Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

måndag 1 december 2008

Att gå igenom Järnboås för GIDx ger upphov till lite funderingar kring förr och nu

Nu är jag som sagt klar med genomgången av Järnboås socken i Västmanland (Örebro län). Det har varit ganska jobbigt och krävt otaliga timmar vid datorn, men också som Birgit påpekat i en kommentar, väldigt lärorikt.

Jag har insett att den trakt som i barn- och ungdomen förföll både tråkig och betydelselös faktiskt har ett mycket intressant förflutet. Visst har jag förstått av ortsnamnen att det en gång var något annat än en avfolkningsbygd och visst har man undrat över alla de pampiga gårdarna runt om i byarna som man knappast förknippade med välstånd utan insåg bara att några bodde i lite större om än ibland lite dåligt renoverade hus.

Jag tycker själv det är ganska intressant att jämföra det jag fann vid studierna av Hfl. för GIDx räkning och det jag minns från min ungdom på 50- och 60-talet. Något jag inte visste är att socknen har ändrat sina gränser flera gånger under århundradena. När den var som störst var den avsevärt större än den är idag. Jag tycker också att det kan vara en naturlig fortsättning på den text som min far skrivit och som jag presenterat i ett tidigare inlägg.

Trakten är full av ortnamn som minner om ett livaktigt industriellt liv. Själva namnet Järnboås talar sitt tydliga språk. Nyhyttan, Gammelhyttan, Kopparhyttan, Finnshyttan och Finnå hammare och Petersfors bruk visar på att järn och annan metallbearbetning skett under århundraden. Redan i de första Hfl. från 1730 finns dessa namn med vilket tyder på en lång historia.

Haggruvan, Klacka gruvor samt alla de bönder som titulerade bergsmän berättar om en livaktig järnbrytning. Jag vet inte om det är sant men en vän som är intresserad av gammal industrihistoria berättade att Nora Bergslag var en av de mest betydande leverantörerna av järnmalm till den engelska industrin vid industrialismens genombrott. Det var innan man fann metoder att bearbeta fosforhaltig malm så de rika fyndigheterna i Lappland kunde exploateras. Det blev slutet på Nora Bergslags Järnhantering.

Nyhyttan i socknens norra del måste en gång ha varit en hytta men för mig är det en kurort, eller badanstalt som vi kallade det. Den drevs av sjundedagsadventister som också utgjorde den dominerande befolkningen i byn. 25 % av alla elever i Järnboås skola var adventister när jag gick i folkskolan på 50-talet, vilket ställde till lite problem eftersom vi gick i skolan på lördagar på den tiden och då hade dom vilodag. Dom hade också en del andra seder dikterade av sina föräldrars tro som kunde vara jobbiga för barnen. I matbespisningen serverades fantastiskt fin mat eftersom det var före storkökens tid. Som alla barn älskade våra adventistkamrater köttbullar gjorda på blandfärs, vilket var förbjudet för dom att äta. Dom frågade då förhoppningsfullt vår tant Linnea om det var kalvkött i bullarna. Ja, det är bara kalvkött sa hon till deras glädje för då kunde dom äta sin älsklingsrätt utan samvetskval. Det var en välkommen vit lögn.

Strax intill Järnboås centralort, dvs. där skolan, järnvägsstationen, Konsum och en av de privata lanthandlarna samt bensinmacken låg finner man byn Gammelhyttan. Även den platsen kan man förstå av kyrkböckerna hade haft en viss betydelse förr. Inte minst den enorma slagghögen som så småningom blev K-märkt för att inte turisterna skulle bära bort all den vackert grön- och blåskimrande slaggen för att sälja till smyckeindustrin, visar på produktionens omfattning. För oss var knappast Gammelhyttan någon viktig plats. Visserligen fanns ett kaffé inrymt i den gamla Hyttgården som vi ungdomar använde på kvällarna, men annars var det ganska trist. Det fanns emellertid ett fortfarande fungerande kraftverk i den gamla hyttan i Rastaälven.
Vidare fanns en såg och ett järngjuteri i anslutning till Gammelhyttan och Järnboås centralort. Dessutom hade vi fotbollsplan där det vittberömda division 7-laget firade några av sina segrar, men mest genomled förluster.

Det fanns då fortfarande järnvägsstation, men persontrafiken var nog nedlagd. Det var en nordlig förlängning av Sveriges första normalspåriga järnväg mellan Nora och Ervalla som invigdes 1856. Den ägdes av Nora Bergslags Järnvägar och förband Nora Bergslags malmfält med Otterbäckens hamn i Vänern. Numera är spåret uppbrutet men stationen har fortfarande skylten kvar.

En intressant insikt var hur betydelsefullt Haggruvans gruvfällt har varit. Min far arbetade som ung i dess hytta och runt i skogen finns fortfarande rester av gamla konstgångar. Det är konstruktioner av trä som överförde den roterande kraften från vattenhjul eller hästdrivna sk. vandringar till vertikala och horisontella krafter som kunde överföras kilometervis mellan de olika brytningsställena. Kraften användes främst till att pumpa vatten ur gruvan, men också för uppfordring av malm. Jag minns den nu rivna kasernen – en enorm oisolerad träbyggnad i tre våningar där arbetarna och deras familjer var inhysta under gruvans storhetstid. I min ungdom fanns i gruvparken Järnboås Folkpark, som helt enkelt kallades Haggruvans park och där dans anordnades sommartid. Tillsammans med parken i Kärvingeborn och Hjuljärns loge var det dom stora attraktionerna i trakten.

Nedström Rastaälven finner vi Kopparhyttan och så småningom Petersfors. Båda är för mig bara små kraftstationer, men en gång var Petersfors Bruk en betydande industri. Det ursprungliga namnet anges i SOFI ha varit Drakatorp. Det är ganska intressant att namnet torp inte nödvändigtvis för mig för tankarna till en liten stuga i skogen. Några av de mest betydande gårdarna i socknen har just torp som slutled i namnet. Petersfors låg i byn Göranstorp där vår närmaste lanthandel låg samt den enorma IOGT-ladan Borganäs där man hade dans, bio och annan underhållning.

Vid Kopparhyttan fanns en av socknens sinnerstugor, en byggnad uppförd i slaggsten, eller sinnersten som var en restprodukt från masugnen av vilket man gjöt stora rektangulära block. Där bodde socknens målare, filosof, original och ende kommunist - Litzén. Jag minns att han såg ut som den berömde stålfarfar med sitt långa vita skägg. Han åkte dessutom alltid cykel. Han var en mycket färgstark person som anlitades av alla när några målningarbeten skulle utföras.

Den gamla vägen från Göranstorp norrut går uppe på Järnboåsens krön till socknens andra centralpunkt – Järnboås kyrka från 1658 med en intressant gammal kulturmiljö runtomkring. Under den puritanska tiden på 1800-talet målades kyrkan vit invändigt, men vid restaureringen, jag tror det var på 60-talet – fann man de mest fantastiska takmålningar där helvetet och himlen illustrerades. Himlen med änglar och allehanda härligheter fyller taket över koret, men över orgelläktaren, i blickfånget när man går ut, undfägnas man med helvetets fasor. Där står smådjävlar och skyfflar in arma syndiga människor med grep i en brinnande käft. Efter en sådan avskedssyn håller man sig i skinnet till nästa söndag.

I min ungdom såg varken jag eller andra järnboåsbor detta som någon särskilt intressant kulturmiljö utan det är senare tiders bosättare från andra delar av landet som ser det med nya ögon. Där fanns historisk sett den gamla krogen och gästgivargården samt ett antal imponerande och fortfarande välbevarade bergsmansgårdar. Den delen av socknen heter Finnshyttan och även här finns mängder av minnen från järnhanteringen. Här finns också, för balansens skull, den mest betydande frikyrkan i socknen, förutom Sjundedagsadventisternas kyrka i Nyhyttan, men den användes bara av sektmedlemmarna, aldrig av andra. Frikyrkan i Finnshyttan tillhörde Missionsförbundet och var tillsammans med biografen, Borganäs IOGT-lokal och SSU-klubben de huvudsakliga nöjesetablissemangen i socknen. Här fick man, efter juniormötena, tidigt prova på alla de frestelser som man blev varnad för innanför väggarna.

En fortsatt färd norrut tar oss förbi ett antal vackra bergsmansgårdar, prästgården och när jag var ung kom man så småningom upp till den oerhört imponerande, på sin tid rika, Håkansboda bergsmansgård. Ibland åkte vi genom de oändliga skogarna upp till toppen vid Håkansboda för att blicka ut över dessa enorma blånande urskogar som omger trakten. Mycket av den skogen låg under Håkansboda som var en betydande plats på sin tid. Nu ligger det så långt bortom all civilisation så man kan knappast hitta dit. Håkansboda bergsmansgård är numera flyttad ned till Finnshyttan. Det är fantastiskt att tänka sig att detta var en så levande industribygd en gång i tiden. Från Håkansboda kan man komma till sjön Yxsjön som var ett rikt hemman förr, numera mest sommarstugor och gårdar för sommartorpare.
Vi återvänder ned mot civilisationen genom byn Lindesby, där jag redan som barn förundrades över alla enormt stora bergsmansgårdar.

Söder om Göranstorp ligger två byar på vardera sidan om Rastaälven – Vassland och Tolvsbörd. Båda byarna var historiskt sett välbärgade, men under min barndom var det väl inte så anmärkningsvärt åt något håll. Vassland hade på grund av vägsträckning kommit att hamna lite på sidan om så det tyckte vi var lite av en avkrok. Fast båda byarna är utpräglat låglänta, placerade som de är mellan två rullstensåsar med älven i botten, så titulerades de flesta bergsmän. Som på så många platser i Bergslagen var en bergsman en självägande bonde som hade sin jord för maten, sin skog för bränsle och konstruktionsvirke till gruvan och gruvan som sin huvudsakliga inkomst. Eftersom jag är uppväxt i Tolvsbörd minns jag hur skogen runt älven var perforerad av gamla gruvhål som man lätt kunde ramla ned i om man inte såg upp. I älven såg man på flera ställen lämningar av gamla kajer och andra konstruktioner som använts för transporten av malmen nedströms till Fåsjön, Norasjön och kanske till Hammarby eller något annat bruk i regionen. Det var många fiskedrag som fick stanna i dessa konstruktioner. Tolvsbörd är ett bynamn som det finns flera myter kring. Den mest populära talar om en kvinna som födde tolv barn samtidigt som var så små att de fick plats på ett silverfat. Sentida ortsnamnforskare hävdar dock den mer prosaiska tolkningen att det torde härstamma från en man som hette Toll eller Tolv och ändelse ”börd” skulle vara samma som ”bol” som återfinns i många byanamn och betyder närmast gård. Jag minns att dom gamla i byn faktiskt kallade byn för Törsböl [ tøʂbɵɮ]

Den sista anhalten på min minnesresa blir, vad jag minns som, Klacka Lerberg. I kyrkböckerna finns platser som Klacka eller Klackan, Lerbergs gruvor, Konstdammen, Kåfallstorp och Fervhyttan. Jag minns den gamla gruvparken med halvt igenrasade gruvorter som gick upp i dagen och som naturligtvis lockade oss grabbar att krypa in vilket var livsfarligt. Men vad skall man annars göra när man är ung grabb om inte prova sin odödlighet. Likaså var de stora bråddjupa gruvschakten riskabla– ibland femtio meter i diameter och flera hundra meter djupa – men lockade med sin vattenspegel några tiotal meter under den omkringliggande skogen. Skogen omkring var som tagen ur en tavla av John Bauer och i vissa av dagorterna låg isen kvar hela sommaren; så skuggigt var det. Jag minns att man kunde hitta stora klumpar av gul svavel bland slaggen. Den malde vi tillsammans med träkol och blandade med Clorex ogräsgift och tillverkade vårt eget svartkrut. Nog var man dumdristig och påhittig.

Numera finns vid Klacka Lerberg en av Nora kommuns sevärdheter; Konungastollen från 1761. Det är en gruvort som man kan gå in i under ordnade och säkra former. Jag har inte gjort det för hur kul kan det vara. Man vill ju behålla minnet av barndomens spänning.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers