Att generera en släktbok med TCGR

 Genom min text om hur jag rättar och kompletterar min släktforskning har intresset för det släktboksprogram jag använder ökat. Jag skrev första gången om det i september 2009 och andra gången i mars 2010. Jag var då ganska positiv, men redovisade ett antal brister. Sedan dess har jag använt det ett antal gånger och programmet har utvecklats.

De huvudsakliga bristerna då var bildhanteringen samt några konstiga formuleringar i den svenska narrationen (tolkningen i prosaform) av den Gedcomfil jag matade in. Jag tycker att det nu är dags att ge en aktuell redovisning av programmets färdigheter.

När det gäller narrationen till svenska tog jag saken i egna händer och erbjöd mig att föreslå omskrivning av vissa delar av den svenska tolkningsfilen, vilket mottogs med glädje av Nigel Bufton, som är programmets konstruktör. I den senaste versionen är, enligt mitt tycke, nästan alla brister åtgärdade – men några få finns kvar.

Ett problem man hade på den tiden var att TCGR hade svårt att tolka Disgens version av Gedcom. Jag försökte diskutera detta med Disgen - då utan framgång, men hade mer lycka med Nigel Bufton. Han skrev helt enkelt några tilläggsrader i sin tolk som kunde känna igen en Disgen-fil och tolka om den på lämpligt sätt. De mest besvärande problemen var att Disgen markerar tilltalsnamn med *, vilket inte är standard, varför TCGR alltid valde det första namnet som tilltal. Själv gick jag nästan i spinn när jag flera hundra gånger i släktboken fick läsa en rad av typen: ”Han är Tommys farfars fars hustrus kusin” bara för att jag är döpt till Tommy Jan Åke, men kallas Jan alternativt Jan Åke. Detta åtgärdades enkelt och lär även numera fungera för filer från MinSläkt. Det andra problemet var att Disgens Gedcom-fil var formulerad så att alla som hade gemensamma barn blev bortgifta med varandra – till en del släktingars irritation. Även detta fixade Nigel efter mitt tips så nu kan TCGR skilja på ”partner” och ”fru/make” även när filen kommer från Disgen.

Ett litet skönhetsfel som jag också påpekat var att man använde anglicismen att sätta obestämd artikel på yrken. Det stod ”han arbetade som en bergsman”. Numera är detta åtgärdat.

Ett problem som jag tidigare klagade på var den ”fyrkantiga” bildhanteringen. Jag kan bara konstatera att alla bilder jag lagt in i Disgen numera exporteras utan problem in i min släktbok på ett snyggt sätt. Detta fungerade också fint när jag exporterade en Gedcom från FamilyTreeMaker.

Även solen har emellertid sina fläckar och när jag nu började använda programmet igen fann jag att flyttningar mellan orter behandlades lite knepigt. Det stod ”xx emigrerade från Kyrkbyn 1612” följt av ”xx immigrerade till Hagen 1612”. Problemet var att svenska språket knappast ser det som en emigration följt av en immigration när man flyttar till grannbyn och att det knappast behöver delas upp i två steg. Detta kunde jag enkelt åtgärda själv genom att ändra direkt i tolkningsfilen så alla ”emigrerade” och ”immigrerade” ändrades till ”flyttade till”. För att få det korrekt måste jag emellertid byta notiserna ”Utflyttad” och ”Inflyttad” i Disgen till notisen ”Flyttade” i stället. Att göra sådana manipulationer krävs emellertid att man är van användare, men man får snabb hjälp och vägledning om man inte själv hittar i den utförliga manualen som följer med TCGR i PDF-format.

Mitt mål är nu att exportera mina rättade uppgifter till TCGR och skriva ut en ny släktbok. Man bör dock vara försiktig. TCGR – The Complete Genealogy Reporter är just vad den påstår sig vara, dvs. ”Den kompletta släktforskningsrapporteraren”. Detta betyder att allt som du har i din Gedcom inkluderas om du inte aktivt begränsar dig. Med över 15 000 poster som jag har skulle en bok med alla delrapporter bli enormt stor och bli omöjlig att trycka och binda in. Man får således sovra i möjligheterna i den skrivna versionen. Ett gott råd är att systematiskt gå igenom alla inställningar i TCGR och eventuellt testa resultatet. Du har oändliga möjligheter att styra resultatet, men det krävs arbete och noggrannhet. När du är nöjd sparar du inställningarna under lämpligt namn och kan sedan använda dem till alla böcker du producerar för olika personer eller göra de ändringar som önskas och spara under nytt namn.

Man kan välja mellan ett antal olika format för boken. Jag väljer PDF-format för den tryckta boken. Andra format är PDF med hyperlänkar samt MS Word-format, oformaterad text, två HTML-format samt för olika skrivare. Först har jag bestämt att inga anättlingar kommer med i den skrivna boken – endast direkta anor till den jag väljer som proband. Vidare har många tillgängliga rapporter sitt berättigande främst om man kan klicka mellan dom med hjälp av hyperlänkar. Eftersom hyperlänkar inte kan finnas i tryckta verk så bortfaller många skrymmande rapporter. Jag håller mig således till ett fåtal rapporter - vilka får man prova sig fram till. Själv har jag valt att ta med anor och ättlingar till proband, källor, personindex, samt en avdelning med egna texter. Jag har även valt alternativet att inkludera "thumbnails" av den bild jag valt som porträtt i Disgen. Det kan vara en porträttbild, ett sigill eller bomärke, en namnteckning eller ett släktvapen.

Mina inställningar

Jag tänker emellertid även generera en mer fullständig digital släktbok där såväl hyperlänkar som rikligt med rapporter finns med. Där tar jag även med anättlingar och ytterligare ett antal egna texter, samt rapporter från andra program som jag blivit förtjust i. TCGR kan nämligen ganska enkelt integrera egna filer i sina rapporter och man kan, om man är händig, även lägga till ytterligare bilder, samt hyperlänkar var och vart man vill. Min tanke är att bifoga en minidiskett eller en USB-sticka till den färdiga boken. På så sätt kan den vetgirige eller en framtida ättling som vill fortsätta mitt arbete få tillgång till det kompletta materialet, samtidigt som den som vill läsa släktboken som underhållning inte skall behöva tyngas av teknikaliteter. Eftersom jag har ganska många egna texter har jag även lekt med tanken att, som ett alternativ, tillverka min skrivna släktbok i mer än ett band där huvudbandet innehåller släkttavlan och bilagan de fria texterna och illustrationerna.

Material som jag gärna vill ta med i endera skriven eller digital form i min släktbok är valda texter från min blogg, samt ett antal släktskapsdiagram från Geneanet som dels illustrerar de fantastiskt många och ibland snåriga vägar som proband är släkt med en i tiden avlägsen släkting, dels på vilket sätt proband är släkt med intressanta/berömda anättlingar i nära eller avlägsen tid.

Resultatet av detta arbete blir en PDF-fil som fungerar bra att skicka till ett tryckeri för utskrift och bindning. Det berättar jag om om ett par dagar.

Gratis Julkapp från MyHeritage

Lagom till Jul lanserar MyHeritage sin App för smartphones för såväl iPhone som Android. Den är gratis och kan användas av alla som har sitt släktträd på MyHeritage. Eftersom jag bl.a. har mitt släktträd på MyHeritage så laddade jag omedelbart ned applikationen och loggade in.

Välkomstsidan är enkel och illustrativ. Överst till vänster kan man välja några inställningar. Det viktigaste är vilken av de släktplatser man är medlem av och som man vill visa. På välkomstsidan har man tre val: Släktträd, Dela foton samt MyCeleb.

Släktträd är naturligtvis den viktigaste och jag var lite spänd på hur appen skulle klara mina över 13 000 poster. Det gick utmärkt! Man kan välja mellan att bara visa släktträdet eller ha en informationsspalt till vänster. Släktträdet kan visas i alla tänkbara zoomnivåer och informationen följer med och detaljeras automatiskt i förhållande till zoomnivå. Har man långsamt bredband kan zoomen "hacka" lite, men det är obetydligt. Det finns mängder av praktiska visningsfunktioner, som helskärm, en liten navigationssymbol i nedre hörnet så man inte tappar bort sig i trädet, sökruta mm.

Appen har emellertid samma egenhet som storebror på nätet. Jag kommer alltid till en början till någon avlägsen NN Bertilsdotter i tidernas begynnelse och sedan tar det en massa tid att finna vägen till de mer centrala anorna. Troligen finns det någon inställning någonstans där man kan välja ingångsperson i släktträdet, men den har jag inte hittat trots idogt sökande. Jag får lära mig mer.

Om man arbetar i helskärm och klickar på en person kommer genast informationsspalten upp för den personen. Där står de väsentliga uppgifterna om personen, men man har två ytterligare lägen att arbeta med - Händelser och Släkt.
Händelseläget visar de uppgifter som du matat in, födelse, vigsel, barns födelse och deras giftermål samt död mm.
Släktläget visar alla de närmaste familjerelationer som personen har.

Funktionen Dela foton är trevlig att ha när man träffar släkten. Man kan bläddra på vanligt smartphonevis mellan bilderna, men tråkigt nog visas dom kvadratiska i bläddringsläget. Detta gör att delar av huvudet kapas på personer fotograferade i stående format. Visserligen kan man genom ett klick på bilden se den i sin helhet, men det är lite bökigt.

Funktionen MyCeleb begriper jag inte nyttan av. Den jämför hur lik du är en kändis, som du ofta inte ens visste är en kändis. Att man har en sådan här tramsfunktion på Internetsiten där det finns gott om utrymme kan jag acceptera, men på en app för mobiler verkar det lite onödigt. Vad det har med släktforskning att göra förstår jag inte. Om man vill roa barnbarnen så tycker jag den härmande katten Talking Tom är mycket bättre och roligare.

Trots mina sura kommentarer på slutet så är jag imponerad av MyHeritage app som är den bästa för släktforskning som jag använt hittills på min iPad och jag har även provat den på min iPod Touch och även där funkar det utmärkt, men man får ju ha bra syn på den lilla skärmen. Jag ser förresten att MyCeleb finns som en separat app att ladda ned. Där hör den hemma, inte bland släktforskare. Vill man springa omkring i Jul och fotografera släkten och få dom att tro att dom är på pricken likt Richard Gere så må så vara. Alltid blir någon glad.

Nu kan fosterbarn, adopterade och barn i HBT-förhållanden också börja släktforska

När jag har arbetat med min nybörjarkurs Släktforskning för noviser har jag funderat en del över hur man skall göra i framtiden med icke-konventionella förhållanden. Jag kom att tänka på det eftersom min far var fosterbarn och växte upp med en en mor och en far som han inte hade någon som helst genetiskt gemensamt med, men som han lärde känna som sin familj och jag som mina farföräldrar. Samtidigt har jag under de senaste åren fått reda på hans biologiska anor, men det känns lite konstigt att inte ha någon metod att registrera de som de facto var hans föräldrar utan bara den släkt som varken jag eller han har någon kontakt med.
Hur kommer man i framtiden att handskas med alla särbos, sambos och plastföräldrar ur genealogiskt hänseende, för att inte tala om samkönade äktenskap där ett barn har två pappor eller två mammor och dessutom kanske en ytterligare en biologisk förälder som har gemensam vårdnad med paret som barnet bor mest hos.

Jag blev då glad när jag idag fick ett tips från en läsare om ett nygammalt program som heter ScionPC. Det är ett program från Nya Zeeland och följaktligen på engelska, men det går utmärkt att åtminstone mata in svenska tecken - det har jag kollat. Däremot lyckades jag inte importera en Gedcom jag hade liggande, men det brukar ju krävas lite handpåläggning innan man hittar rätt version.

Det anmärkningsvärda med programmet är att det inte talar om "man" och "hustru" utan i stället talar om "Prime" and "Partner" och man kan välja fritt vem som skall vara Prime och vem som skall vara Partner och vilket kön de skall ha. Kanske användbart även i heterosexuella förhållanden? Programmet har nämligen inga fördomar ens mot sk. toffelhjältar. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att barn inte är begränsade till att ha två föräldrar, vilket ju öppnar för registrering av olika familjekonstellationer.

Jag sparar emellertid det bästa till sist. Programmet är helt gratis, har en modern uppläggning och är helt portabelt mellan datorer, exempelvis på ett USB-minne.

Bernadotte, de La Gardie och andra kanske inte särskilt blåblodiga släkter.

På GeneaNets Släktforskarblogg berättar man om ett dokument som hittats i kyrkböckerna för Saint-Martin-de-Ré där en Jean Bernadotte hade varit bröllopsvittne för en Jacques Ripert år 1791. Det får mig att tänka på en uppsats som skrevs av Ingemar Carlsson i Individ och Historia som var en vänbok skriven till Hans Gillingstam. Uppsatsens namn är Den genealogiska förfalskningen. Att jag tänker på den är att sådana gamla dokument som hittats genom GeneaNet och är daterade före det att en känd familj blivit känd är oerhört viktiga för att sätta in deras härkomst i rätt perspektiv.

Uppsatsen beskriver hur släktforskningen genom tiderna använts för att upphöja konungars och andra ledande personers betydelse genom att visa att dom härstammar från såväl Oden som Adam och Eva. Uppsatsen är mycket underhållande och väl värd att läsa. Inte minst för att vi skall vara försiktiga med alla de "släktforskare" på nätet som lyckas härleda sina anor ända till Karl den Store vilket, av skäl man kan läsa i uppsatsen, var speciellt populärt bland svensk överklass.

Man nämner exempelvis hur besvärande det var när man insåg att familjen de La Gardies anor var ganska ordinära. Hustrun till min favoritvinodlare som ligger någon kilometer från där vi bor kom att berätta för oss att hon varit i Sverige på släktträff inbjuden av de La Gardies ättlingar i Sverige. Hon tillhör den franska ursprungssläkten och hade oerhört svårt att förstå hur hennes släkting hade kunnat få en sådan makt och anseende som adelsman i Sverige. Jag är beredd att instämma efter att ha besökt den pyttelilla byn La Gardie som ligger några kilometer härifrån och där alla med rätt kan kalla sig NN de La Gardie eftersom dom faktiskt är just därifrån.

En motsats betydelse av släktforskning kom jag i kontakt med när jag läste boken Bounty - Myteristens återkomst av den författaren Val McDermid. Boken som är en historiskt inspirerad kriminalroman låter skolläraren i byn introducera släktforskning för sina elever. Deras grupparbete blir att genom intervjuer och källforskning sätta upp släkttavlor för klassens elever och byn innevånare. Klassens mobbare som alltid högt och ljudligt tillkännagivit att hans favoritoffer är en avkomma av idioter och mindre värda personer blir något tilltufsad när man upptäcker att de två är ganska nära släkt.

Lika väl som släktforskningen kan användas i syfte att upphöja de upphöjda kan den också, seriöst använt, visa oss hur nära släkt vi är med många vi känner oss främmande inför och hur sällsynt det är att finna svenskar som inte har anor från när och fjärran. På DIS anslagstavla finns en länk till en intressant krönika i Dagen av Håkan Arenius om vad invandring betytt för Sverige genom seklerna. Den rekommenderar jag verkligen till läsning.

Noter:
Carlsson, Sten, 1989. Den genealogiska förfalskningen. Ur Individ och Historia - Studier tillägnade Hans Gillingstam 22 februari 1990. Gotab, Stockholm.
McDermid, Val, 2007. Bounty - Myteristens återkomst. Alfabeta Pocket.

Forskning i min fars matrilinjära rötter - några ytterligare erfarenheter

Om ni följt mina råd om hur man söker sina matrilinjära anor har ni säkert kommit en bit längre bakåt i tiden. Om ni bara har tillgång till kyrkböckerna på nätet har ni nog återigen kommit till vägs ände. Nu är det ju så fint ordnat att det finns forskare som är mycket duktigare än vad vi är. Det finns dom som har tillgång till helt andra källor och det finns dom som kan läsa gammal handskrift som om det var recept på inlagd sill. Dessutom finns det oerhört envetna personer som orkar gå igenom hela födelse- och dödböcker, sida för sida och på så sätt hitta anor som inte går att finna på något annat sätt eftersom det inte finns hänvisning till dom i några husförhör. Ofta är nämligen födelse- och dödböckerna mycket äldre än husförhören. Många gamla husförhör uppger heller inte födelseår. Det finns personer som nagelfarit liggarna för Älvsborgs lösen, som studerat alla mantalslängder, alla landskapshandlingar och dessutom förmått tyda de oerhöra textmassorna i domböckerna. Dom har gått igenom alla dom där kyrkohandlingarna som vi vanliga dödliga inte ens vet vad dom är till för. Dessutom har dom läst all litteratur från trakten, lusläst alla nedtecknade Svenska antavlor och suttit timmar i olika arkiv. Dessa duktiga och envetna forskare har ofta kommit längre än du och jag mäktar med. Tänk om vi kunde ta del av deras resultat. Nu kan man faktiskt ofta göra det i vår moderna tid. Oftast har dom publicerat sina rön på internet så det är bara att hitta knep för att hitta dom. Det finns inga färdiga metoder att hitta all den information som kan finnas om våra anor på nätet, men låt mig ge några tips om hur man kan gå tillväga. Mer tips här. Givevis börjar man med att söka på namnen på de anor som man är intresserad av. Ett bra sätt är att låta namnet följas av socknen eller födelseår eller båda. Han man tur hittar man någon annan som har forskat på ens ana. Ett knep jag använder som ofta är än mer effektivt är att söka på byn och/eller gården. Folk rörde sig ju inte så mycket förr och dessutom var många släkt med varandra inom en by så det brukar ge resultat. Börja gärna med väldigt specifika sökord som Margareta Ersdotter, Svartälvstorp Grythyttan 1723. Ger det igen träff kan man variera sig på olika sätt tills dess man hittar något intressant. För varje ord man tar bort blir sökningen bredare. I sökningen ovan bör man prova med namnet Greta och Eriksdotter också. Det finns lite olika typ av fräffar man kan få. Har man tur har någon på Anbytarforum diskuterat den ana man är intresserad av. I sådana fall kan man få väldigt fyllig och korrekt information. Ibland finns det artiklar på Rötter som är relevanta. Lokala släktforskarföreningar kan ha publicerat texter - dessa föreningar är för övrigt ofta riktiga guldgruvor. Det är också vanligt att det finns publicerade antavlor av olika forskare som berör ens ana indirekt. I vissa fall hittar man ett riktit proffs som verkligen ägnat sig åt källforskning och då kan man lägga flera generationer bakåt till sin tavla. Ibland hittar man gamla dokument som nämner ens anor eller kanske uppsatser av hembygdforskare. Genom sökning på Svartälvstorp Grythyttan hittade jag en riktig pärla. Det var en amerikans sajt som heter History of an American Family och är en sajt som man bör besöka bara för att den är så oerhört välgjord. Det visade sig att min fars mm mm mm mormor var en gemensam ana med den släkten och jag kunde inte bara lägga till ett par generationer bakåt utan fick också en helt ny gren av anättlingar som landade i USA. Ni kommer också att få en massa träffar från kommersiella släktforskarsajter som bara fyller i det namn ni sökt efter i sitt träffresultat och låtsas att det finns något att hämta hos dom. För att ta reda på att det är ett blindskott måste man anmäla sig och betala en summa pengar. Nu skall man inte ta allt man hittar på nätet för sanningar. Det finns dom som har en oerhörd förmåga att hitta anor ända bort till Kristi födelse och alla är dom grevar, baroner, härförare och kungar. Ni märker ganska snart om en sajt verkar seriös, men ändå måste ni kontrollera alla uppgifter själva. Då undrar ni kanske vad ni har för nytt av att söka på nätet efter andras resultat om ni ändå måste gå till källorna själv. Det skall jag förklara. Ofta har någon genom att plöja igenom sida efter sida i kyrkböckerna hittat en födelsenotis eller dödsnotis. Det kan ha tagit personen timmar av arbete. För dig är det bara att se vad forskaren kommit fram till och kontrollera om det verkligen finns där. Om vi tar domböckerna som ett annat exempel så är det få som kan eller orkar läsa dessa i original. Om man däreremot får reda på att det står si och så där och där kan man ganska enkelt - nåja - kolla om detta stämmer. På samma sätt är det lättare att tolka en handskrift om man vet vad det står där - men se upp så ni inte önsketolkar texten. Nu kan man inte hitta allt på internat genom att söka med hjälp av Google. Man hittar exempelvis inte det som finns i DISBYT. Om man emellertid har DISGEN finns det en funktion som söker i DISBYT. Annars är det en bra idé att bli medlem i DIS. När det gäller mer udda källor som Älvsborg lösen, mantalslängder och landskapshandlingar får man bekväma sig att gå till arkiven och leta rätt på rätt volym och se om man kan tolka det som står där på samma sätt som ens källa har gjort. Det är naturligtvis oerhört mycket enklare att hitta rätt uppgifter om någon har gått före och visat på var uppgifterna finns att läsa. Skulle det nu vara så att man inte har möjlighet att kolla källorna så får man göra en bedömning hur tillförlitlig forskaren i fråga är och sedan avgöra om man kan ange denne som källa med hänvisning till vilken originalkälla han/hon hänvisar till. Ur vetenskapligt hänseende är detta fullt korrekt eftersom det gör att någon annan senare kan kontrollera dina uppgifters riktighet. Med hjälp av de här metoderna har jag faktiskt på kort tid lagt 3 generationer till min fars matrilinjära släkttavla och åtskilligt fler på utvikningar på såväl fädernet som mödernet från den räta linjen. Jag har dock inte hunnit kolla alla källorna ännu, men det får ta den tid det tar. I vissa fall måste jag besöka ett bibliotek nästa gång jag är i Sverige.

Fredrik Bernhard Lustigs oäkta barn

I januari berättade jag om de gamla bandinspelningar jag fann som kastade ytterligare ljus över min frus ättling Fredrik Bernhard Lustigs härkomst. Jag berättade också hur jag genom texterna om Fredrik Bernhard fick kontakt med en tremänning till min fru – Hans E B Andersson, vilken jag också skickade en kopia av bandupptagningen. Han kunde i kombination med de nedtecknade historier som hans mors kusin Gerda lämnat efter sig ställa samman följande historia. Gerda Ottilia Josefina Andersson var född 1883 och hade därför väl bevarade minnen av Fredrik Bernhard som dog först 1910.

Hans Andersson fann på banden förklaringar till några familjehemligheter som han inte tidigare förstått – nämligen att Fredrik Bernhard hade två utomäktenskapliga döttrar – Karin och Lillian. Här följer Hans E B Anderssons berättelse:

Karin Andersson, dotter till Fredrik Bernhard

I ett inspelat samtal mellan Ingrid Lustig, Fanny Ringquist och Jan Ringquist år 1982 berättar Ingrid bl.a. att hennes farfar Fredrik Bernhard skaffade sig två döttrar efter att hustru Johanna hade dött. De hette Karin och Lilian. Ingrid berättar också att Fredrik inte bara var möbelsnickare utan också husbyggare. Dessa uppgifter har kastat ljus över några dunkla förhållanden under den tid då familjen Lustig flyttade från Enlund i Rystad, till Linköping, till Ö Harg, till Linköping, till S:t Lars och åter till Linköping.

Jag har hittat Karin medan Lilian fortfarande döljer sig. Efter 27 år i Enlund i Rystad flyttade familjen Lustig till Lindhem 18 i Linköpings Domkyrkförsamling den 24 september 1886. Lindhem 18 låg vid korsningen mellan Blomgatan (som finns kvar) och Lindvägen (som nu är borta), ett par fastigheter in från korsningen Grenadiergatan – Blomgatan. Området låg utanför det som kallas Stadens gamla gräns. I fastighetsregistret står Fredrik som ägare till Lindhem 18. Enlund var ett förpantningstorp som brukar ha ett arrendekontrakt på 50 år. Varför flyttade familjen i förtid från Enlund? Där hade Fredrik byggt upp en tillverkning av möbler, hade lärlingar anställda, drängar som skötte det jordbruk som hörde till torpet och sönerna Axel och August började nå vuxen ålder. En möjlig förklaring kan vara det som Ingrid nämner om husbygge. Kanske såg Fredrik en möjlighet att etablera sig som byggmästare i det expanderande Linköping, en möjlighet som inte fanns i Rystad.

Här kommer en annan familj in i bilden. I fastigheten Lindhem 6G, som låg på andra sidan kvarteret mitt emot Lindhem 18 mot Rydsgatan, flyttade den 28 april 1881 en familj in från Tinnerbäcken 8d i S:t Lars församling.

Familjen bestod av:
Arbetaren Carl Fredrik Andersson (*1845-02-14 i Rystad)
Hustrun Maria Wilhelmina Andersson f. Johansson (*1850-03-04 i Svinstad)
Sonen fabriksarbetaren Carl August Carlsson (*1873-01-04 i Linköping)
Sonen Knut Emil (*1877-12-10 i Linköping)
Dottern Hildur Amalia (*1880-12-10 i Linköping)
Sonen Johan Wilhelm (*1882-09-26 i Linköping)
Dottern Anna Wilhelmina (*1887-04-10 i Linköping)

Den familjen råkade hösten 1987 ut för en katastrof. Den 5 november blev fadern Carl överkörd och dödad av tåget. Den 20 november dog dottern Hildur i mässlingen och lunginflammation. Den 4 december dog den unga dottern Anna av mässling och lunginflammation. Kvar blev änkan Maria med sönerna Carl 14 år, Knut 10 år och Johan 5 år. Sonen Carl flyttade till amiralitetsförvaltningen i Karlskrona 1894-04-20 och sonen Knut till S:t Lars 1895-10-29.

Efter bara två år i Lindhem 18, den 29 oktober 1889, flyttade familjen Lustig enligt utflyttningslängden till Asptorpet i Ö Harg. (I längden står Lindhem 20 vilket nog är en felskrivning) Varför denna flyttning? I Ö Harg fanns ju inga tillfällen att bygga bostäder som det fanns i Linköping. Inte heller hade så vitt jag vet familjen någon anknytning till socknen. Familjen rötter fanns ju i Landeryd, Vårdsberg och Rystad. Kanske var det Johannas sjukdom. Kanske ansågs lantluften nyttigare.

I de fastighetslängder som finns tillgängliga hos SVAR hittar man fastigheternas ägare, men där saknas uppgifter om när ägarbytet skedde. Enligt Fastighetslängden 1880 – 1895 köpte Fredrik Bernhard någon gång under denna period fastigheten P73 vid Hunnebergsgatan som låg närmare stadens centrum än Lindhem 18. P står för S:t Pers kvarter.

Änkan Maria flyttade 1893 med barnen Johan och Karin till P73 vid Hunnebergsgatan, som Fredrik Lustig då ägde. Där födde hon den 2 november en dotter som fick namnet Karin. Dagen efter dvs 3 november skrevs Fredrik Lustig in i domkyrkoförsamlingen på adressen P73 efter att ha flyttat från Asplund i Ö Harg. Fredriks hustru Johanna hade då varit död i ett och ett halvt år.

Ett år senare, den 1 november 1894, flyttade Fredrik till Ekängen i S:t Lars där sonen Axel redan bodde. Han blev kvar där i 10 år till 31 oktober 1904 då han återvände till P73 där Maria bodde kvar med dottern Karin.

I Församlingsboken för 1904 står ”Fredrik Bernhard Lustig (i Ekängen S:t Lars) har erkänt Karin, dotter till Maria Vilhelmina Andersson, som sitt eget barn och begärt att det skall såsom sådant antecknas. Linköping d 10 mars 1904. Oskar Hansson, l. p.” Det dröjde alltså 10 år innan Fredrik erkände att Karin var hans dotter.

Över åren finns ganska många personer bokförda på adressen P73 under kortare och längre tider. Jag har inte i detalj rett ut vad som hände där. Fredrik finns där liksom Maria med dottern Karin, på samma adress, P73, men aldrig registrerade på samma ställe i längden.

I Församlingboken 1905 – 1914 på sid 216 står Fredrik Bernhard Lustig som ägare till P73, men på sid 212 står också Marias son snickaren Knut Emil Andersson som ägare till P73, där kallat Fredrikshall. Kan det vara så att Marias son övertog P73 efter Fredrik? Marias och Fredriks dotter Karin Andersson flyttade till Norrköping den 3 november 1909 och blev kvar där hela sitt liv. Hon var dock med på Fredriks begravning i december 1910. Ingrid berättar att på kvällen dagen före begravningen, dvs. den 3 december, kom John, Marias yngste son, och frågade Ingrids far Axel om Karin fick vara med på Fredriks begravning dagen efter. Ja, sa Axel, han är ju lika mycket hennes far som min. På begravningsdagen den 4 december kom också den andra dottern Lilian till begravningen, vilket förargade Fredriks dotter Hulda så att den familjen inte var med på begravningskaffet.

För Karin blev det under de närmaste åren den vanliga vandringen mellan olika arbetsgivare i Norrköping och med titeln tj vilket väl betyder tjänstekvinna. År 1915 flyttade hon till kvarteret Backen, V S:t Persgatan 44 i S:t Olai församling till Anders och Gustaf Fjellström och hade då avancerat till butiksbiträde. Dit flyttade samma år arbetaren Ebert Emanuel Hansson *1884-04-22) som blivit änkling i början av samma år. De vigdes 23 september 1916 och flyttade 12 november till Hedvigs församling i Norrköping. Där slutar spåret på grund av en lucka i församlingsboken.

Nästa gång jag hittar dem är kring 1960. De bor då på Trozelligatan 33 i Sankt Olai församling. Där dör Ebert den 5 maj 1961 och Karin 7 juli 1965. Några barn fick inte Karin så vitt jag har kunnat hitta. Inte heller tycks det ha funnits några barn i Eberts första äktenskap.

(Under det här arbetet har ett minne börjat ta form. Jag besökte Gerda, Huldas dotter, i Norrköping i början av 1960-talet. Där fanns en äldre dam som enligt Gerda nyligen blivit änka. Jag minns inte vilken relation som Gerda sade sig ha till henne och jag minns inte vad hon hette. Men årtalen verkar stämma. Det kan ha varit Karin jag träffade utan att veta vem det var. Gerda var då nära 80 år och hennes moster kring 70 år.)

Stockholm i mars 2009.
Hans E B Andersson

Tack Hans för ditt intressanta bidrag till historien om Fredrik Bernhard Lustig.

Vad gör man när man hittat sin äldsta ana och kört fast?

Jag har kommit till en punkt när jag hittar väldigt få nya anor bakåt i tiden. Kyrkböckerna har ju sin begränsning, både hur långt bak de sträcker sig och hur läsbara de är. Jag har också uttömt de präster jag har, som ju med hjälp av herdaminnena ofta leder längre bak än kyrkboken klarar. De få adliga släkter som jag hittat i utkanterna har också utnyttjats till det yttersta. Nu skall jag inte klaga för jag har funnit 16 generationer i rakt nedstigande led och som mest 20 generationer på mitt stamträd och det är nog väldigt tursamt och lite tack vare ihärdighet också. Smolket i bägaren är min morfars far Ola Månsson född 1839 i Eda i Värmland vars föräldrar jag inte riktigt kan få rätsida på. Det känns lite futtigt att köra fast redan i början av 1800-talet.
Frågan är vad jag gör nu. Jag har berättat att jag har börjat fylla i de äldsta anornas stamtavlor fram till våra dagar och det är ju ett jobb som skulle krävas mer än ett liv att hinna med och lite tråkigt blir det i längden. Jag har, under motstånd, fått min fru att acceptera att jag tittar på hennes släkt. Lyckligtvis är hennes bror lite mer intresserad så det fyller ett syfte utöver att tillfredsställa mitt släktforskningsbehov.
Jag har emellertid funnit att man kan hitta de mest överraskade uppgifter om sina anor genom lite kreativt Googlande. Det har till och med hänt att jag kunnat lägga till anor bakåt i tiden som inte funnits i de vanliga registren eller funnit länkar till släktingar som jag inte hade en aning om. Jag är absolut ingen expert på att Googla och förmodligen går det inte att beskriva hur man gör eftersom det bara gäller att vara påhittig. Några knep har jag lärt mig emellertid.
Tidigare berättade jag om att det lilla ordet ”Sofi” tillsammans med ortsnamn leder till Ortsnamnregistret så man kan få reda på en massa spännande om byn, torpet eller bruket som man är intresserad av. På samma sätt ger ordet ”genealogi” tillsammans med ett sökord direkt länkar till det som står i Anbytarforum och då slipper man en massa resultat från senaste varpatävlingen på Gotland eller frimärksklubben i Enskede. Tricket med att inrikta sökningarna är att man slipper allt skräp som kommer upp. Många gånger får man hundratals eller fler träffar och man orkar kolla de första 30. Det kan vara så att den 150e var riktigt intressant. Ni kan ju försöka söka på exempelvis ”släktforskning” i olika kombinationer så får ni se hur ofta ni får upp den här webben. Inte så ofta som jag skulle vilja och ändå står det ju en del relevant i den ibland.
Det vanligaste sättet att söka är väl att man söker på ett namn. Om namnet är ovanligt kan det ge något, men genom att lägga till en ort eller ett årtal eller helt enkelt sätta förnamn och efternamn inom citattecken får man bättre kvalitet på träffarna. Jag har ofta blivit förvånad hur mycket det ger att söka på gården namn där mina förfäder levde. Det finns ganska mycket skrivet av amatörforskare och studenter, inom skönlitteraturen och i olika hembygdskrönikor som är av intresse. Att man inte fann det på namn beror ofta på att man kallar folk för annat än de är kristnade till, som Herr Anders eller Hustru Kristina eller än mer lokala benämningar. På detta sätt har jag hittat bevis på ägande, släktskap och annat intressant om mina anor. En källa jag hittat många små delikatesser i är Projekt Runeberg där man samlar klassisk svensk litteratur. Kombinera ditt sökbegrepp med ”Runeberg” på olika sätt så hittar du en del.
Ett fel jag ofta gjort är att jag varit för bred. Försök hitta något unikt eller ovanligt för varje sak du vill söka efter. Ett annat knep är att du hittar något speciellt i en källa som du sedan kan bygga vidare på. Jag sökte exempelvis på min ana Anders Finne och fann bland mycket annat en uppsats om Slogberget i Norrbärke som gav en mängd ny information om Anders ättlingar. Eftersom jag aldrig tänkt på Slogberget som något intressant förut testade jag en sökning på ”Slogberget” och fick 57 träffar varav de flesta faktiskt var intressanta ur släktforskarsynvinkel.
Vad jag vill säga är att försök att vara så påhittig som möjligt när du söker på nätet. Sök på samma begrepp med jämna mellanrum. Det kommer nya saker hela tiden – speciellt som släktforskningen är så populär just nu och att man lägger ut mer och mer gamla dokument på nätet.

Om någon av läsarna har fler tips kan ni väl berätta om det i en kommentar.

Att tillverka en släktbok

Nu är jag äntligen färdig med släktboken jag gör till min mor på hennes 85-årsdag. Det är den andra boken jag gör nu och även om det är mycket jobb är det alltid lika roligt att överlämna en så speciell present.
Jag har sett många funderingar på nätet om hur man kan få en släktbok tryckt. Det finns ju numera ganska många tryckerier som ägnar sig åt s.k. ”print-on-demand”. De flesta har emellertid färdiga format som man skall skriva in sin text och lägga in sina bilder i, andra är mest inriktade på författare som vill ha lite större upplagor än vi släktforskare är ute efter och har därför ganska höga priser för första exemplaret – eller igångsättning som de kallar det. Jag har båda gångerna tryckt min bok själv och sedan anlitat en bokbindare för att göra en vacker bok av det. Det går alldeles utmärkt att printa ut boken på en högklassig bläckstråleskivare. Själv använder jag en några år gammal hp psc 2510 photosmart och den ger mycket bra kvalitet om man använder rätt papper. Observera att jag inte använder dyrt fotopapper utan högkvalitativt vanligt papper. Första boken tryckte jag på ett ganska tjockt papper – 110gram – med en något beige ton. Det heter Linné som används ganska mycket i praktböcker med foton. Anledningen till att jag använde så tjockt papper var att jag inte ville det skulle lysa igenom när jag tryckte på två sidor. Det blev jättesnyggt, men var nog onödigt kraftigt för bokbindaren.
Senare har jag kommit på andra sätt att göra det på något tunnare papper – 90 grams. Ett sätt är att ställa in skrivaren på en mörkt grå nyans i stället för helt svart. Ett annat sätt som jag använde senast är att välja ett mycket slätt och ganska blankt belagt papper av hög kvalitet. Genom beläggningen suger inte bläcket in i papperet utan lägger sig på ytan och lyser därför inte igenom. Det är emellertid viktigt att ställa in skrivaren på rätt papperskvalitet så den inte ger ifrån sig för mycket bläck för då kan det kleta innan det torkar.
Om man inte har en skrivare som skriver på två sidor i ett svep måste man skriva ut boken på en sida och sedan vända papperet och skriva på andra sidan. Mitt råd är att prova med tomma papper där man markerat UPP och NED för det är lätt att man vänder sidorna fel så andra sidan blir upp och ned, skrivet på samma sida som den första eller får fel text på baksidan. Det är också viktigt att förstasidan får torka i kanske en kvart innan man skriver igen. Se också till att bläddra som en kortlek i sidorna innan de läggs i skrivaren för att bli av med all statisk elektricitet annars klistar sidorna gärna ihop så två sidor matar fram samtidigt och då blir det ju fel text på andrasidan. Om det är kortare kapitel eller mycket bilder, som ju ger strävare yta, brukar jag faktiskt mata sida för sida för att vara säker på att allt skall bli rätt.
Jag har alltid skrivit ut två exemplar av släktboken. Ett skäl är att jag vill ha en obunden omgång kvar, ett annat är att jag då alltid får en extra sida om något skulle bli fel i trycket och då kan välja den snyggaste för den bundna boken.
Jag har inte testat det men jag skulle tro att man kan ta sina filer och gå till exempelvis Arkitektkopia eller Allfoto eller någon annan kopieringsbyrå och få sin släktbok utskriven på deras färglaserskrivare för en rimlig penning.
Att sedan binda boken visade sig vara lite svårare. De flesta bokbinderier arbetar maskinellt med stora upplagor och ganska tråkiga bindningar. Jag sökte ett hantverksmässigt arbete så jag det skulle bli en vacker bok. Den första boken bands av Saras Bokbinderi i Göteborg, men de verkar ha upphört med sin verksamhet. Man måste hitta en bokbindare som ägnar sig åt att binda in gamla häftade böcker i tidsenliga band. De kan göra enstaka exemplar av dina egna alster också. Här i Frankrike fann jag en kvinna i Montpellier. Jag vill ha konstläderband med marmorerade pärmar och präglad ryggtext som i gamla tiders böcker. Kostnaden för en bok på mellan 150 och 200 sidor ligger på ungefär 700-1000 kronor, men då blir det riktigt snyggt. Det var lite problem här i Frankrike med ryggtexten på boken eftersom jag ville ha texten ”SLÄKTBOK för N.N.” Ä är ju ingen bokstav som man använder men lyckligtvis har franskan två lösa punkter som kallas ”trema” och kan sättas ut lite där man vill. Det hade ju inte blivit så kul utan prickarna.
Lite skall jag väl säga om inlagan också. Jag använder mig av Disgen för att skriva ut min släktbok. Jag har inte vågat använda funktionen Släktbok ännu utan skriver ut avsnitt för avsnitt och ser till att de efterföljande avsnitten börjar på rätt sida.
Det är alltid uppskattat av den som får boken att alla nu levande personer samt den närmaste familjen finns med (fråga dem om lov först) så därför brukar jag börja boken med en stamtavla med jubilaren som Proband. På så sätt kommer alla barn, barnbarn och barnbarns barn med. Skaffa foton av alla – det uppskattas. Som nästa avsnitt väljer jag en ana på vardera mors- och farssidan hos jubilaren – förslagsvis jubilarens mormor/morfar och farmor/farfar och skriver ut deras antavlor. På så sätt får man med alla jubilarens kusiner och deras familjer. Slutligen skriver jag ut jubilarens antavla i tabellform med obegränsat antal generationer. På så sätt upptäcker jubilaren femtonmänningar och andra avlägsna släktingar hon/han inte hade en aning om. Andra kul saker man kan lägga till är olika form av statistik över medellivslängd, ålder vid första gifte och annat intressant. Vad jag saknar i Disgen är en snygg grafisk tavla. Där är Min Släkt överlägset bättre. För den som vill komplettera boken med en inramad grafisk tavla i lite större format rekommenderar jag att läsa en artikel i Nr 79:2007 av Diskulogen där det beskrivs i detalj.
Jag har varit så tursam att båda mina föräldrar har skrivit ned sina egna minnen från barndomen. Dessa har jag kunnat redigera och sätta bilder till och inkludera i början av boken. Jag har också skrivit ned egna berättelser jag fått från släktingar och lagt in i boken. Ibland kan det finnas roliga detaljer om anor i gamla domböcker, i herdaminnen eller i andra skrifter. Ofta kan man hitta sådant på nätet i andra fall får man gå till biblioteket. Jag hittade exempelvis en mycket fin dödsruna på en lokal församlingsweb i USA över en emigrerad släkting.
Nu ägnar jag mig åt att mata in alla ättlingar i Norrbärke till min anfader Anders Finne. Här är CD-skivorna som Kjell Vadfors sammanställt över Norrbärke och Grangärde till oerhörd hjälp.

Ett prästsigill som gjorde mig nyfiken

Med hjälp av skolläraren Elfvin och hans Flodabok hittar jag prästen Israël Israëris Nassenius i min släkt. Jag skall säga till alla som är skeptiska till Flodaboken att jag kollat själv också. Han var son till Israel Petri Dalecarlius som i sin tur var son till Petrus Olai Salamontanus och Catharina Hansdotter från Aspeboda, dotter till Hans Eriksson i Aspeboda. Det hör till saken att Israel Petri Dalecarlus hade ett svinhuvud i sitt vapen vilket han torde ha ärvt efter sin mor Catharina som skulle vara av Svinhufvudsläkt. Allt detta enligt Västerås stift herdaminnen - den äldre upplagan författad av Johan Munktell den nyare av Gunnar Ekström.
Givetvis vore det intressant om det vore riktigt att min ana var av Svinhufvudsläkt för det skulle föra min släkt åtminstone 100 år tillbaka i tiden. Vad krävs nu för att bevisa detta?
Bergsfogden Erik Hansson Westfal i Aspeboda var son till Hans Lambrectsson Westfal och Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Frågan är om Erik Hansson hade någon son Hans som kan ha varit fader till Catharina Hansdotter. Jag har framlagt problemet för Torsten Berglund som är en kunnig Svinhufvudforskare och han menar att det endast finns indicier på att den Catharinas far Hans skulle vara son till Erik Hansson Westfal. Hypotetiskt skulle, om släktskapet finns, följande vara riktigt.

Hans Lambrectsson Westfal vet vi var gift med Birgitta Jeppesdotter Svinhufvud. Att Catharina Hansdotter är min ana är säkert, liksom att hennes far hette Hans Eriksson från Aspeboda. Vi vet att Hans Lambrectsson Westfal hade två söner, nämligen Erik och Jacob Hansson Westfal. Frågan är om Erik hade en son som hette Hans och om denne Hans var far till Catharina. Även om man kan visa att Erik Hansson Westfal hade en son som hette Hans kan det ju vara en namne som också bodde i Aspeboda vid samma tid, men inte alls var släkt med Catharina. Efter att lusläst alla dokument jag kunde hitta och samarbetat med Ingvar Ilebrand som också sökte sina samband med Svinhufvudsläkten kunde jag inte hitta några nya ledtrådar. Ingvar hade emellertid läst om en gammal dombok efter domaren Jöns Pedersson som täckte tiden mellan 1544 och 1559. Den finns i avskrift på Falu bibliotek. Jag reste därför till Falun och med hjälp av den oerhört kunniga Elisabeth Hemström fick jag hjälp att leta i de samlingar hon ansvarade för. I domböckerna finns alla fastighetsöverlåtelser noterade, så min första uppgift var att se huruvida någon Hans Eriksson köpt någon av gårdarna i Aspeboda av släkten Svinhufvud. Om inte var det troligt att han ärvt gården och då vore släktskapet troligare. Mina äventyr i Jöns Pederssons dombok och Älvsborgs lösen skall jag berätta om nästa gång.

Släktforskning för nybörjare

Att vara oerfaren, okunnig och naiv kan vara jobbigt inom många områden, men kanske särskilt som släktforskare. Ett års erfarenhet av släktforskning har lärt mej att man nog bör kunna en del för att vara nybörjare i den här grenen. Samtidigt är jag helt tagen av alla de fantastiska hjälpmedel som finns och alla de otroligt entusiastiska personer som ägnar sej åt att släktforska. Den första släktforskare jag kom i kontakt med var en gammal räv som ägnat stor del av sitt liv åt att ge ut en tidning inom området. Jag fann vid en sökning på webben att han tagit fram uppgifter om en påstådd släkting till mej på 1600-talet. (Ren tur eftersom jag inte visste ett smack om hur man gör). Hur som helst bodde han i mina trakter så jag ringde honom och han bjöd genast hem mej för att snacka. Denne otroligt kunnige och trevliga person ägnade över två timmar åt mej och skickade med mej alla nummer han hade kvar av sin tidning samt utdrag ur sina databaser som gällde min släkting. När vi sa adjö sa han: ”Ta det lugnt med släktforskningen. Tänk på att det finns annat i livet. Det är lätt att det blir ett missbruk så man försakar allt annat. Så många knepiga människor som jag har mött ibland släktforskare finner man inte var som helst”. Det har visat sej under mitt första år som släktforskare att han hade rätt i mycket. Åtminstone tycker min fru att jag är lite väl ensidig i mina intressen och kunde vara lite mer social tidvis och visst har jag stött på ganska fundamentalistiska människor under mina resor på webben. Framför allt har jag som novis känt mej ganska vilsen bland alla ”bror duktig” man möter på olika släktforskar-siter,
Jag vill därför dela med mej av mina tankar och erfarenheter – och de är inte så avancerade – till er som är i samma situation som jag var för ett år sedan, dvs. totalt okunnig om det mest elementära inom släktforskningen. Då menar jag så okunnig att jag inte ens fattade nybörjarinstruktionerna i de mest populära böckerna eller på de olika släktforskar-siterna på webben.
För att ni skall förstå min djupa okunnighet kan jag berätta – även om jag rodnar av skam – att jag inte hade en aning om vad proband betydde eller klart förstod skillnaden mellan antavla och stamtavla, än mindre kunde uttolka släktskapet i tavlor numrerade enligt Kekules´ system. Nu har jag åtminstone lärt mej tillräckligt för att skämta och skriva om det.
Jag kommer att tänka på ett skämt från min realskoletid som vi hade mycket roligt åt. Det var en nyutbildad 25-öresingenjör, som man sa på den tiden, som reflekterade över sin nya karriär: ”För en månad se´n kunde jag inte ens stava till inchängjör och nu har ja blitt en”.
För dem som förväntar sej avancerade råd i stil med de ni får i otaliga böcker i ämnet kommer det jag skriver att bli en besvikelse. För dem som däremot vill höra om umbärandena från en total nybörjare och få svar på frågor så enfaldiga att en seriös släktforskar-site eller nybörjarbok aldrig skulle befatta sej med dem, kan det vara nyttigt och kanske trevligt, att följa mina betraktelser.