig i Sverige. Här har vi bara ett efternamn.

Det spanska namnbruket är, ur släktforskarsynvinkel, än bättre än vårt svenska patronymikon. Vi kan ju härleda faderns förnamn från barnens patronymikon, men i den spanska kulturen kan man härleda såväl faderns som moderns familjenamn utifrån namnbruket. Min svärson heter således Gustavo Aguilar-Marco – Aguilar är hans fars fadersnamn och Marco är hans mors fadersnamn. Således heter mina barnbarn Aguilar-Granath, vilket är deras faders fadersnamn i kombination med min dotters fadersnamn. Praktiskt eller hur?

Jag har just fört in min svärsons anor och hans far hette Luis Angel Aguilar-Jiménez efter sin far och mor och min svärsons mor hette Alicia Marco-Mezquida där hennes son, min svärson, fått ärva hennes fadersnamn Marco. Det första namnet är således alltid faderns fadersnamn och det andra namnet är moderns fadersnamn. Om ni undrar över förnamn som Jesus Maria, som förekommer ganska ofta i den spanska kulturen, så går man på det första namnet för att avgöra könet. Jesus Maria är således en pojke. Det går därför utmärkt att döpa ett barn efter såväl manliga som kvinnliga släktingar så länge man har ordningen på förnamnen klart för sig.

Ett annat namnbruk som jag kommit lite i kontakt med på grund av äldre anor i Nederländerna är intressant. Där finns precis som hos oss –son och –dotter, men där förekommer också –sondotter och motsvarande ibland för att föra släktskapsrelationen vidare. Hur det fungerar i detalj har jag inte satt mig in i, men det är både praktiskt och spännande. Man bör emellertid vara observant på att i holländska genealogier förkortas ofta patronymikon till bara en bokstav, som ett -z för –zohn. Efternamnet Vrankz står således för Vrankzohn (Franksson/Fransson) och följer samma regler som svenskt patronymikon. Det kan lätt tolkas som ett separat efternamn om man inte känner till det och då missar man ju informationen om anorna.

Den som har läst gamla ryska romaner har säkert insett att man där har både patronymikon och familjenamn, precis som vissa finare familjer i Sverige hade förr. Josef Stalin hette egentligen Josif Vissarionovitj Dzjugasjvili och hans fader hette Besarion Dzjughasjvili. Att ”Besarionsson” blir ”Vissarionsson” får vi skylla på problemet med att transkribera det kyrilliska alfabetet till vårt språk och att V och B ofta byts ut mot varandra. Dzjughasjvili var i alla fall hans familjenamn.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers