Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 3 mars 2014

Hur det började - en berättelse av Ingeborg

Den här veckans gästbloggare är Ingeborg Arvastsson som berättar hur man kan halka in på vår hobby och hur den mer och mer blir en del av livet

DET VAR WILHELMINAS FÖRTJÄNST
av Ingeborg Arvastsson

Vilhelmina Klint, så hette hon, hon som jag vill påstå är den som väckte mitt släktforskningsintresse, hon och morfar förstås.

Det hela började en dag i slutet av 80-talet. Jag gick i mellanstadiet och läraren gav oss i uppgift att gå hem och fråga efter våra anor, för nu skulle vi släktforska! Läraren gjorde ingen större vetenskap av det hela, det man fick till svar där hemma var gott nog att betraktas som sanningen och gott nog att skriva in i sitt släktträd.

När jag kom hem frågade jag direkt mormor och morfar – vad vet ni? Mormor gick iväg till sina gömmor och plockade fram ett färdigt släktträd, ett som hennes bror forskat fram. Där fanns ryska soldater och sameblod, skrönor om mord och försvunna förmögenheter. Allt färdigförpackat. Morfar däremot, han som kom flyttandes till mormor endast medhavd en väska, hade inget nerskrivet, men desto mer i sitt minne, och berättade, det var något han gärna gjorde och han gjorde det bra.

Han berättade om att man i familjen alltid sagt att där fanns vallonblod, där fanns också människor som emigrerat, han nämnde namn och försökte komma ihåg årtal för födelse och död. Däribland nämnde han också Vilhelmina Klint, hans farmor. Inget särskilt berättades om denna kvinna, men det behövdes inte mer, namnet var ju så tjusigt! Sen kom hon att ligga där, i bakhuvudet, tillsammans med en tanke om att jag gillade det där med att veta vilka som levt före mig.

Tiden gick och livet snurrade på, så där som det gör. Ett arbete kom att sysselsätta mig mer än heltid och jag stannade inte upp och tänkte nämnvärt på det där med att skaffa mig en hobby förens jag år 2009 fick barn. De där bebisarna har ju visat sig sova en hel del och en dag när jag gick och tänkte på allt och ingenting så dök Vilhelmina upp igen! Jag visste att det fanns en kusin till mamma som vänt uppochner på varenda tänkbara kyrkbok och skakat fram varenda tänkbara ana utifrån det där släktträdet mormors bror hade påbörjat, så jag skrev ett mail till honom och frågade – hur gör jag!? Tillbaka, med vändande post, kom ett långt mail, innehållandes såväl lust och energi, som rena fakta och tydliga instruktioner om hur jag skulle gå tillväga. Behöver jag ens säga att jag inte bara blev sittandes medan bebisen sov om dagarna, utan såklart också långt ut på småtimmarna?

Sedan dess så har släktforskningen varit med mig. Det där arbetet som tog mer än heltid har fått kliva åt sidan, mycket pågrund av mina barn, att jag fått andra prioriteringar, men också pågrund av mitt intresse för släktforskningen. Jag vill finnas i den miljön. Det behöver inte vara mina anor jag letar efter, jag letar lika gärna andras anor, så länge jag får finnas bland kyrkböcker och släktgåtor som väntar på att lösas, sådant som den ”lilla människan” fick uppleva helt enkelt! Nu ska jag bara räkna ut hur jag kan koppla detta till ett lönekuvert också.

Vilhelmina Klint? Jo då, våra vägar korsades igen, så sent som i höstas faktiskt, när en ny släkting hörde av sig, just genom att han sett min koppling till Vilhelmina Klint. Så nu vet jag inte bara hur hon såg ut, utan jag har också fått en uppsjö av nya släktingar och berättelser från förr. Visst är det häftigt?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers