Släktforskning – en sysselsättning för äldre nördar?

Jag måste erkänna en sak som säkert får många att sluta läsa här. Jag har alltid betraktat släktforskning som en sysselsättning för äldre, företrädesvis manliga, nördar. Samtidigt har jag varit ganska fascinerad av dessa människor som reser från församling till församling ute på landet, helst på cykel eller moped, och sitter i dagar och går igenom gamla dammiga luntor på jakt efter förfäder. En annan fördom jag haft om släktforskare är att de alltid hittar grevar, baroner och kungar bland sina förfäder. Om inga sådana står att finna hittar man åtminstone en dödsdömd person lång tillbaka i tiden. Man får lätt, som utomstående, en känsla att hela svenska folket består av ättlingar till adelsmän och banditer – ofta i samma person.
När jag nu lärt mej mer inser jag att nördfaktorn faktiskt är ganska hög och att jag börjar bli en nörd själv. Min beundran för gamla tiders släktforskare har dessutom ökat. Jag kan föreställa mej vilket hjältedåd det måste ha varit att släktforska innan Genline, DIS och Anbytarforum fanns. Se, jag har redan blivit en sådan där typ som slänger mej med begrepp som en nybörjare tror är redskap inom transplantationsmedicinen eller en databas för genmanipulation av vår mat. Lugn jag återkommer till detta senare!
Åter till forntidens släktforskare! Föreställ er en person som hittat en släkting i någon födelsebok i exempelvis Järnboås församling och lyckats följa personen fram till de övre tonåren där det anges att han flyttat till Ljusnarberg. Upp på cykeln och iväg till Kopparberg för att spåra honom i husförhören. (Det är dåliga förbindelser från Järnboås till Kopparberg som är huvudort i Ljusnarberg). Väl där upptäcker man att han bara efter något år flyttade tillbaka till hemtrakterna igen, men nu till Nora Bergsförsamling. Visserligen ligger hans nya hem bara två hundra meter från barndomshemmet men på andra sidan sockengränsen. Det är bara att kasta sig på cykeln igen och trampa till Nora för att söka efter honom bland inflyttade för att på så sätt upptäcka vilken by han fanns i. Snacka om heroiska insatser i sökandet efter sina rötter! Just dessa fysiska umbäranden har varit en av orsakerna till att jag aldrig ens övervägt att börja släktforska. En annan bidragande orsak är att jag just inte haft någon släkt att forska på eftersom min far var barnhems- och fosterbarn med okänd fader och, det har jag ju förstått, att forska på annat än i rakt nedstigande led, dvs. på faderssidan är inte riktigt lika fint som någon annan gren.