Vi gör en fotobok varje år som minne


En blogg om släktforskning som är helt oberoende från de stora kommersiella sajterna och är rankad som en av de bättre av flera bedömare. Om du är nybörjare som släktforskare eller funderar på att börja släktforska kanske du kan ha nytta av mina vedermödor och glädjeämnen. Jag kommer att ta upp sådant som jag tycker har varit svårt som nybörjare i släktforskning. Jag kommer också att tipsa om program och websidor jag har haft nytta av, men också berätta om min egen släktforskning.

torsdag 21 november 2013

ATT NOTERA SINA ANOR - Avsnitt 10


HUR MAN NOTERAR I SITT SLÄKTFORSKNINGSPROGRAM

Många är osäkra på hur man skall föra in uppgifter i sitt släktforskningsprogram. Mycket är det beroende på tycke och smak, men till stor del också en fråga om att kunna söka bland sina poster och även att kunna använda uppgifterna för vidare forskning.

Jag vill inte göra anspråk på att ha rätt svar på detta, men skall ändå försöka beskriva var tveksamheter kan uppstå.

Efternamn
Huvudprincipen är att alltid använda det namn som en person har vid födelsen. Namnet vid födelsen är nämligen länken till personens föräldrageneration, vilket är viktigt i släktforskningen. För män är det här ofta enkelt, men för kvinnor kan det vara knepigare - åtminstone på senare tid.

Traditionellt har man i Sverige använt patronymikon och först på 1800-talet blev det mer allmänt att man brukade ärvda efternamn i familjen. Ärvda namn kallas även familjenamn, släktnamn eller borgerliga namn.

Ett patronymikon bildas av faderns förnamn. Om fadern heter Erik kommer således sönerna att heta Eriksson och döttrarna Eriksdotter. Ofta förenklades emellertid patronymikon så att Eriks barn hette Ersson och Ersdotter. Det speciella med patronymikon var att kvinnorna behöll det efter giftermålet. För den som studerar sina matrilinjära rötter är patronymikon mycket underlättande.

På 1860-talet upphörde bruket av patronymikon successivt och förbjöds i 1901 års namnförordning. Detta innebar att barn ärvde faderns efternamn och från 1920 måste kvinnor anta mannens efternamn. Dessa regler gällde med upprepade förändringar fram till 1982 års namnlag då friheten att välja efternamn blev avsevärt större, men för oss släktforskare knepigare. Man kan ofta idag inte sluta sig till varken släktskap eller äktenskap grundat på efternamnet. En ytterligare komplikation för oss är att kvinnor alltmer ofta väljer dubbla efternamn, vilket faktiskt inte tillåts av nuvarande namnlagen. Återigen, men idag osäkrare, är det viktigt att använda det namn en person fick vid födelsen. Upprepade giftermål, samboförhållanden och nya familjekonstellationer gör livet komplicerat för oss släktforskare.

2016 har efter långt utredande av två regeringar ett nytt förslag till namnlag lagts fram - http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22631122.ab

Tidiga familjenamn
Adeln antog tidigt ärftliga efternamn som överensstämde med figurer i släktvapnet, som Stjärna och Svinhufvud. Inom borgarklassen i städerna och i bruksorter började man redan från 1400-talet använda ärvda familjenamn som komplement till patronymikon. Dessa namn kunde syfta på någon dygd eller egenhet personen hade, var personen kom ifrån eller hans yrke eller de var helt enkelt påhittade. Soldater fick namn som ofta hänsyftade på byn de tillhörde eller någon soldatmässig egenskap. I Dalarna utvecklades en tradition där man kombinerade patronymikon med ett familjenamn utgående från familjegården. Exempelvis kunde man då skilja Back Anders Persson från Sund Anders Persson eftersom den enes släkt härstammade från gården Backen och den andra från gården Sundet (påhittade namn).

När det gäller präster och vissa andra akademiker kan det vara lite knepigt eftersom de hade både ett svenska patronymikon och ett latinskt. Det som ytterligare krånglar till det är att man under studietiden fick bära namn efter varifrån man kom. Inom prästerskapet latiniserade man sina namn och lade dessutom till en latinsk form av sin födelseort. 1500-talsprästen Hans Michelsson på Kopparberget som Rune-Per Olofsson skriver om i sin Kopparbergstrilogi hade således prästnamnet Johannes Michaelis Cuprimontanus. Johannes var en latinisering av Hans, Michaelis var ett patronymikon, som kom från hans faders namn Michael eller kanske Mickel medan Cuprimontanus är en översättning av Kopparberget till latin. Man använde ofta både sitt svenska namn och latinska. För att ytterligare krångla till det tilldelades akademiker ett latinskt namn under studietiden som visade varifrån man kom. Studerade man i Uppsala kunde man få namnet Vermlandius och om man studerade i Tyskland namnet Swecus för att visa att man var svensk. När man sedan blev prästvigd och fick en tjänst ändrade man ofta sitt namn för att visa var man var född. Moreus kommer således från Mora och Nassenius från Nås. I dagligt tal, men också exempelvis i domböcker kallades emellertid prästen vid förnamn med titeln Herr. Den ovan nämnde Johannes Michaelis Cuprimuntanus titulerades således helt enkelt Herr Hans.

På liknande sätt som för präster anges vissa äldre adelsmän med hänvisning till sitt gods. Exempelvis finns en släkt Roos av Hjelmsäter och en annan Roos av Ervalla, som var befryndade. Hur man gör med dessa bestämningar är mycket en smaksak. Själv skriver jag ut så mycket jag kan – exempelvis anger jag både latinskt och svenskt namn på präster både i för- och efternamnsfältet.

En kontroversiell fråga för släktforskare är huruvida man skall normalisera namn eller inte. Detta betyder att man anger en modern form av namnet oavsett hur det skrivs i olika tider. Många hävdar, med starka skäl, att man skall använda det namn som en person fick i födelse- eller dopboken med exakt den stavningen. I husförhören ser man emellertid att namnen ändras både till stavning och lydelse – en Eriksson blir en Ersson eller Ericsson etc.


I vissa fall upprör normalisering vissa forskare eftersom olika grenar av släkten under senare generationer valt olika stavningar av efternamnet och därför starkt motsätter sig en normalisering. En diskussion nära mina egna anor är huruvida släktnamnet Grufman är mer rätt än Gruvman. Båda namnen har etablerats i olika grenar av släkten.

Förnamn
För förnamn gäller samma huvudregel, dvs. att använda det namn som står i dop- eller födelseboken. Det är det namnet som blir länken till nästa generation när det gäller faderns namn. I husförhören kan namnen förändras från år till år och från präst till präst. En Katarina kan få heta både Karin och Kajsa med olika stavningar under sitt liv. Även här finns det de som föredrar normaliseringar, dvs. Per, Pehr, Pär och Pähr normaliseras till det moderna Per, vilket gör det enklare att söka.

Yrke/titel
Man måste skilja på yrke och titel, vilket många inte gör. En präst är alltid en präst, men vissa präster är dessutom pastorer, andra kyrkoherdar, åter andra komministrar. Präst är ett yrke som betecknar en person som genomgått prästutbildning och blivit prästvigd. Kyrkoherde, komminister och pastor är titlar prästen får när han tillträder en viss tjänst. En arbetslös präst är fortfarande en präst. Samma gäller militärer, akademiker och många andra yrken. En teologie doktor är alltid en teologie doktor, men kan också vara prästvigd och därmed präst, men han kan också vara kyrkoherde. Vidare kan han bära titeln professor i praktisk teologi vid universitetet i Storstad, eller biskop i Västerås stift under en viss tid av sitt liv. Jag brukar ange båda. Exempelvis: ”präst, kyrkoherde i Järnboås socken 1723-1745” eller ”officer, major vid Närkes kompani”. I vissa fall kan yrke och titel sammanfalla, som exempelvis mästersmed, eller bergsman. Även hederstitlar bör man föra in som exempelvis sexman och häradsdomare.

När det gäller personer som gjort en karriär inom sitt yrke brukar man ange den högst uppnådda titeln, dvs. oftast den titel de hade när de pensionerades eller dog. Vill man redogöra för deras olika karriärsteg görs det lämpligen i biografin.

Ofta anges inga titlar eller yrken på majoriteten av personer i husförhören. Yrkesbenämningar förekom dock som bonde, samt titlar som ägare, hemmansägare och torpare. Lite "finare folk" är emellertid alltid inskrivna med sina titlar. Ibland kan det som anges vara lite förvillande för oss nutida människor eftersom vi använder språket annorlunda än man gjorde då. Ogifta kvinnor benämndes exempelvis pigor på den tiden och pojkarna kallades drängar. Att de ibland också tjänade som, det vi idag tänker på, som pigor och drängar är en helt annan sak. Ibland ser man då titlarna tjänstepiga och liknande. Social position var viktigt, varför man i Bergslagen ofta ser titlarna bergsmansson och bergsmansdotter. Titeln hustru betydde helt enkelt gift kvinna. Om man avser någons hustru så står hon tillsammans med mannen. Om det, som exempelvis i en födelsenotis står att ett av vittnena var ”hustru Carin Persdotter” betyder detta att hon var gift. Det är inte säkert att hennes man var ett av vittnena. Om så är fallet så framgår det eftersom det då ofta står ”och hans hustru …”.

Om de ogifta kvinnorna var av finare, men ofrälse, familj kallades de oftast jungfru eller mamsell medan titlarna fru och fröken länge var förbehållet adliga kvinnor.

Platser
Även här finns två skolor – normalisering eller inte. Namn och stavning på orter ändras över tiden, vilket kan utgöra problem vid sökning i databaser. Samtidigt är de olika namnen historiska företeelser som många vill bevara. Jag brukar i normalfallet använda de namn och stavningar som anges i SOFIInstitutet för språk och folkminnen. I SOFI kan vi också finna ut om ett platsnamn representerar ett torp, en gård, en by eller något annat. En annan nyttig förteckning är Skatteverkets uppställning av Sveriges församlingar genom tiderna.

Födelse och död
Huvudregeln är återigen att det som står i födelseboken och dödboken skall anses vara det korrekta. Ibland finns bara uppgift om dop- och begravningstillfälle och då får man nöja sig med det. Speciellt på landet kunde det på vintern dröja mellan födelse och dop respektive död och begravning. Viktigt är att det anges vilken uppgift man för in om man inte har tillgång till båda.


Familjeförhållanden
De föräldrar som anges i födelseboken bör anses vara de korrekta, även i de fall då mycket tyder på att så inte är fallet. Vi vet att en viss procent av dessa uppgifter, av olika skäl, inte är korrekta. Har man tvivel får man ange detta och skälen för tvivlen i anmärkningar eller i biografier. Det låter kanske underligt, men det är ibland skillnad på sanning och det som vetenskapligt kan bevisas vara sant. Vetenskapligt sett anser vi det vara sant som kan stödjas med de redskap vi har inom vetenskapsdisciplinen. Att något är vetenskapligt sant innebär emellertid inte att andra tolkningar automatiskt är osanna – bara att vi inte med säkerhet kan påstå att de är sanna. Inom släktforskningen har kyrkböckerna hittills varit det bästa redskapet såvida vi inte inom arkivforskning kan finna andra dokument som säger något annat. Dagens DNA-teknik har emellertid öppnat oanade möjligheter, som gör att vi kan ifrågasätta och även med säkerhet motbevisa det som står i våra historiska dokument. I sådana fall måste avvikelser från det som står i kyrkboken redovisas och styrkas med källhänvisningar.

Skapad med GeneaNet

Namn på anor och anättlingar
En diskussion har uppkommit på Facebook om vad man kallar släktingar i Sverige. Lite tillspetsat kan man säga att man är överens om vad ett syskon är och till nöds vad en kusin är. Därutöver skiljer det sig över landet. Ibland kastar men dessutom om beteckningarna från landsända till landsända. Det finns emellertid ett entydigt sätt där man använder systemet med n-männingar. Man talar då om syskon, kusiner, tremänningar, fyrmänningar osv. Även om man i den lokala dialekten använder andra beteckningar rekommenderar jag det senare systemet, som förutom att vara entydigt även gör att vi kan tala om avlägsna släktskap som exempelvis 9-männingar. Läs om detta i texten
"Skall vi kalla våra syskon för våra enmänningar?" (Ovanstående bild visar släktskap mellan syskongrupper i varje generation).

Vi har ett mycket väl fungerande system för att beteckna släktskap i Sverige som vi bör vara rädda om. Jämför bara det dansk-norska "tip-tip-tip-tip-oldemor" som inte säger något om huruvida det är på faders- eller moderssidan, eller det amerikanska systemet med "second cousin twice removed", som börjar dyka upp på grund av amerikaniserade släktforskartjänster. Då är mormors mormors mormors mor och tre-männings barnbarn betydligt enklare och entydigare.

Källor
Källor och källkritik är kanske den fråga som ger upphov till mest diskussioner och där flest åsikter förekommer bland släktforskare. Det är också en fråga som medför mest arbete utöver själva forskningen. Vi skall därför ägna hela nästa kursavsnitt åt denna fråga.



LITE ÖVRIGT

Praktiska aspekter för släktforskare
Lite mer om varför det är viktigt hur du registrerar korrekt kan du läsa om här - http://slaktforskning.blogspot.fr/2013/07/efternamn-sokbarhet-och-slaktskap.html

Anor i andra kulturer
Om man har anor i andra kulturer eller använder utländska tjänster bör man vara observant på att namnskicket ser olika ut i olika kulturer. Släktforskartjänsten GENI tar exempelvis lite hänsyn till det svenska namnskicket i sin databas. Man använder sig exempelvis inte av patronymikon utan ger automatiskt hustrun mannens efternamn med det korrekta namnet inom parentes. Detta är inte bara irriterande för många som tilldelas namn de aldrig haft utan kan även vara helt felaktigt. Om det är möjligt bör du vid användning av dessa tjänster ställa in det så att personerna (främst kvinnor) får rätt namn genom att sätta födelsenamn som preferens.

Mer om andra kulturers namnskick kan du läsa här - 
http://slaktforskning.blogspot.fr/2014/03/arvda-namn-i-andra-kulturer.html


Ett besläktat svenskt problem upplever vi som använder DISGEN och vill exportera våra anor till något annat program eller tjänst. Den Gedcomfil som exporteras från Disgen viger nämligen alla som har gemensamma barn. Detta skapar viss irritation hos personer som får ta del av det färdiga resultatet och som blivit bortgifta med personer som man kanske inte ens levt samman med. Dessa problem har mestadels eliminerats i Disgen 2016, men kvarstår vid överföring till vissa program.

Råd om stavning
Vad gäller stavning av namnet kan man välja att följa Sveriges Släktforskarförenings rekommendationer.
Vad gäller ortsnamn har jag tagit för vana att använda mig av Ortsnamnsregistret hos Intitutet för språk folkminnen - SOFI som norm. Man söker på Google enligt följande exempel: "Gränge Sofi" där Gränge är ett gammalt namn för Grangärde.

Soldater
De indelta soldaterna fick sitt namn av byn eller regementet när de gick i tjänst. Jag har i början som släktforskare blivit vilseledd att tro att knekten Lustig som står under soldattorpet är far till den yngre knekten Lustig som, med sin fru, står längre ned på sidan. Så var inte alls fallet eftersom namnet följde med tjänsten och torpet. Den äldre Lustig var helt enkelt företrädaren till den yngre. 

En person som gick under många namn
Jag hade väldiga problem med min frus farmor farmors mor Catharina Schutz som under åren i olika kyrkböcker ståtade med inte mindre än sex varianter på sitt efternamn. Först när jag fann hennes patronymikon kunde jag lokalisera hennes föräldrar. Läs denna sedelärande historia om hur man kan gå vilse i kyrkböckerna:
"Urhström och Scheutz - eller jakten på min frus farmors farmors föräldrar".
"Schütz och Wiesel - det börjar klarna kring min frus anor".
"För snabba slutsatser och slarv leder mig till fel stad utan att jag märker det".
"Johanna Ulrika Uhrströms anor - en delvis löst gåta".


Att söka någons matrilinjära rötter
Att söka sina anor på mödernet kan vara ett svårt detektivarbete. Läs här om hur sådant detektivarbete kan läggas upp:
"Att söka sina matrilinjära rötter".
"Forskning i min fars matrilinjära rötter - några ytterligare erfarenheter".

Präster i släkten
Om du har präster i släkten bör du läsa texten om hur man hittar uppgifter om dessa:
"Att ha präster i släkten är en välsignelse".


Om man vill se ett exempel på Herdaminnen kan man läsa hela Westerås Stifts Herdaminne av Joh. Fr. Muncktell här. Använd dock denna utgåva med försiktighet - felaktigheter finns. Det finns en senare upplaga av Ekström som är mer korrekt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Google+ Followers