Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

fredag 7 mars 2014

15 generationer tillbaka - är det möjligt?


Jag skrev en lite provokativ text för några år sedan där jag ifrågasatte om det var lönt att forska längre tillbaka än medeltiden. Jag påpekade då att om jag lyckades fylla min antavlas alla positioner i 20 generationer skulle den innehålla 4 194 304 personer (om jag räknat rätt). Så mycket folk fanns inte i Sverige på den tiden.

Om jag går tillbaka 15 generationer i mitt släktträd år det således av naturliga skäl ganska glest. Det mest påtagliga år just att det är glest. Om jag hade hittat alla mina anor i 15:e generationen skulle det finnas 32 768 personer i just den generationen och jag har funnit bara 63 personer och inte ens de är fullständiga. Många känner jag bara till förnamnet på grundat på närmaste ättlings patronymikon och det är ganska glest med kvinnor. Det är spännande att gå framåt i tiden och se hur kunskapen om anorna ökar för varje generation och att fundera över orsakerna – bortsett från att det är länge sedan.

Studerar jag de anor jag funnit i 15:e generationen ser jag att de källor jag tvingats söka mig till är helt andra än de man normalt använder sig av när man forskar på ”modernare” tid. Kanske en genomgång kan ge någon inspiration att forska på tiden före kyrkobokföringen även om det är svårt.

För att göra studien mer intressant har jag tittat på mina fyra huvudgrenar var för sig och funnit intressanta skillnader.

Farfars anlinje

Farfars anlinje kommer främst från södra Dalarna och domineras av bergsmän och bergsbrukare men det finns också ett antal prästsläkter. Invandrare från Finland är inte ovanliga, samt som sig bör i dessa trakter några utländska grenar som lockats till Bergslagen för att verka inom gruvnäringen.

I denna gren finns endast 9 personer säkert dokumenterade i 15:e generationen. Glädjande nog är min anlinje i ”rakt nedstigande led”, som det ofta kallas när man följer anorna på fädernet, en av de som sträcker sig så långt tillbaka. Vi befinner oss nu vid sekelskiftet mellan 1400-tal och 1500-tal. Jag finner där den finske invandraren Anders Finne på Gammelgården i Övre Starbo i Norrbärke. Anders var född omkring år 1500. Varifrån han kom i Finland är okänt. Anders var verksam inom bergshanteringen och är känd för mig främst genom Kjell Vadfors avskrifter av gamla domböcker samt det utmärkta arbete som Väster-Silfbergscirkeln dokumenterat i skriften ”Torp och Torpare under Starbo Bruk, Schisshyttan och Wäster Silfberg”. I domboksmaterialet kan man läsa att Anders vid ett slagsmål i Marnäs råkat dräpa Olof Jonsson, ett brott som han gottgjorde Olofs familj för och av rätten därför önskade ett fribrev för att undvika framtida repressalier. Historien finns beskriven i min text ”Dråpare och horkarlar, tillika rika bergsmän - ….”. Ytterligare två anor finns dokumenterade från Norrbärke under sent 1400-tal till mitten av 1500-talet.

Ett skäl till att jag haft svårt att finna anor så långt tillbaka som 15:e generationen är avsaknaden av dokumenterade präster vid den tiden. Präster är totalt sett mycket frekventa i mitt släktträd, men kunskapen om dem är liten före reformationen på 1500-talet. Senare, redan från 14:e generationen, har herdaminnen över främst Karlstad och Västerås stift varit värdefulla källor för mig.

Det är också genom att följa prästsläkten Nassenius i Nås och Floda bakåt i tiden som jag finner de nästa två anorna i 15:e generationen – bröderna Erik och Hans Hanssöner Westfal. Om vi går tillbaka två generationer finner vi dels Lambrickt Hansson Westfal, dels Jeppe Hansson Svinhufvud, vilka var respektive svärföräldrar till Hans Lambrechtsson Westfahl och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud, vilka var föräldrar till Erik och Hans Hanssöner Westfal – båda mina anor. Släkten Westfal var den i Stockholm och Kopparbergslagen verksamma släkten, som under en tid på sent 1400-tal tillhörde de styrande i Stockholm.

För att finna dessa personer förslår inte vanliga källor. Här får man studera Älvsborgs lösen, Jöns Pedersson dombok, Stockholms tankeböcker, samt ta del av den källforskning som gjorts kring Svinhufvudsläkten. Inte ens detta har varit nog utan det finns fortfarande vissa osäkerheter om dessa rön, något som jag berättar om i texten ”Svinhufvud – länge en tveksam ana”, med ett antal länkade tidigare texter.

Nästa anlinje i denna generation stannar fortfarande i Norrbärke i Dalarna, men denna gång i Furbo där Esbjörn Gregersson (~1520) vars svärson Mickel Håkansson levde i mitten av 1500-talet. Mickel var anfader till en lång rad bergsmän som kanske är mest kända för eftervärlden eftersom hans sonsons son Herman Michelsson (~1658) var morfars far till skalden Carl Michael Bellman. Att just detta faktum är viktigt i bygden bevisas av att Herman Michelssons gård numera finns på friluftsmuseet i Smedjebacken och kallas Bellmansgården trots att C M Bellman troligen bara övernattade där en natt i slutet av sitt liv.

Nästa ana är från samma tid men från det närbelägna Grangärde. Det är Olof Bengtsson, son till nämndemannen Bengt Nilsson på Sörgovik. Olof Bengtsson svärfar var den välkände bergsmannen Hännicke Bengtsson. Som medlem i Västerbergslagens släktforskare har jag tillgång till stor kunskap om dessa anor och redan i medlemstidningen Släktforskaren 1:1981 behandlas dessa personer av Anders Winroth. Olof Bengtsson och hans hustru Marit Hännickedotter dyker även upp i farmors anlinje nedan.

Farmors anlinje

Farmors anor levde dels, på moderssidan, i norra Västmanland i Ljusnarsbergs socken, dels på faderssidan i södra Dalarna, främst Grangärde socken. Även denna linje domineras starkt av bergsmän och bergsbrukare med ett ännu större inslag av präster än min farfars anor. Det utländska inslaget står främst järnkrämare från nuvarande Holland för. I denna anlinje har jag funnit 27 dokumenterade anor i 15:e generationen. Vi befinner oss även här huvudsakligen under 1500-talet.

Här möter jag återigen Marit Hännickedotter och hennes make Olof Bengtsson i närbelägna Norrbärke och finner även Gosven Hansson, eller Sven i Hagge som han kallades. Han var nämndeman och bergsman och blev uppmanad av Gustav Vasa i ett personligt brev att ta initiativ till att etablera ett bruk vid den silvertäkt som låg vid Biskopsberga. Några år senare tog emellertid kungen ifrån honom rätten till hemmanet Fösarboda, vilket han skänkt till sonen Peder. Senare fick emellertid Peder hemmanet Marnäs i ersättning av Erik XIV. Marnäs är bevarad inom Ekomuseum Bergslagen och kallas idag Ludvika Gammelgård. Även dessa anor har jag kunnat finna genom artiklar i föreningstidningen Släktforskaren.

Omkring sekelskiftet 1400-1500 finner jag anan Olof Invaldsson Guldsmed och hans hustru Brita. Jag har nu förflyttat mig till Stora Skedvi. Jag får här förlita mig på Anbytarforum och den välrenommerade släktforskaren Stefan Jernberg. Kring Olof Ingvaldssons anor finns många diskussioner, men de är så motsägelsefulla och spekulativa så jag inte ens återger dem här.

I Grangärde finner vi den relativt anonyme Hans Larsson som levde under 1500-talet. Han var son till den allt annat än anonyme och oerhört förmögne Lasse Ravalsson och far till den likaledes betydande Vidik Hansson, samtliga i Norrvik. Om denna släkt har det forskats och skrivits mängder och hur släktskapsrelationerna i detalj ser ut genomgår fortfarande omvärderingar. Här är kanske Yaleprofessorn Anders Winroth den främste kännaren och mina uppgifter vilar i huvudsak på artiklar av honom och andra forskare i Västerbergslagens medlemstidning, samt diskussioner via mail och på min blogg direkt med Anders Winroth.

Nästa ana i denna generation är Bengt Nilsson i Persbo i Norrbärke, son till Nils Jonsson som på 1400-talet var en av de första kända innebyggarna. Intressant är att Nils Jonssons gård Lars-Daniels bergsmansgård fortfarande finns kvar och har gått i arv inom familjen sedan 1400-talet. Tack vare en ättling på 1800-talet som var amatörfotograf och historieintresserad känner man till mycket om gården och släktens historia. Detta har dokumenterats och fördjupats i en innehållsrik bok av den nuvarande ättlingen Lillian Gustavsson tillsamman med framlidna släktforskaren Lisa Norman i boken ”Persbo – En by med anor från medeltiden”

Något som slår mig är hur frekvent anförluster är i dessa trakter. Jag kan ofta räkna ett halvdussin olika släktlinjer som leder från mig till var och en av dessa anor i 15:e generationen. Detta gör också att väldigt många av oss som har anor i dessa trakter är släkt och dessutom är floran av anättlingar rik och intressant. En anmärkningsvärt, lite spännande, förhållande är att så många av oss delar mycket musikaliska släktingar, som Carl Michael Bellman, Jussi Björling, Dan Andersson och Kerstin Tohrborg.

Jag förflyttar mig nu över till norra Västmanland och Ljusnarbergs församling, eller Nya Kopparberg som det också heter, där jag finner en spännande anlinje som på 1500-talet leder till Holland. Det är den betydande bergsmannen Michel Hindersson på Laxbro (numera bergsmansgården på Skansen), vars hustru Maria van Gent kom från nuvarande Holland. I 15:e generationen finner vi Peter Switters van Ghent, samt köpmannen Jan Wranckendz de Wael och hans hustru Cornelia Neeltgen van Amerongen från Amsterdam. För dessa rön har jag dels tagit del av den forskning som Göte Klingberg och Yngve Öhman dokumenterat i artikeln "Van Gent - En 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" i Arboga minne, dels haft ett samarbete med den holländske släktforskaren Marnix Alexander de Paula Lopez som är en anättling, som jag kom i kontakt med genom GeneaNet. Den intresserade kan finna detaljer i texten ”Min fars modersanor - …..” med länkade texter.

En annan exotisk ana finner jag i bergsmannen och finnelänsmannen i Norra Hörken Bertil Bertilsson Kemppainen, som levde i skiftet mellan 1500-tal och 1600-tal. Om Bertil, eventuellt hans far, med samma namn, berättar Carl Axel Gottlund att Bertil överfölls i sitt hem i Savolax av sju ryssar som omringat huset. Han hade emellertid med hjälp av sin lobössa, som han ömsom sköt med, ömsom använde som klubba, lyckas dräpa samtliga ryssar. Eftersom han insåg att ryssarna skulle hämnas flydde han med sin familj med Norge eller Sverige som mål. På sin vandring fick han tillfälle att berätta för kungen - troligen Carl IX - om sitt öde. Kungen blev så imponerad av denne kämpe att han gav honom det kungliga byggningsbrev som han önskade. Man tror också att han då fick namnet Kämppainen.

Länsmannen Bertils dotter, eventuellt sondotter, gifte in sig i den svedjefinska släkt som ledde mig in på släktforskning från början. En släkt som felaktigt getts namnet Osmi i tidigare genealogier, men som enligt flera forskare troligen hette Siikainen. Även här finns den mesta expertisen bland medlemmarna i Västerbergslagens släktforskare. Tidigare texter kan man finna genom texten ”Min far modersanor ….”.

Mormors anlinje

Min mormors släkt skiljer sig markant från de andra anlinjerna. Jag har inte förmått att följa en enda linje till 15:e generationen. Det finns emellertid en linje som sträcker sig till 1500-talet men det inträffar redan efter 13 generationer. Det finns förklaringar till detta. Anorna på min mormors sida är främst ägande bönder från Nordmarks kontrakt i sydvästra Värmland. Att följa bönder till före kyrkobokföringen är ett svårt arbete, men inte omöjligt som det visat sig för den släkt som jag kunnat kartlägga till 1500-talet. Mormors släkt är emellertid inte bara bönder, de var även till en mycket hög grad präster, vilket inte förvånar eftersom, så sent som i min barndom, detta var mycket gudfruktiga trakter.

Den släkt som är undantaget och i 13:e generationen kan härledas till 1500-talet är släkten Skragge. Detta är en släkt från Värmlandsnäs som engagerat mångas fantasi och forskarmödor. På grund av att de i hög grad tjänade staten som krigare eller tullnärer har deras ättlingar i flera fall adlats och är därför omskrivna i sina mer bemärkta manliga grenar. Dessa grenar är väl dokumenterade i  Rolf Lagerborgs bok "En Värmlandssläkts Öden". Mina och några andra forskares anor hörde dock till såväl mindre belönade, som kvinnliga grenar, vilket försvårat forskningen. Jag har berättat om den exceptionella kollektiva forskarbragd som vi genomfört på Anbytarforum och som är sammanfattad i texten ”En ny gren av släkten Skragge …” där länkar finns till en detaljerad beskrivning av forskningen.

Denna forskningsinsats visar att det är möjligt att följa även bondesläkter långt före kyrkobokföringen. Det krävs emellertid stor talang att läsa gamla originaldokument som domböcker skattelängder, mantalslängder och landskapshandlingar och det är inte alla förunnat att behärska.

Morfars anlinje

Om min mormors anor utmärkte sig genom att sluta redan i 13:e generationen och vara mycket svårbeforskade, gäller det totalt motsatta för min morfars anor. Detta när man kommit förbi några inledande svåra generationer. Svårast visade sig min morfars farfar vara. Där är det stopp redan efter 3 generationer och det är inte stort bättre vad gäller hans farmors anor. Det blir på min morfars mors sida som släktforskningen blir närmast trivial med i skrivande stund 27 anor i 15:e generationen och de äldsta hittills sträcker sig tillbaka till 35:e generationen. Att de inte är ännu fler kända i 15:e generationen beror endast på att jag inte hunnit gå igenom alla relativt lätt tillgängliga handlingar och hunnit ”skilja agnarna från vetet” i det jag dokumenterat.

I texten ”Fattiga och rika i Västra Värmland” beskriver jag hur den fattiga pigan Maria Nilsdotter får dottern Maria Danielsdotter med sergeanten och änklingen Daniel Styffe. Detta leder via hans farmor in i den svenska adeln, vidare till de svenska, norska, danska och sydeuropeiska medeltida adeln och kungliga familjerna. Ingången till dessa lättforskade anor var de värmländska grenarna av de svenska adelsfamiljerna – i första hand Daniel Styffes farmor Brita Beata Uggla, men också släkter som Hildring och Roos som levde i trakten. Här finns en så fyllig dokumentation så det knappast kan kallas släktforskning från min sida. Det är inte mycket svårare än att läsa telefonkatalogen. Skillnaden är att telefonkatalogen oftast är korrekt, medan man här får vara mer kritisk till källorna. Det man måste vara observant på är att endast referera till de historiskt säkra linjerna och förkasta alla spekulationer. De namn som här dyker upp i generation 15 är Simla, Svinhufvud, Ekeblad, Anckar, Vångasläkten, Kart, Ulfsax, Ribbing, Stjärna, Gylta, Lillie, m.fl. Här finns mängder av källor där Riddarhuset är en av de viktigaste, men också Svenskt Biografiskt Lexikon - SBL, Store norske leksikon, Norsk biografiskt leksikon, de europeiska kungahusens genealogier, mm. För att vara säker räcker det emellertid inte med en källa, även om den förefaller tillförlitlig. Jag tillämpar sk. triangulering där jag gärna vill ha flera källor från olika tider och olika länder som överensstämmer.

Genom att ganska godtyckligt välja den 15:e generationen ser man hur förhållandena för släktforskning drastisk blir annorlunda när man närmar sig 1500-talet. Det är spännande att se hur bilden av tillgängliga källor förändras om man bara går några generationer framåt i tiden. Jag har nämnt reformationen varefter alla präster täcks in av stiftens herdaminnen. Givetvis är kyrkobokföringens införande på 1600-talet epokgörande, men innan dess finns skattelängder av olika slag samt mantalslängder och domböcker att tillgå. De flesta av dessa är mycket svåra att tolka. Det viktigaste är nog ändå i vilken samhällsklass man finner sina anor. Adeln är närmast trivial att följa, dels för att de är väl dokumenterade dels för att de ”alla är släkt med alla” inom en ganska begränsad krets. Präster är likaså enkla, liksom ofta militärer och utbildade personer. ”Vanligt folk” är svårast, dels för att de ofta inte har efternamn man kan följa och dels inte är speciellt dokumenterade utöver i kyrkböckerna. Fördelen är emellertid att de på landsbygden är relativt bundna till ”sin torva” vilket underlättar.

Således – det finns möjligheter att följa sina anor längre tillbaka än de gängse källorna gör möjligt, men det krävs mycket forskningsarbete, nya färdigheter som forskare och bra kontakter med andra släktforskare. Men – framför allt ett kritiskt sinnelag parat med kreativt tänkande och tålamod.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers